Jag är inte religiös men jag har följt dina kommentarer då och då om svenska kyrkan och för mej handlar det om hur man förhåller sig till tro och du är så stark i argumentationen när det lutar åt kriser. Jag minns inte så noga detaljerna nu men jag blev så het när du ifrågasatte något som hade med Antje Jackelén att göra. Det var som en liten revolution, som jag gillade. Jag är ljusår ifrån Svenska kyrkan men kanske nära dej. Jag har min tro. Men jag är sekulär. Vi hade en diskussion ikväll i en grupp utifrån boken Sapiens. Så spännande att titta tillbaka dessa årmiljoner. Hur blev vi till? Och så klart att vi behövde svar på existentiella frågor. Och det var väl meningen att kyrkan skulle stå för en möjlighet till det? Och jag, som naturvetare, tycker jag också kan ge svar till mycket. Du kanske är tveksam till det men OK. Men nu ser det illa ut för Svenska kyrkan. Var finns tron? Detta om tacofredag skrämmer mej även som en sekulär person. Du sätter fokus på det och jag berörs, känner mej hotad. Så tack för att du skriver så bra.
Det är lustigt. Man kan skriva hur mycket som helst om församlingssammanslagningar och försäljningar av kyrkor, om Svenska kyrkan som en politisk samhällsaktör och om kyrkovalet som omfattar så många medlemmar, man kan ställa kyrkans ledare till svars. Man kan skriva om allt det där som vanligt folk säger att de är med i kyrkan för, kyrkobyggnaderna, arbetet med flyktingarna, kyrkomusiken. Man kan lägga fram argument sakligt och pedagogiskt varför det är viktigt att medlemmarna tar in informationen om vad som sker.
Folk bryr sig inte.
Men när man skriver om det där som vanligt folk säger att de inte tror på väller det in brev.
Två av mina artiklar det senaste året har stuckit ut ifråga om läsarengagemang. Den första handlade om den kristna förlåtelsen. Den andra handlade om Jesus. Det kom brev i veckor. Citatet ovan är från ett brev jag fick från en pensionerad fysiker. Jag har hans tillåtelse att citera det här.
Nyligen fick frågan om Guds namn i Svenska kyrkans handbok vingar över hela världen.
Året innan handlade den stora debatten i media om korset.
*
I London är kristendomen fortfarande synlig i barnböcker, adventskalendrar och julkort. Jesusbarnet och den heliga familjen i Betlehem, stjärnan över stallet, till och med bebådelsen hittade jag på ett dubbelvikt kort med helgonglorior i guldrelief och ”Merry Christmas” tryckt på insidan. När jag kom hem från England och gick in på Konsum i staden där jag bor fanns också där ett ställ med julkort. Tomten på släde med julklappssäcken, tomten tar emot önskningar med ett litet barn på knäet, tomten med en gris i koppel, tomten spelar fiol.
Inte en enda bild på korten avslöjade att högtiden jul har någonting med Jesus att göra.
Nu kanske ni tror att det här är inledningen på en indignerad text om kristofobi i julhandeln. Men så är det inte. Jag är inte arg på Konsum. Jag gillar tomtar och snöiga granar. Jag blir mer lite trött och beklagande för svenska folkets del som går miste om en sådan konstnärlig och existentiell rikedom som den kristna julberättelsen, oavsett man tror på den i religiös mening eller inte. Julen förlorar trots allt ett djup när det enda som är kvar är ett väsen i folktrons allmogemiljö. Vi skulle behöva mer klassisk bildning, inte mindre. Men det är inte Konsums ansvar så mycket som det är kyrkans.
Det här är kyrkans boll i en avkristnad tid, ser kyrkan det?
Om inte ett enda julkort berättar om den heliga natten så är kyrkan i ett fantastiskt läge: det betyder att det är vi idag som får formulera berättelsen för första gången.
Det är en fantastisk möjlighet.
Hur gör vi då? Tar vi omvägar, rör oss i utkanten, går som katten kring het gröt? Nej, varför det? Att döma av mina läsares reaktioner är det inte rätt väg alls. Kyrkan behöver inte längre förekomma någon förutfattad mening eller förförståelse hos en på kristendom och kyrka utled menighet. För den som aldrig möter evangeliet någon annanstans är bladet vitt, oskrivet.
Häromveckan satte de upp juldekorationer i centrum. Ett barn på runt fyra år sa till sin mamma, de gick bakom mig: ”Titta, de fyller år!”. Mamman svarade förståndigt på vuxnas vis: ”Tror du inte att de gör fint inför julen?”. Men fyraåringen var säker: ”Nej, de fyller år”.
Någon fyller faktiskt år.
*
Det här är en lång text, och lite tjorvig i mitten, och kanske inte så lätt att följa för den som inte hängt med i den inomkyrkliga debatten, var nu den befinner sig. Jag vet inte. Jag vill få sagt några saker. Det är därför jag har startat den här hemsidan.
I den här artikeln talar jag om Svenska kyrkans kommunikation, och alla exempel och förklaringar i texten är till för att stödja resonemanget. Jag försvarar alltså inte vantolkningar av den lutherska rättfärdiggörelsen genom tron, eller skriver ner frikyrkliga ideal av församlingslivet, eller för resonemang som man kan ha på kyrklig kommunikation som katolik i Sverige.
Jag skriver om det jag skriver om för den som vill förstå, därför att all kritik riktar sig mot en sak i sin tid och sammanhang.
*
”Vi kan alltså varken kommunicera sorg ELLER fredagsglädje till våra medlemmar och övriga medmänniskor utan att kommunikatörerna ska få skäll? Vad ÄR detta för kyrka egentligen?”
Någons kommentar på Kyrkans Tidnings webb apropå Svenska kyrkans kommunikationsarbete får mig att skratta till. Vad ÄR detta för kyrka egentligen, som inte får visa känslor? Ja, det låter ju inte så roligt.
I kampanjen vid Allhelgona förra året kommunicerade Svenska kyrkan sorg och död, men sa ingenting om det kristna hoppet om ett evigt liv. Livet tar slut, deklarerade man frankt, men de döda lever kvar i vårt minne. Ta en minut och minns dem! Kampanjen fick kritik från bland andra mig, och enhetschefen för kommunikationsutveckling vid kyrkokansliet i Uppsala svarade då att de utfört ett diakonalt uppdrag, inte en kampanj för att undervisa i kristen tro.
”Svenska kyrkan är en kyrka för alla, i en tid då många människor saknar ett existentiellt språk. Målet med allhelgonakampanjen är att nå dem som har låg kännedom om kristen tro och en svag relation till kyrkan och att vara närvarande när och där de söker efter mening”, skrev han.
Som om det fanns en nybörjarversion av evangeliet där de som har låg kännedom om kristen tro inte ska behöva höra för mycket om det där med uppståndelsen.
Tomas Tranströmer skriver i en diktrad om någon okänd som står bredvid hans mormor på ett fotografi. ”En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen, ansiktet som ser mig rätt in i ögonen och viskar: ”här är jag”. Men vem ”jag” är finns det inte längre någon som minns. Ingen”.
Hur lång tid tar det innan en människa är glömd, raderad från de levandes minne? Två generationer, eller så? Så mycket för hoppet om evigheten.
*
Det är fel att göra tacotweeten till en principfråga om humor. Den var för det första inte rolig. Men det handlade inte om det. Ändå togs många exempel fram i debatten på ett teologiskt grundat försvar för humor och glädje. Man ville säga att den eller den kyrkofadern var minsann en skämtare av stora mått. Min Gud har humor!
Det försvaret missar målet. Kritiken mot allhelgonakampanjen och tacotweeten gick inte ut på att kyrkan inte får skämta eller tala om sorg, utan att kommunikationen saknat väsentlig information och alltså, tvärtemot avsikten, inte kommunicerat.
Svenska kyrkan ska kommunicera enkelt, gärna vid rätt tillfälle roligt och vackert, men sakligt, trovärdigt och korrekt.
Vad skulle hända om Tandläkarnas Riksförbund började skicka ut uppmaningar om att strunta i tandborsten på måndagar, ja förresten när det passar, sluta var så tråkig, var som folk! Lördagsgodis är bra men torsdagsgodis är också bra och vilka är vi som vet nåt om karies att döma. Tala inte för mycket om fluor för dem som inte begriper sig på det.
Det lär finnas en kommunikationsstrategi för Svenska kyrkan där man säger att ett syfte är att göra Svenska kyrkan känd. Svensk Pastoraltidskrift påpekade i en ledare att någon evangelisationsstrategi inte finns, men att en sådan i så fall skulle syfta till att göra Jesus känd.
Jag är helt för kommunikation. Men vad kommunicerar man?
*
Vid kassorna på Konsum står en snällkalender och väntar på snälla kunder. Som det står på skylten ovanför kalendrarna: ”24 luckor med goda gärningar”. I veckans reklamblad finns en längre förklaring:
Snällkalendern är julkalendern som uppmanar till att ge istället för att få. Bakom varje lucka gömmer sig en handling som hjälper dig att göra något snällt varje dag fram till julafton. Genom att köpa snällkalendern är du med och bidrar till Friends fortsatta arbete mot mobbning och diskriminering.
Friends är en barnrättsorganisation som arbetar mot mobbning. Friends grundades 1997 av Sara Damber, som var utsatt för mobbning stora delar av sin skoltid. Organisationen drivs i stiftelseform.
På en ”Alternativ julkalender” som jag hittar på nätet läser jag som lucka nummer 1: ”Öppna en dörr eller hjälp någon att bära något”. Under resten av december uppmanas jag till exempel till att: ”Plocka upp och kasta något skräp du ser” (lucka 5), ”Anmäl dig som blodgivare” (lucka 10), ”Lär dig något om hur du kan hjälpa vår miljö och vårt klimat” (lucka 15).
Den alternativa julkalendern består i stort sett av samma gärningslära som snällkalendern från Friends bygger sin idé på, men den alternativa julkalendern kommer från Svenska kyrkan.
Nästan ingen strid är svårare att ta än den om gärningslära och evangelium.
Vem vill vara emot goda gärningar? Vem kan ha någonting att anföra mot en snällkalender? Att förklara det kräver teologi som få längre har någon relation till, och hur kan man bråka om teologi när världen brinner, när 65 miljoner människor är på flykt och isbjörnarna svälter i Arktis? Bör vi nu inte ägna oss åt handling? Teologiska disputationer? Var de inte klara med det på 300-talet? Vad har detta med någon modern människa att göra?
Eftersom det här var en av Martin Luthers viktigaste poänger är det värt att försöka förstå den.
Martin Luther hade försökt plikta sig till att förtjäna Guds kärlek. Men han kände aldrig att han dög hur rätt han än handlade. Det var först när han förstod att Guds kärlek redan var honom given genom Jesu offer för världen som han kunde släppa på bevakningen av sig själv. Därmed var han befriad till att ägna sig åt annat, som att varna för avlatshandeln som korrumperade människors relation till nåden.
Detta betydde inte att Luther var emot goda gärningar. Omvändelse krävs av den kristne dagligen och stundligen. Det är inte gärningarna i sig själva som är problemet. Egentligen är det ju helt rätt att man under den traditionella fastan inför jul avstår från saker för egen del – att advent numera bjuder på små dagliga presenter till oss själva som en upptakt till jättepresentdagen är anmärkningsvärt okristet.
Men om den goda gärningen blir själva saken som kyrkan förkunnar, om det är moral vi håller framför oss och inte frälsning, så kommer vi att jaga på oss själva och varandra med en piska som aldrig blir nöjd. När vi har plockat upp något skräp från gatan (lucka 5) finns alltid mer skräp att plocka. När vi inte kan eller vill ge blod (lucka 10) så kommer vi att plågas av dåligt samvete. När vi lärt oss något om hur vi kan hjälpa miljön (lucka 15) blir vetskapen om alla som inte gör samma sak ännu tyngre att bära.
Till sist blir gärningsläran moralistisk och ett ok att bära. Den plockar bitar av oss istället för att upprätta. Den blir lagisk. Den blir avlatshandel.
Nåden och gärningen är ett slags katt som jagar sin svans. De sitter ihop. Men när man ska mata djuret måste man hålla reda på vad som är katten och vad som är svansen.
Luther skriver att det du sätter högst i ditt liv, det är din gud. Granska dig själv och ta reda på om det är kärlekens Gud som är högst i ditt liv (och inte till exempel lättjans, rädslans, girighetens). Om inte, omvänd dig och tro evangelium. Livet går ut på att du och jag ska leva efter Guds vilja (kärlek, liv, det rätta, det goda, sanningen) och eftersom vi är olika och har olika utgångspunkt tar det sig många olika uttryck. Detta är kyrkans styrka och särskilda kallelse. Om kyrkan pekar på gärningarna och inte på frälsningen tar hon sig friheten att tolka Guds mångfaldiga vilja, som då blir mycket mindre och förlorar kraft och paradoxalt undergräver de goda gärningarna – jag tror att detta är en hyfsat korrekt beskrivning av en kristen lära som kan beskrivas på tusen olika sätt (en bättre beskrivning hittar du hos prästen Miriam Wredén Klefbeck, men nu fick du båda).
Det skiljer kyrkan från de organisationer som ägnar sig åt ett sakområde. Friends, Amnesty, Svenska Naturskyddsföreningen, Rädda Barnen – alla behövs de på sitt sätt och ger sina specifika bidrag till världen. Sådana organisationers verksamhet kan sammanfattas i en verksamhetsplan som beskriver vad som ska göras. Men kyrkan är inte en sådan organisation.
Gärningslära är ett av de starkaste dragen i Svenska kyrkan idag.
*
Att fredagen är en dag med en särskild betydelse i kyrkan var en nyhet för många när frågan dök upp med den där tacotweeten. Också präster kunde berätta att det var första gången de hört talas om begreppet fastefredag. Så långt från den världsvida kyrkan och den egna kyrkohistorien kan man alltså stå fastän i mitten av den svenska kyrkan.
Debatten blev därför ganska förvirrad med många tolkningar, och jag har känt ett behov att förtydliga vad jag menade när jag kritiserade tacotweeten.
Sofia Lilly Jönsson vill stoppa svenska folkets fredagsmys, skrev någon upprört. Kan man inte få fira att arbetsveckan är slut? Jovisst får man det. Mys på. Är det fel att äta kött på fredagar, eftersom det finns kristna som avstår från det? Det gör man som man vill. Det känns ju ganska medeltida att följa lagar så, men många kristna avstår från något annat, twittrande till exempel. Svenska kyrkan påbjuder ingen fasta ens på långfredagen.
Men varför påbjuder Svenska kyrkan vegetarisk kost vid andra tillfällen? Varför är kött numera specialkost på arrangemang i Svenska kyrkans regi, och varför uppmuntrar man på många ställen i kyrkan till köttfri måndag? Varför betraktas den som påpekar att fredagen har en särskild betydelse i kyrkan som en glädjedödare, när den som introducerar köttfri måndag i församlingen får applåder för sin miljömedvetenhet?
Det fanns något större här, och det var bland annat det här om gärningslära och evangelium. Den vegetariska normen är moralism, eller kan i alla fall bli det, och det säger jag som många år var vegetarian. Jag har inget emot gärningen. De flesta borde äta mycket mindre kött. Men kyrkans uppdrag är att berätta om Jesus. Ta Jesus ur den vegetariska kosten och du har bara gärningen kvar. Och om vi människor tycks vilja skilja fest från vardag, och så verkar det ju vara i de flesta kulturer, så finns all anledning för kyrkan att erbjuda den rikedom som kyrkoåret och veckorytmen är också till vår tids människor. De som talar för Svenska kyrkan har ett undervisningsuppdrag som inte får slarvas bort, och det kan inte separeras från kommunikationen.
Det är ju genom sitt liv som kyrkan lär – så att vanligt folk ska slippa sitta såhär och läsa på om gärningslära! Jag känner mig väldigt ute på skakiga knän när jag gör det. För att vi inte ska behöva bli hobbyteologer ska de som verkligen är teologer vara det. Det är min främsta invändning mot Svenska kyrkans kommunikationsarbete, att man inte kan lita på den teologiskt och att detta lägger ett alldeles för stort ansvar på mottagaren.
Är fredagar sorgedagar då man ska sitta stilla och tänka på Jesus? Jag skulle inte uttrycka det så. Alla dagar är sorgedagar och alla dagar går i uppståndelsens tecken. Människor föds, lever, dör, älskar, skadar varandra, sörjer, längtar, försonas, jobbar på, står i, har tråkigt, fattar mod, skrattar, allting händer varje dag. Jesus mördas varje dag och besegrar döden varje dag. Kyrkans uppdrag är att berätta om honom, för vår skull, och kyrkans almanacka är en pedagogisk hjälp vid sidan om orden.
Det hjälper emellertid ingen att ha en rigid förståelse av något veckoschema. Till och med söndagsgudstjänsten är adiafora i en evangelisk-luthersk syn som utgår från bibelordet som det enda nödvändiga, så resonerade reformatorerna. Men varför ska Svenska kyrkan uppfinna hjulet igen? Vad är poängen med det? Den kyrka som lanserar fredagen som en festdag – tacotweeten var bara ett av flera tweet från Svenska kyrkan om fredagen som en sekulär högtid – den kyrkan erbjuder inte människor någon hjälp in i sig själv.
Tänket bakom tacotweeten är att kyrkan måste vara som folk, annars stöter hon bort dem. Tandläkarnas Riksförbund måste tona ner det där med karies. Så kan det vara, och det kan bara avgöras i varje enskilt fall vad som är rätt sätt att förhålla sig till människors bild av kyrkan; precis som jag skriver det här om en viss sak och inte kan tala för alla tider och sammanhang. Men man kan se tendenser och varna för deras konsekvenser. Svenska kyrkan skapar också bilden av kyrkan och TGIF-kulturen på kyrkokansliet, tror jag, röjde en uteslutande medkultur i en tid när kyrkan behöver vara öppnande motkultur.
Det här var nämligen också en stark komponent i tacotweeten: normativitet. Det finns en omedveten normativitet i idén om saker som ”alla” gör. Det är sådant som får så många att känna sig som ufon i samhället. ”Alla” fredagsmyser. ”Alla” tar helg på fredagen. ”Alla” vill få ut samma saker av livet. Den där härliga vi-känslan i gemenskapen som kan bli så kvävande och som fått ett inte oväsentligt antal människor att under årens lopp fly frikyrkornas sammanhang med fokus på gemenskap till Svenska kyrkans större nådemedelskristendom. Nu tar den över även där. Men kyrkan är inte platsen för någon chill after work. Kyrkan är platsen vi kommer till för att möta något annat, oavsett vilka vi är annars.
Nästa gång du vill säga att ”alla” gör någonting, testa den tanken på Johannes döparen, eller Jesus.
*
Något ligger det i att ett förlösande skratt avväpnar en stramhet som kringgärdar kyrkan. Om min poäng inte går hem utan slaget anses vunnet för en tråkigare och mer lagisk kyrka, för sedan den där fredagen är Svenska kyrkans twitterkonto ett helt annat och jag är inte säker på att de som sköter det där kontot riktigt själva förstår vad som hände, så har vi ändå inte vunnit någonting.
Men var det verkligen förlösande glädje som präglade reaktionerna från dem som gillade tacotweeten? Det som gjorde mig arg den helgen var inte framför allt tweeten i sig, utan skolgårdsmobbningen under dygnet som följde. Vad roligt att de kristna blir arga, tyckte många! Och @svenskakyrkan tackade för berömmet genom att favoritmarkera flabbandet och svara alla de som inte var med på noterna att min Gud har humor.
Varför ska kyrkan jaga uppskattning från dem som har fördomar om henne och sedan bevisa att hon inte är som de trott? De kommer väl jagas av sina fördomar tills de inte vill ha dem längre. Låt de döda begrava sina döda.
Har ni tänkt på detta: Svenska kyrkan på sociala medier är faktiskt den enda pastorala kontaktytan som kyrkans nationella nivå har. Det var inte meningen att det skulle vara så; på kyrkokansliet finns varken kyrkoråd eller kyrkoherde. Men nu är det så. Och det är kommunikatörer, inte präster eller diakoner, som möter människor (jo, jag vet att det finns präster i arbetet men mest är det inte det). Lite som i församlingen när vaktmästaren och husmor får förtroenden från de besökare som inte bokar enskilt samtal med prästen. Det innebär potentiellt både möjligheter och problem, och biskoparna, ytterst, är i så fall ansvariga för riktningen. Har de en levande pastoral omsorg om den här stora och speciella kontaktytan som sträcker sig över hela riket?
Ja, tacotweeten var viktig, det finns långt mer att hämta hem ur den här erfarenheten som varken är lagiskt fromleri eller sekularisering. Och kyrkan har fått en karta och måste inte famla i blindo, men terrängen är alltid ny.
*
En kväll i höstas läste jag profeten Hesekiel (nu låter det som att jag sitter fromt och läser Bibeln om kvällarna; det var första gången som jag läste Hesekiel) och fastnade, som man gör, för några rader.
”Därför säger Herren Gud: I min vrede skall jag släppa stormvinden lös, mitt raseri skall få slagregn att falla och min vrede förgörande hagel. Jag skall riva väggen ni kalkat och jämna den med marken, så att dess grundstenar blottas.”
Kursiveringen är min.
Hesekiels bok berättar om Israels folk vid tiden innan det första Jerusalems fall, 500 år före Jesus föddes. Texten har sin bakgrund i judarnas fångenskap i Babylon och slungar anklagelser mot ett folk som gått fel, från en profet som varnar för konsekvenserna.
Jag vet inte vad det är för vägg som Gud talar om. Det talas tidigare i texten om falska profeter, som kalkar ”den vägg som folket har byggt”. Handlar det om Jerusalems första tempel, som revs 587 f Kr i det krig som ledde till den babyloniska fångenskapen? Det historiska sammanhanget känner jag inte, gammaltestamentlig exegetik är svår med dessa kulturer så långt borta i tid och rum, men jag associerade helt anakronistiskt till vitkalkningen av kyrkor på 1700- och 1800-talen.
Det hade främst estetiska skäl. Man ville ha ljusare och öppnare kyrkorum. Därför öppnade man upp många fönster och förstörde många av väggmålningarna. Men när man kalkade över målningarna så innebar det en sorts förlust av kollektivt minne. Det behöver inte gå många år innan de flesta har glömt vad som döljer sig under den vita väggen. På en generation har man glömt att det någonsin fanns något där alls.
Jag tänkte när jag läste profeten Hesekiel att denna förfalskning av det kollektiva minnet gör Gud så rasande att han till slut river väggen som folket har byggt. Den berättar ändå ingenting längre. Väggen som folket byggde är vit, oskriven.
Jag vet inte vem som började och hur det gick till, men på något vis står vi nu här med en vitkalkad vägg som döljer de rika och förklarande målningar som finns därunder och när den rasar, när Gud i vredesmod och omtanke om sitt folk raserar den, och den rivningen pågår nu, då blottas trons grundstenar.
Förlåtelsen, Jesus, Guds namn, korset, försoningen, etcetera.
Det är där vi är nere och skrapar nu.
*
I slutet av Uppenbarelseboken, tillkommen i slutet av 100-talet e Kr, profeterar en Johannes på Bibelns sista sidor över slutet på den här världen. Jerusalem var besegrat och dess andra tempel låg i spillror. Fienden tog över staden genom att svälta ut folket. När den romerska armén sprängde in efter fyra månaders belägring stod judarna packade som sillar inne i tempelbyggnaden. Den innersta, heligaste, sista, trygga punkten. En miljon människor sägs ha dött i kriget, enligt Josefus historieskrivning. Uppenbarelseboken kom till efter Jerusalems andra förstörelse. Allting var sönder.
Då profeterar Johannes att det ska komma en ny himmel och en ny jord, och ett nytt Jerusalem av rent guld och rent glas som kommer ner ur himlen, en ny stad mycket bättre än den gamla: ”Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis”.
”Grundstenarna i stadsmuren var av alla slags sköna ädelstenar. Den första grundstenen var av jaspis, den andra av safir, den tredje av kalcedon, den fjärde av smaragd, den femte av sardonyx, den sjätte av karneol, den sjunde av krysolit, den åttonde av beryll, den nionde av topas, den tionde av krysopras, den elfte av hyacint och den tolfte av ametist.”
Det finns inget, men det ska komma så mycket mer.
*
Den där kommentaren på Kyrkans Tidnings webbplats, den som börjar ”Vad ÄR detta för kyrka egentligen”, fortsätter:
”Har vi verkligen inget vettigare att lägga kraft och fokus på än att såga alla försök att nå den målgrupp vi behöver stärka relationen till, dvs alla som har en svag relation till kyrkan? WWJD?”
What would Jesus do, frågar den som skriver. Det är frågan. Svaret är att Jesus skulle säga sanningen. Han kan inget annat. Den får vi lyssna efter och försöka höra rätt. Och what would Paulus do, församlingsbyggaren som talar för både pragmatik och dogmatik? Det är grannlaga frågor, men jag tror inte att den målgrupp som kyrkan behöver stärka relationen till övertygas av en kyrka som ser trons grundstenar som någonting mindre vettigt att lägga kraft och fokus på.
Jag tror helt enkelt inte att man har gjort en korrekt samtidsanalys när man tänker så. Jag tror att man utgår från en tid när julkort på krubban i Betlehem var en självklar del av utbudet i affären och inbillar sig att man måste ta avstånd från den tiden som man tar avstånd från tvångssteriliseringar och v-jeans. En del i kyrkan tycks ha ett starkare förhållande till sin egen uppväxt än till evangeliets nu. Det är nog i grunden ointressant för andra.
Här och nu är evangeliet intressantare.
Min läsare med de existentiella frågorna har hört av sig en gång tidigare, i våras när jag skrivit om förlåtelse.
jag läste din artikel i gårdagens SvD som handlade om förlåtelse. Jag tyckte mycket om den artikeln fastän jag är icke-troende. Jag är en pensionerad astronom som jobbade med galaxer och kosmologi och som numera fortfarande går och funderar över livet. Jag blev glad av att känna hettan i det du skriver. Det är minsann inte vanligt. Även om du och jag har olika uppfattning om livet och universum kändes de som om vi förenades i dina tankar om förlåtelsen.
Läsarengagemanget efter den artikeln motsvarade inte alls arbetsinsatsen och för mig är det så tydligt varför det är så. Trons grundstenar är självlysande och det kyrkan behöver göra nu, och kanske har det alltid varit så, är att lägga fram dem så klart hon kan. Åtminstone inte täcka för dem. Särskilt för alla som har en svag relation till kyrkan.
Vem har förresten den svagare relationen till kyrkan, den icke-troende astronom som läser om förlåtelsen och Jesus och känner hetta och revolution eller den kyrkliga företrädare som ser hoppet om ett evigt liv som något slags överkurs som bör hållas undan nybörjarna?
sofia lilly jönsson 