Med Guds hjälp och stjärnans

Förra veckans text om trons grundstenar har fått ett exegetiskt svar från prästen Tony Larsdal som kan vara intressant för flera, varför jag citerar det här.

Han skriver att bilden med vitkalkningen i Hesekiel 13 handlar om en fuskbyggd mur. ”Folkets rättfärdighet, att ha det rätt ställt med Gud, framställs en skyddande mur mot det onda. Men en dålig mur som täcks med fin och vit kalk, det är en bild för en förljugen självrättfärdighet som täcker över en inre fattigdom – bara uppvisning, ingen realitet, och därför inget skydd när de hårda törnarna drabbar”, skriver Tony Larsdal.

Han fortsätter: ”Det är nog en bild och inte en konkret tempelmur som Hesekiel talar om. Jeremia som var samtida talar om samma problem men med andra bilder. Jesus varierar bilden med vitkalkning och gör den ännu mer slående med förruttnelse på insidan.”

Tack Tony, och tack för allas ert intresse för texten, som fått många läsare. Den är läsarfinansierad genom Patreon.

Den här fredagen skriver jag om kyrkan och politiken.

*

Gabriel Byström var tidigare kulturchef på Göteborgs-Posten, nu är han på Sveriges Radio. I en ny bok undersöker han politiska relationer till kyrkorna i Ryssland, Polen och Ungern (”Med Guds hjälp”, Ordfront 2017).

Hans projekt är ambitiöst. Ett stort antal intervjuer, och säkert många fler som inte syns i boken, ligger tillsammans med sedvanlig research till grund för detta resonerande reportage där Byström möter aktivister, politiker, präster, poeter, statsvetare, etc, i de tre forna öststaterna. Grundfrågan är hur religionen har kunnat bli en sådan viktig kraft i statsbygget i länder som ansetts sekulariserade, även om länderna också skiljer sig åt i fråga om sitt historiska förhållande till religionen.

Det är verkligen ovanligt i svensk debatt att någon använder religion som analysverktyg i samhällsfrågor på ett sådant helgjutet sätt. Det kräver en del kunskap om religion och att man gjort sig av med sina fördomar, om man hade några vilket tyvärr alltför många har – detta måste sägas när allt fler talar om ”religionens återkomst” att det är fortfarande en väldigt begränsad sådan, inte minst i mediemiljöer.

Å andra sidan gör Byström inga djupare teologiska analyser. Det här är inte en bok där man lär sig särskilt mycket om rysk-ortodoxa kyrkan eller katolska kyrkan vad deras respektive (och inom sig många) kyrkliga traditioner anbelangar. Det kyrkliga ligger ytligt, men det är kanske också kongenialt för frågan om religionen som ett verktyg i det politiska arbetet, eftersom det snarare än med Guds hjälp som boken heter, är med kyrkans, maktens, och nationalismens hjälp som den politiska makten tar sig fram i dessa länder. Det hela är mycket välgjort av Byström, intressant, journalistiskt hederligt, och boken erbjuder värdefull kunskap till oss svenskar främst om Ryssland, Polen och Ungern, naturligtvis, men också om oss själva.

För mig är det givetvis omöjligt att inte läsa med tanke på svenskkyrkliga förhållanden.

Bara en sådan sak som att Byströms bok bygger på att människor ställt upp och talat öppet om vad de ser. Och de gör det i länder som i tilltagande grad omtalas i termer av avdemokratisering, där journalister och kritiker försvinner spårlöst eller avlider under oklara omständigheter. Jag undrar om boken hade kunnat göras motsvarande om Svenska kyrkan och politiken. Jag tror faktiskt inte det. Kombinationen av lojalitet till kyrkan sedan barnsben, vänskapsrelationer, ofta nära familjerelationer, missriktad omsorg om kyrkan, omsorg om den goda stämningen, ja den som känner kyrkan vet själv alltför väl vilken kultur jag talar om, brukar vara ett effektivt värn mot frispråkighet i Svenska kyrkan.

Under ytan ser alla, eller de flesta, samma sak.

*

Byström börjar i Ryssland. För att komma nära makten måste kyrkan tona ner sitt budskap, det är de flesta bedömare ense om. Vsevolod Tjaplin är en tidigare talesperson för den ryska ortodoxa kyrkan med ansvar för dialogen mellan kyrka och stat. Nu är Tjaplin sedan ett par år sparkad sedan han vädrat avvikande uppfattning i frågan om Ukraina, men om man får tro honom själv handlar det mer om den kristna kritik som han riktat mot makten själv.

Tjaplin beskrivs allmänt som ultrakonservativ. Positionerna går knappast att lägga som ett raster över den svenska kyrkans politiska karta. Därför är det intressant att redan här, i bokens första intervju, notera att någon enkel höger-vänster-skala inte låter sig göras när det gäller religion och politik. Tjaplin, från konservativt håll, angriper omoralen hos landets ledare.

”På frågan vilka religiösa värderingar som borde spela en större roll i dagens Ryssland blir Vsevolod Tjaplin ivrig.

– Det är så mycket man kan svara på den frågan. Vi kan börja med ärlighet eftersom vi har så många lögner i den allmänna debatten, i näringslivet. Detta är sprunget ur Sovjettiden och det har bara fortsatt sedan dess. Man kan peka på den etiska dimensionen hos enskilda politiker, deras privatliv och sexuella relationer. Det går också att lyfta fram det materiella. Många har stora rikedomar utomlands som de inte kan visa hur de kommit i besittning av. Det är mycket som är oetiskt.”

Detta är sagt av en man som också har kallat ”fenomenet feminism” för en mycket farlig företeelse.

De politiska skalorna som vi känner dem stämmer inte. ”Ärlighet” är sällan något vallöfte. Alltså blir det viktigt att höra vad människor faktiskt säger när de talar för kyrka och tro, annars blir bilden en grundlagd polarisering mellan höger och vänster, vilket bara gynnar politiseringen. Därför att när ryska politiker och oligarker uppskattade Vsevolod Tjaplin så länge han kritiserade andra länder för sådant som samkönade relationer, så blev det väldigt jobbigt när han började peka också på vad han menar är deras egen sexuella omoral.

*

Prästen Dmitrij Sverdlov var valobservatör i det ryska valet i december 2011. När han rapporterade om valfusk och bristen på reaktioner hos de andra i rummet fick han uppmärksamhet i västerländsk media, och blev därmed ett hot mot den politiska makten.

”Varje gång hörde överordnade av sig och lär djupt bekymrade på rösten. Var det verkligen nödvändigt att vara så kritisk? Fanns det inte annat han kunde skriva om? Dmitrij Sverdlov blev ett problem.”

När han reste till en annan stad för att arbeta med katastrofdrabbade där efter en översvämning, bröt han mot en gammal regel om hur präster får resa och verka. Med hjälp av regeln fick makten grepp om honom. Straffet kom snabbt i form av förflyttning till en annan, mindre församling. Idag har Sverdlov slutat som präst och är inte längre säker på sin tro.

Inom kyrkan – präster och andra kristna, oberoende röster – finns visselblåsare som utmanar vilken regim det än är som styr. Problemet idag, menar Sverdlov, är att kyrkan är exakt samma sak som makten. ”Det måste finnas kristna idéer som man kommunicerar till allmänheten och de styrande”, säger han.

Här möts Tjaplin och Sverdlov, trots olika åsikter på så många punkter, i en kritik som går ut på att kyrkans uppgift i världen går förlorad om den sammanfogas med den världsliga makten. Och det politiska sakinnehållet i dagens Kreml är inte detsamma som i Sverige, men det är precis här som den inomkyrkliga kritiken mot det politiska styret i Svenska kyrkan också står.

*

För hundra år sedan och lite mer var Svenska kyrkan ganska ödslig. Väckelsen hade dragit ungdomen till sig med sin starka betoning på tro, sin övertygande mission, bemyndigandet av lekmannen, den moderna musiken, andan.

I Svenska kyrkan talade präster på allvar om sig själva som den sista generationen.

Då satt Einar Billing, biskop i Västerås under 1920- och 30-talen, och funderade över vad som är Svenska kyrkans uppgift. Vad är vår svenskkyrkliga uppgift, när väckelsen finns? Och så kom han på det här att Svenska kyrkan är en folkkyrka.

Alla som ryms inom socknens gränser tillhör kyrkan. Kyrkans gudstjänster kanske inte lockar så många som till missionshusen. Men även för dem som inte kommer till kyrkan, så finns folket med i prästens förbön för sin socken. Så tänkte han.

Det här har jag från teologen Jan Eckerdals avhandling om Billing och folkkyrkan, som metodiskt och lågmält smular sönder hela den urspårade föreställningen om folkkyrkan som ett hägn för i stort sett den politik man vill fylla den med beroende på tidsandan.

Folkkyrkan var tänkt som ett inkluderande tankesätt. Så skilde Einar Billing ut Svenska kyrkan mot frikyrkan, som Billing kallade föreningskyrkan, där man definierade sin kyrka efter de troendes gemenskap och ibland talade om rena nattvardsbord där bara de frälsta fick komma fram. Men Billing var inte emot gemenskapen. Han menade att det fanns mycket att lära av frikyrkorna, men han menade också att de troendes gemenskap inte fick stå i vägen för Guds förekommande nåd. Och den förekommande nåden kom enligt honom genom prästens handlingar, genom ordet och sakramenten. Och om folket inte kom till kyrkan, så kom kyrkan till folket genom prästens förbön för sin församling.

Det kan förefalla som ett lite krystat sätt att hävda kyrkans betydelse i världen. Den förkrossande majoritet som inte kommer till kyrkans gudstjänster skulle alltså på något sätt ändå finns där genom att någon tänker på dem, ber för dem, någonting de kanske inte själva ens tror på. Men Billings folkkyrkobegrepp liknar egentligen det medeltida sättet att vara kyrka, där prästerna höll tidebön och mässor närmast dagligen även om de flesta sockenbor inte kom dit annat än till söndagens mässplikt. Och Billing skrev i en annan tid, för hundra år sedan, en evighet bort i svensk demografi. Vad en svenskkyrkligt hederlig folkkyrkosyn kan betyda idag efter statskyrkan är något som Svenska kyrkan håller på att värka fram och en fråga som upptar många teologer idag.

Vad den i varje fall inte kan betyda är ett politisk slagträ mot den egna troende församlingen. Ändå är det just så som begreppet folkkyrka kommit att användas. När kyrkomötets ordförande Karin Perers (C), i en kommentar just efter kyrkovalet uttalar sig såhär har hon inget stöd hos folkkyrkofadern Billing:

”– En strömning omfattar en mer bekännande kyrka där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig, en annan strömning betonar det svenska i Svenska kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka och så den tredje strömningen, ett värn för vidareutveckling av den öppna solidariska folkkyrkan.”

Perers positionerar alltså sig och andra politiska rörelser, främst socialdemokratiska som går ut hårt i kyrkovalet i Svenska kyrkan och också fackligt genom LO uppmanar medlemmarna att rösta, som ”den öppna solidariska folkkyrkan”. I själva verket är det de politiska partiernas närvaro i Svenska kyrkan som stärker den nationalistiska kyrkan.

Folkkyrkobegreppet har haft ett enormt genomslag och står numera inskrivet i svensk lag. Paragraf nummer 2 i Lagen om Svenska kyrkan deklarerar att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka. Sålunda är det faktiskt lagbrott om Svenska kyrkan inte är folkkyrklig. Hur man prövar det juridiskt är mer oklart. Folkkyrka har blivit ett starkt värdeord med vilket man positionerar sig enligt Perers modell ovan. Det används som slagträ mot dem som vill ändra på kyrkovalsystemet så att man inte röstar på partier längre. Folkkyrka ställs mot något som man kallar elitkyrka, mot det som Billing tvärtom menade var församlingens kärna, bönens folk.

På det sättet blir personer som – överfört till svenska förhållanden – den frispråkige prästen Dmitrij Sverdlov folkkyrkans fiender.

Tillbaka till Byströms bok och Ryssland.

”Han tar ett exempel: om han skulle fråga alla här i restaurangen om de var ortodoxa skulle nästan alla säga ja, samtidigt skulle ingen komma ihåg när de senast var i kyrkan. Och alla skulle säga att de är döpta, men ingen skulle kunna recitera en enda av kyrkans böner.”

Religionen är en av de viktigaste identitetsskapande markörerna i det ryska samhället idag, menar Sverdlov, och därvidlag skiljer det sig inte mycket åt från många andra länder som Byström konstaterar. ”I det sekulära samhället förvandlas religion ofta till traditionsbärare, religionsinnehållet reduceras på sin höjd till riter vid särskilda högtider. Maktens intresse för ryska kyrkan måste förstås mot bakgrund av religionens förmåga att mobilisera människor och dess roll som bärande beståndsdel i byggandet av en återupprättad rysk identitet”, skriver Byström.

Detta liknar förstås helt den svenska situationen. Men den ryska ”folkkyrkan” som vi i Sverige har inskriven i lagen, följer inte bara som i Ryssland den breda självbilden hos svenskarna: Svenska kyrkans formella styrelseskick vilar också på detta. Det teologiska stödet för folkkyrklighet från Billing och framåt (och hans tankar vilade på kyrkans historiska roll och på intryck från kyrkan i andra länder) legitimerar vad som kallas demokrati men som snarare liknar en sekulär teokrati där inte präster, men politiker, sitter orubbade i kyrkans ledning.

*

”För fyra år sedan var allt så nytt för mig”, säger den nya ledamoten i Svenska kyrkans styrelse, Margareta Winberg (S), till Kyrkans Tidning. Hon talar alltså om en tid när hon tog plats som ordförande för ett kyrkoråd och kallade sig ateist, vilket hon inte riktigt gör längre nu när hon tagit plats i den nationella kyrkostyrelsen även om hon fortfarande inte kallar sig troende – okej, och vad har ändrats? Är det Margareta Winbergs förhållande till kristendomen som har förändrats, eller menar hon att hon blivit bättre på att svara på ett sätt som tillfredställer opinionen?

Det är bättre när politiker talar utan medieträning. Det blir tydligare då. ”För mig är det handling som räknas”, säger Margareta Winberg. Ja hur skulle hon som ateist kunna förstå att det synsättet är direkt motsatt vad en evangelisk-luthersk kyrka lär, den själva missuppfattning om gärningen och nåden som Luther tog strid för och som de svenska reformatorerna omgående förde hit och som jämte begreppet folkkyrka också regleras i lag: Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka.

Om man vill pröva juridiskt huruvida Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk enligt svensk lag framstår det här som ett tydligt och väl avgränsat exempel: kan man från en stol i kyrkans styrelse hävda gärningslära framför evangelium? (I förra veckans text beskrev jag utförligare vad gärningslära är.)

I det senaste kyrkovalet stärkte de politiska partierna greppet om Svenska kyrkan. Förutom Margareta Winberg kom statsministerns fru också in i kyrkomötet, Ulla Löfven, som inte heller hon kallar sig troende.

Det här är förstås inte folkkyrka, det är tvärtom den sortens utnämnings- och svågerpolitik som folkliga reformatorer långt före Luther protesterade mot, det är en Grotesco-sketch. Alla ser det. Kan man komma längre från ambitionerna med skilsmässan från staten? Det finns troende socialdemokrater som förbigicks när man gjorde listorna. Inte ens med det partipolitiska systemet i behåll är det här rätt. Och det förekommer i andra partier med andra politiska förtecken än de socialdemokratiska och systemet bärs också av många som tror på Gud. Det är mycket större än en eller två personer, men på valbar plats i landets största organisation får Winberg och Löfven finna sig i att vara namngivna exempel.

Försvaret har emellertid varit just det, att det är fel att angripa någons (personliga) tro. Gå inte på det. Systembevararna vill få kritiken till elitism, vilket är dumheter. Detta har ingenting med rena nattvardsbord att göra. Alla är fortfarande välkomna till Svenska kyrkan (och även frikyrkorna har idag en generös inställning till sina gudstjänstfirare). Heder åt Margareta Winberg som söker sin sanning. Det är ett föredöme inte minst för alla oss som kallar oss troende. Inte alla som säger ”Herre, Herre” kommer in i min faders hus, anmärker som bekant Jesus lakoniskt.

Men invändningen mot en ateist i kyrkostyrelsen är inte pietistisk. Det som diskuteras är inte Margareta Winbergs eller någon annans personliga förhållande till Gud – i så fall är vi ute på en gungfly där vi måste reda ut vad ett sådant förhållande överhuvudtaget är. Invändningen gäller det att Svenska kyrkans organisation, med liv och lära, styrs av människor som inte har korrekt analys av vad kyrkan är i samtiden, av människor som kan det gamla men som inte ser det nya. Kyrkan är ingen myndighet längre, den är ingen statskyrka, själv är jag ju övertygad om att den behöver vara en liten, tjänande, offrande kyrka, ett salt i världen, som en stark buljong, en tydlig och öppen kyrka, ja Svenska kyrkan har enorma pedagogiska utmaningar som kyrkostyrelsen måste kunna identifiera och hitta lösningar på, och det går inte om hon styrs av personer som betraktar kyrkligt styrelsearbete som något sorts katekumenat.

*

Det finns några riktningsangivelser i Bibeln. Stjärntydare följer stjärnan till stallet i Betlehem och finner Gud där. I en dröm varnas de för Herodes avsikter och tar en annan väg hem. Och långt tidigare i skrifterna läser vi om hur folket som lämnat slaveriet i Egypten och som nu befinner sig i öknen, ”knotade mot Mose och Aron”, till vilka de säger: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!”.

Det vi ser idag är Svenska kyrkan ledd av ett folk som längtar tillbaka till köttgrytorna i Egypten. Det leder inte framåt. Ett folk på vandring måste ledas av dem som ser stjärnan, och som reagerar snabbt på budskap i drömmar.

Men Margareta Winberg förstår inte, och hur skulle hon kunna förstå, att det hon gör är historieförfalskning mot dem som gått före och en skymf mot de troende nu. Och hur ska man förklara för den som inte begriper. Och hur ska Svenska kyrkan kunna gå vidare från där den befinner sig nu utan att först gå under.

*

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva. Mitt exemplar av Gabriel Byströms bok om kyrkorna och politikerna är fullt av lappar. Det här är inte ett försök att göra hans bok rättvisa, bara min korsläsning av politiska realiteter. Läs den själva.

Jag tycker att det är en bok som socialdemokrater och centerpartister i Svenska kyrkan ska läsa, för att allvarligt granska sina metoder och sin retorik.

Jag tycker att deras politiska motståndare ska läsa den, för att vaka på sin retorik och granska sitt intresse för kyrkan.

Jag tycker att den som hänvisar till kristna värderingar ska läsa den här boken och inse vad en sådan lös terminologi kan användas till. Om hela ens intresse för att påverka kyrkan kan reduceras till ett mantra om kristna värderingar, ceremonier och symbolpolitik är religionen inte mycket mer än en värdegrund att uttala, men inget som utmanar ens liv. Då hamnar man dessutom i samma båt som andra politiker som vill utnyttja kyrkan, hur olika vägar man än anser sig vilja ta.

Jag tycker att den som finner det obegripligt att kyrkorna i många länder går i lag med högern ska läsa den – efter ett sekel av statliga förföljelser av kristna i socialismens namn bör en viss ödmjukhet råda inför misstro mot vänsterns löften.

Jag tycker att de ateister som obekymrat utnämner religion till en privatsak ska läsa den, och se att det helt orimliga kravet kan tysta den inomkyrkliga kritik som alltid finns och tvinga offer till tystnad ihop med sina förövare.

Jag tycker slutligen att de som kallar sig klassiskt troende ska läsa den och granska sitt eget liv för att se vilken herre de tjänar i realiteten – kanske inte alls den de tror på.

Jesus har ju en förmåga att angripa var och en av oss från den oskyddade sidan.

Jag menar nu inte att ’alla måste läsa den här boken’, det finns många böcker som pockar på vår uppmärksamhet, men att man kan läsa den från olika håll och få någonting ut av den. Man kan ställa den mot sig själv. På vilket sätt har vi, var och en av oss, del i världens bortvändhet från dig, som det heter i syndabekännelsen? På vilket sätt deltar vi i att vända kyrkan bort från Gud till något annat?

Det här är viktigt. Vilka är vi? I boken tillhör en av de klaraste rösterna den ungerske metodistpastorn Gábor Iványi, en gång familjen Viktor Orbáns huspräst, men idag en av den sittande regimens skarpaste kritiker. Byström ställer frågan till Iványi hur han ser på att den ungerske premiärministern använder det kristna arvet och de kristna värderingarna för att försvara sin politik.

Iványi, skriver Byström, skakar på huvudet och konstaterar att det inte är någon i Europa som har bett Viktor Orbán om att skydda de kristna värderingarna, det har premiärministern hittat på själv.

”Dessutom, påpekar han, måste man fundera över kristendomen om den riskerar att falla sönder för att det kommer en miljon människor med en annan tro till Europa. För om det på allvar skulle utmana kristendomen och det kristna arvet i Europa, ’då har vår religion ett stort problem’”.

Just det där han säger träffar i mig. Om vi under lång tid har nöjt oss med en kristendom som kan fyllas med det vi menar är kristna värderingar, vad nu det kan betyda från idéerna hos svenska socialdemokratiska toppar till ungerska fascister, om vi låter dessa tona ner kyrkans evangeliska uppgift och använda kyrkan till att driva sin politik, då är det inte muslimernas fel om kyrkan inte står pall för att det kommer människor med en annan tro. Vi är illa ute som kristna om vi hotas av andra religioner. Förankring i de egna rötterna gör människor starkare i sin identitet och därför bättre rustade att möta nya perspektiv.

*

Jag har alltid känt att det saknas något i det här ivriga avståndstagandet till Sverigedemokraterna och det är att man också säger att det är inte fult att vilja ha en identitet. Historia, arv, kultur, tradition är inte fula ord. Det är samma sak som diskuteras nu under begrepp som bildning och kanon, fast med lite andra klassförtecken.

I första säsongen av tv:s bästa programserie ”Allt för Sverige” firar svenskamerikanerna midsommar i Järvsö och får låna folkdräkter från sina anfäders hembygder. Jag tror inte att filmteamet hade kunnat föreställa sig reaktionen. Amerikanerna bryter ihop.

”Det här var deras kläder, det som utmärkte dem som folk, och ingen annan fick ha de här kläderna”, förklarar tårögda amerikaner som knappt kan andas av rörelse när de nu får klä sig i detta folks kläder. De har ingen aning om att vi har kommit överens om i Sverige att folkdräkt är töntigt. De vet inget om det komplexa förhållande svenskar har till sin allmogehistoria, till begreppet folk, till modernismen och nationalismen. Amerikanerna gråter och gråter i sina nationalromantiska dräkter. Och det finns ingen chauvinism i det för gråten handlar om dem själva och deras livs historia – det här är ju barnbarnen till invandrare som har kommit hem. Hela vårt system för invandrare och utvandrare brakar samman i bilden av jänkare i folkdräkt.

Men vi som stannade kvar i det gamla landet är lika rotlösa som svenskamerikanerna, för det förnyades snart av farföräldrar eller farföräldrar som lämnade socknar där släkten levt i sekler och flyttade in i stadsplanerade bostadsområden där alla är första generationens nybyggare.

Jag kommer från Huddinge. Det är egentligen en gammal socken med medeltidskyrka och fornborg, men den har växt så snabbt att vi är rätt få därifrån med rötter på platsen i flera generationer; mina planterades av mormor och morfar i slutet av 1930-talet och det är ju ändå inte särskilt länge sedan. I hembygdsföreningens lite bortglömda hus hänger fotografier på människor som ingen som bor i kommunen längre känner igen, i centrum är samma butikskedjor som över hela världen, och på pendeltågsperrongen hörs samma röst i högtalarna som över hela Storstockholm.

Missuppfatta inte detta nu som att jag menar att det var bättre förr; jag menar inte att vi ska gå tillbaka, men kanske göra som svenskamerikanerna och hämta hem något.

Jag tänker på ett filmklipp som spreds för några år sedan där en sverigedemokrat någonstans i Sverige försöker räkna upp svenska traditioner och kommer på typ midsommarstång och julgran. Det kan man ju göra sig lustig över om man vill, men man kan också fundera över vad en uppväxt i kanten av ett köpcentrum skapar för grund att stå på identitetsmässigt. Konsumismens religion som Sverige bekänt sig till från rekordåren är helt enkelt otroligt tom. Vad var det kulturella gods som erbjöds mig från samtiden som barn – melodifestivalen, Trazan & Banarne, Garbage Pale Kids? Kan vi komma förbi vilka bildningskomplex vi nu har och hitta något mer sätt att förstå en reaktion mot detta än som kulturell elitism eller chauvinism?

Det är inte konstigt att svenskarna famlar efter sina traditioner. Vi som sysslade med idrott eller sjungit i kör har kanske kommit lindrigare undan, för det är praktiker som vilar på sina traditioner. Det är också sammanhang där vi är något annat än konsumenter, vi är medskapande och behövs för att helheten ska fungera. Också religionens praktik är den, när den inte tar efter konsumismens producent/konsument-modell: regler och traditioner att vila i, att leka i, socialisera, växa.

Kanske är det avund för en identitet som ligger bakom hatet mot muslimer?

(Med det sagt: jag tror att Sverigedemokraternas framgångar i svensk politik har mer att göra med ekonomisk politik än kultur.)

*

Genom hela Byströms bok löper budskapet att den politiska användningen av religionen är mycket ytlig. Många ledare är religiösa så länge de har nytta av det, och symbolhandlingarna är legio. En av de första aktioner som partiet Jobbik i Ungern genomförde vid jultiden 2003 var att åka runt och sätta upp kors på olika platser. Péter Krekó, politisk analytiker, hävdar att det ska tolkas på ett ytplan.

”– Det som partiets företrädare egentligen ville säga med det var att de inte var judar. Det var ett sätt att markera avstånd eftersom den judiska högtiden chanukka firades samtidigt. Jobbiks sätt att använda kristendomen blir en symbolpolitik, en kod. Att det sedan är teologiskt nonsens eftersom julen uppmärksammar Jesus födelse spelar mindre roll i sammanhanget.”

Så grund var symbolpolitiken att Jobbik inte fattade, eller inte brydde sig om, att korset är påskens symbol och att julen firar födelsen av ett judiskt barn.

Det borde lära oss, måste lära oss, att kristna symboler ska inte användas mot någonting eller någon, varesig kors eller ringande kyrkklockor. Idag är det kanske du som använder symbolen som ett vapen, i morgon kan det vara dig som symbolvapnet riktas emot.

*

Är det viktigt hur en kyrka styrs, hur tillståndet i en kyrka är? Om kyrkan är ett tecken, som de kristna säger, så har det betydelse.

Där är påven Franciskus just nu det stora exemplet på en kyrkoledare som enligt många har analyserat sin tid rätt och talar med bönder på bönders vis: nyligen välsignade han en fin sportbil han fått till skänks, sålde den sedan raskt och gav pengarna till välgörenhet. Det han gör funkar, för det är undervisning på Jesusnivå. Samtidigt ligger steget mycket nära symbolpolitiken. Hur vet man vad som är vad?

Jag har inget annat svar på det än behovet av förankring i traditionen samt kontinuerlig kritik.

Behovet av kritik lyser genom hela Gabriel Byströms resa genom länderna i öst, där den fria pressen steg för steg motarbetas eller förbjuds. Tendensen är att yttrandefriheten minskar. Hälften av alla ryssar tycker enligt en undersökning inte att deras land uppvisar full demokrati, men om man ska tro Byströms intervjupersoner bryr sig väldigt få av dem om det.

Jag vet att det låter oviktigt – och det är ju därför jag kan göra jämförelsen – att exakt samma sak kan sägas om demokratin i Svenska kyrkan. Den svenska det kan inte hända här-mentaliteten motbevisas av att det redan händer här, i landets största organisation. Människor förstår att ett representativt val på 13 eller ens 20 % inte är demokratiskt legitimt, de vet ju inte själva vem de röstade på (fråga mannen på gatan vilka som sitter i kyrkorådet), de vet att kyrkan är stormrik och har makt över skog och mark och kulturarv, men bryr sig inte ändå. Så länge julkonserterna hålls som vanligt så är styrningen av kyrkan någon annans problem. Solidariteten men ännu mer insikten om att det ena hänger ihop med det andra är väldigt svag. Här gäller det vår kyrka, men i Ryssland alltså för hela staten.

Naturligtvis beror det i grunden på att man känner inte att man kan påverka så mycket, man tror inte på demokratin. Man kan låta sig vaggas in i en skentro också om att allt är väl. Demokratibrist kan se olika ut, men är aldrig ofarlig.