Böcker, böcker, böcker!

Eftersom jag läser ett stort antal fackböcker vill jag dela med mig av läsningen. Alla utom en, tror jag, har kommit ut i år. Om jag skulle sätta samman en årsbästa-lista fanns det kanske andra böcker som jag inte kunde frångå, men det här är helt enkelt några som jag vill uppmärksamma.

Somliga har varit pliktläsning, andra lustläsning, några förtjänar att lyftas fram just nu. Kanske blir det för er julläsning. Tipsen presenteras här utan inbördes ordning. Alla är fackböcker.

 

Catharina Göransson, redaktör: Står i tiden fram. Svenneby gamla kyrka (Reflektion Erfarenhet)

Jag fick den här boken för ett år sedan och läste den under julhelgen, långsamt. Den handlar om restaureringen av Svenneby gamla kyrka, byggd på 1100-talet och ödekyrka sedan 1916. Som antologier brukar vara är den ojämn, texterna sträcker sig från essä till instruktionsbok. I runt tjugo kapitel skriver historiker, hantverkare och författare fram världen där kyrkan uppstod. Boken är sinnlig, den luktar till och med gott. Om det är trycket, pappret eller något annat vet jag inte. Jag tyckte mycket om den här boken.

Jag skrev om den till slut i en understreckare på nationaldagen. Då skrev jag:

”I bokens andra del talar projektets hantverkare i korthugget sakliga meningar: ”Tjugo till tjugofem millimeters mellanrum mellan stenarna ville muraren ha för att kunna putta in bruk”, eller: ”Jag såg ju i kyrkan att det fanns både röd och grå granit i stenkarmen”. Konservatorn beskriver med stolthet hur man brände kalken på Kinnekulle på medeltida vis. När man tar fram den ursprungliga ingången är det ”som att skrapa i mjöl”, gamla målningar avslöjas. Kyrkan öppnar sig som en trisslott; det ursprungliga stenaltaret från 1100-talet visar sig stå kvar inuti den långt senare altaruppsatsen.

Det gamla har ett egenvärde. Nästan en förbjuden tanke! Den hantverksskicklighet som Svenska kyrkan ofta har så svårt att acceptera när det gäller sin immateriella kultur, som musiken och språket, värderas högt i det kyrkoantikvariska materiella. Sverige kan idag framstå som ett land som dyrkar ”kulturarvet” – ett myndighetsord, ett direktivord, ett ord att söka EU-bidrag med – men föraktar sin tradition. Tradering som paradoxalt nog innebär att bygga vidare på levande tekniker, kulturarv ofta att konservera det avslutade.”

 

Edmund de Waal: Den vita vägen (Brombergs)

En engelsk keramiker undersöker porslinets historia. Om jag skulle välja bara en bok av alla jag har läst det här året så är det Den vita vägen. Kanske är den det vackraste jag har läst. Han reser från Kina till Tyskland, England, USA och följer den vita, nästan genomskinliga leran. Lusten för porslinet har tidvis i historien liknat besatthet. En tråd han undersöker är porslinets närhet till alkemin, förvandlingen. Hur skapas materialet? Här finns en mystik. Det vita. Så vitt som möjligt. Renhet.

Och han följer den fruktansvärda exploateringen av människor (och djur och natur) för att få fram mer porslin, mer, mer, i galenskapens och vinstmaximeringens namn. En tidig arbetsplatsundersökning genomförs i England, röster från 1840, George Corbishley, 37 år, glasyrdoppare: ”Mina händer är hela tiden i massan; vet inte vad den är gjord av; de vill inte berätta; tror inte att det är lika illa som förr om åren”.

Arbetare som säger med vånda att de inte vill att deras barn ska fortsätta i samma yrke, men vad kan de göra? Det är i mitten av 1800-talet och långt före fack och skyddsombud. Jag vill inte avslöja vart vägen för oss, men i bokens femte och sista del faller sökandet efter det vita logiskt på plats. Naturligtvis. Det har hela tiden varit dit vi varit på väg.

Frågan som hänger över läsningen är omöjlig för en konstnär: kräver fulländning totalitarism?

Sökandet efter det vita har ett pris. Men vad gör vi av den informationen? Edmund de Waal ger inga svar annat än en antydan om att kostnaden måste vara vår egen, inte andras. Han fortsätter att dreja och planera utställningar. Vad ska han göra? Porslin är hans liv.

Den vita vägen visar att strävan efter utopier kan bita sig själv i svansen och bli helveten på jorden. Ofta har det att göra med en fixering vid roten till det onda: pengar. Särskilt kombinerade med idéer om renhet. Men också att det är mänskligt att vilja skapa och omge sig av skönhet.

 

Erik Alvstad: Den rabbinska traditionen (Diagolos)

Hur ofta kommer det en bok på svenska om texttolkning av judiska urkunder? Jag kan inte tänka mig en bok som behövs mer, och så rent och klart som denna bok är skriven är den en fröjd att läsa. Författaren är lektor i religionsvetenskap i Malmö. Boken skildrar den rabbinska judendomen och visar hur man läst Torah, kommer in på frågor om kanon, texters auktoritet, tolkningstradition, vad helig text är, hur man förstår vad den religiösa texten vill (i jämförelse med till exempel Homeros); alltsammans så relevant för mycket som diskuteras i vår tid.

Den rabbinska traditionen står, kan man säga, längst bort på den andra sidan av skalan från en annan bok om texttolkning som har kommit ut i år, Gunilla Thorgrens ”Guds olydiga revben”. Där Thorgren kräver rätten att få läsa som det står utan någon sidolitteratur, förklarar Alvstad hur man har läst och introducerar genom sitt refererande till ämnets auktoriteter. Kort nämns också läsningens sociologi i den religiösa kontexten, nämligen att religiös bibelläsning är högläsning, något man skulle önska att fler arga förstaläsare av religiösa texter förstod. Läsning är kontext.

 

Eva-Carin Gerö: Grekisk Eros – kärlek och sexualitet i det antika Grekland (Atlantis)

En professor i antik grekiska undersöker sexualitet genom språkets arkeologiska artefakter. Det är befriande att slippa krystade referenser till samtiden – läs Tinder – men vår tid är ändå närvarande i författarens associationer. Jag har märkt att en del recensenter har velat boken vara något annat än den är, kanske en systematik eller något annat som recensenten vill läsa om, men jag läste den helt enkelt som en ordbok utbyggd till essäistik, med ibland nästan snopet korta kapitel, som infall.

Det är roligt att läsa när Gerö ger exempel på grekernas agrikulturella metaforer:

aloian: tröska, slå, som används i Aristofanes Grodorna om en syndare i Hades som meter’ elosen ”tröskat sin mor”, dvs begått incest. Textstället är dock inte helt okontroversiellt till sin tydning.

bolokopein: bryta sönder jordklumpar före sådd (av bolos, jordklump och kopto hugga), om energisk penetration. kalos mebebolokopesen: ”han gav mig en riktig omgång med hackan”.

georgein: bruka (jorden), ploga/plöja. ede georgein gumnos apodous boulmai: ”Jag är redo att klä av mig naken och börja plöja!”

katagigartizein: kärna/gröpa ur, enligt somliga i betydelsen deflorera, enligt andra mer allmänt ”penetrera våldsamt” eller helt enkelt ”penetrera i grunden”.

Oruttein: med flera ord för gräva/luckra (upp), t.ex. tauten anorutton: ”i det att han dikade upp henne rejält”.

(Exemplen hämtade från J. Hendersons The Maculate Muse – Obscene Language in Attic Comedy)

Nej, alltså det här är en ganska ljuvlig bok. Gerö håller en hög nivå av tilltro till sin läsare när hon låter de gamla grekerna vara så omoraliska, inte sällan rent olagliga, i våra ögon, som de är med sin gossekärlek och prostitution. Att mest bara skildra. Sedan är vår tid upp till oss.

 

Ebba Witt-Brattström: Kulturkvinnan och andra texter (Norstedts)

Att det har varit osnyggt ibland med Kulturkvinnans och Kulturmannens bittra skilsmässa i offentligheten är jag nog inte ensam om att känna, men vilken spektakulär revansch Ebba Witt-Brattström fått den här hösten med Kulturprofilens oväntade entré i dramat måste man ändå konstatera. Och här kommer som ett brev på posten en samling av hennes artiklar om kvinnliga författarskap, Moa Martinsson, Selma Lagerlöf (ja, ni har lärt fel om henne), Laura Marholm (ja, ni har aldrig hört talas om henne), den heliga Birgitta och många många fler, mest från DN och Expressen: flyhänt, kunnigt, smart. En sådan stil hon har, lättläst som drar in den obildade läsaren men på samma gång en fullmatad som låter samma läsare lära sig massor om litteratur liksom utan att märka det, och alltid med en riktning i texten. Det är som att Ebba Witt-Brattström älskar de här kvinnorna. Ja, jag tror att hon gör det. Det är smittande.

 

Athanasios av Alexandria (översättning: Olof Andrén): Tre tal mot arianerna (Artos)

Kyrkomötet i Nicea, år 325. Kejsar Konstantin har kallat samman kyrkans ledare som där tagit avstånd från den populära arianismens läror och avsatt biskop Areios som predikat läran att Kristus var ett mellanväsen mellan oss skapade människor och Fadern, som alltid funnits.

Arianismen säger att Jesus är en förgänglig människa. Men då dyrkar vi inte Gud, utan en människa. Då leder Jesus inte till Gud, eller så leder också andra människor (profeter) till Gud. Om det funnits en tid då Sonen inte fanns, så är treenigheten inte evig. Och om den inte är evig, så finns inget kristet hopp.

Den unge diakonen Athanasios reder ut detta logiskt utifrån bibeltexten, i sina tre tal mot arianerna.

”Om ett evigt Ord inte finns hos Fadern är inte heller Treenigheten evig utan han var ensam till trefalden tillkom senare, och med tiden växte och befäste den teologiska kunskapen enligt dem. Om Sonen vidare inte är Faderns avkomma utan har tillkommit av intet, så rymmer Treenigheten det som inte fanns, och det var en gång då Treenigheten inte fanns utan bara en enhet. En gång var Treenigheten ofullständig och en annan gång fullständig. Den var ofullständig innan Sonen föddes men blev fullständig när han föddes. …. Vad är det för gudsfruktan som inte är lika utan fylls med tillägg och än är det ena och än det andra? Troligen får den nya tillägg när den från början fick sin sammansättning genom tillägg. Säkert kan den också förminskas. Det som har tillfogats kan tas bort.”

Texten är lätt att följa med i, både resonemang och språk. Översättningen är från grekiskan och det är första gången som texten finns på svenska. Boken är knappt mer än ett häfte.

Och ämnet är brännande aktuellt. Jag blev faktiskt häpen över hur aktuellt det är. Under ett år när ärkebiskopen i ett tv-program säger att Gud inte är kristen utan har skickat Kristus, när det ibland låter som att kyrkoledare likställer Kristus och andra profeter, när frågan om treenigheten funnits med från första början i kritiken mot den förbenade kyrkohandboken, så står vi återigen med frågorna från fornkyrkans tid.

Det är intressant, och väsentligt, på samma sätt som frågan om majsstärkelse i oblat fungerar. Hårklyverier tycker somliga, sanningsfrågor säger andra. Jag tillhör den andra sorten.

Ur kyrkomötet i Nicea tillkom så den nicenska trosbekännelsen med sina starka formuleringar om Kristus som Gud av Gud, ljus av ljus, född och inte skapad.

Håller det jag förkunnar att tro på? Tillfogar jag något till läran som lika gärna kan tas bort? För präster, och allra mest biskopar i Svenska kyrkan, är den här boken obligatorisk läsning.

Det blir läxförhör under åren som kommer.

 

Barbro Wallgren Hemlin: Esaias Tegnérs kyrkliga tal – Del I (Artos)

Esaias Tegners predikningar och kyrkliga tal från de första tio åren som präst i småländska församlingar och några år som biskop i Växjö, i en auktoritativ utgåva, första delen.

Det är en floskel att säga att något är en ”imponerande forskningsinsats”, för forskare ska ju gräva och redovisa sina källor och tillvägagångssätt, men denna bok är en imponerande forskningsinsats. Författaren har gått igenom handskrivna manuskript och daterat dem genom att ställa källor som visitationsprotokoll, sockenprotokoll och almanackor mot varandra för att bestämma vilken dag en aktuell predikan hölls (är midsommarafton flyttad i kalendern, när bröt koleran ut i Vislanda, etc). Det tar 176 sidor kommentar innan man kommer fram till själva källtexterna. Till och med papperskvaliteten och bläcket som Tegnér använde anges i noggranna scheman.

Predikotexter är praktisk teologi, när modern teologi ofta är systematisk eller i värsta fall abstrakt. Kommentaren är vetenskaplig, men så tillgängligt skriven att läsaren får en doft av kulturhistoria om hur man resonerade kring rivandet av medeltida kyrkobyggnader, om nattvardsgång, om hunger. Predikotexter är – och ska vara än idag – en kontextuell utläggning av evangeliet. Därför kan man se både kyrkoårets verksamhet i den tid och på de platser där Tegnér befann sig, och samhällets aktuella situation i predikan. Tegnér var vid den här tiden redan etablerad som skald, uppmärksammad bland annat för sin dikt ”Svea”. Här möter vi honom som församlingsprästen. Och inte minst – så underbart överdådigt – sidorna har guldsnitt, som på en gammal bibel.

 

Johan Tyrberg: En levande relation (Arcus)

Om jag har någon läsare som kanske är nyfiken på kristendomen för egen del och inte bara som en intellektuell övning är detta en bok i själavårdsgenren, skriven mer av en församlingspräst än en biskop. Johan Tyrberg, biskop i Lund, berättar här chosefritt om bönen genom några personer ur Bibeln. Han resonerar över vad man kan få ut av bönen, varför bön inte alltid ”funkar”, vad ett bönesvar kan vara, och så vidare.

För mig är det givande att han uppehåller sig så mycket vid Gamla testamentet, vars historier och platser så långt bort behöver en ingång. Eftersom det i texten inte förekommer några referenser till annan litteratur varken i löpande text eller i någon litteraturlista vet man inte varifrån Tyrberg fått sina tankar, och man har ingen hänvisning vidare om man tycker om det här sättet att tänka om bön och vill läsa mer. Reflektionerna framstår som Johan Tyrbergs personliga.

I Svensk Pastoraltidskrift var Marco Aldén inte imponerad av sin biskops bönebok och menade att den inte tillräckligt fördjupat tar upp sitt ämne. Även om jag delar Marcos längtan efter lödigare inspel från biskoparna (det måste ju inte vara hela böcker) så tycker jag att den kritiken inte riktigt häftar vid just den här boken. Den vill inte vara detta.

Jag kommer att tänka på ett svar som den då nya biskopen gav på frågan om vilken som var hans favoritmusik. Han svarade: ”Nessun Dorma av Puccini (älskar avslutningen att ”i ljuset ska jag segra”), The Summer of 69 av Bryan Adams (vet inte varför), och Älska mig nu av Björn Afzelius”.

Det där ”vet inte varför” efter en dussin-popsång fångar en trygg-i-sig-själv-kvalitet i Johan Tyrbergs sätt att förhålla sig till kyrkan och till sig själv som kanske inte levererar teologi av anglikanska biskopsmått, men som ändå är en motsats till en uppblåst, högstämd, patetisk prästprosa med märklig överlevnadsförmåga.

Både Olof Lagercrantz och Ingmar Bergman uppmärksammade den; Lagercrantz liknade prästerna vid kastrerade tuppar som gal på sophögen. Bergman sa att det var en yrkesskada. ”Brustenheten i våra liv”, skaldar biskopen i Fanny och Alexander med den plågade blicken vänd mot evigheten. ”’Brustenheten i våra liv’ – äh, kyss mig där ryggen byter namn!”, dundrar den levnadsglade Gustav Adolf Ekdahl.*

Det sättet att använda det kristna tankegodset, vill Bergman säga, syftar till att dölja något, det är en karikatyr, någonting opersonligt. Johan Tyrbergs bok om bön är i ordets bästa bemärkelse personlig.

* Musikern Maria E Ljungdahl gjorde nyligen observationen apropå Bergmans biskop att ordet ”brustenhet” letat sig in i den nya kyrkohandboken.

 

Joel Halldorf: Biskop Lewi Pethrus (Artos)

Joel Halldorf är produktiv och det är när han får sätta tänderna i empiri som han är som bäst, extremt välsorterad i huvudet och utan akademisk prestige. Det tillgängliga språket medger ibland vissa halsbrytande stilbrott, som när Halldorf skriver att Lewi Pethrus ”tog på sig ledartröjan”, men det är kanske sådant man får ta med ett enklare språk och gudarna ska veta att vi behöver kyrkohistoriker som kan skriva så att folk förstår.

Joel Halldorfs avhandlingsämne var modern kyrkohistoria. Här återvänder han till Lewi Pethrus som han behandlat tidigare, kyrkoledaren som präglade 1900-talet. Boken ger ett substantiellt bidrag till den offentlighet som kanske tidigare inte kände så mycket till ämnet, och flyttar också fram positionerna gällande Lewi Pethrus för dem som känner honom mycket väl förut. Hur kontroversiell tesen uppfattas i vissa läger – att pingströrelsen har episkopala kvaliteter – kan bara förstås av den med insikt inifrån någon kyrkotradition.

Henrik Berggren tyckte i sin recension att Halldorf nästa gång ska ta ett helhetsgrepp om pingströrelsens historia, men det är inte jag så sugen på. De här helhetsgreppen blir ofta mest sömniga arkivpjäser. Historieskrivning med ett ärende, en vinkel, är mycket roligare både att läsa och att tänka vidare kring, vilket väl rimligen är idén med att skriva böcker.

 

Marie-Louise Flemberg: Kristina Gyllenstierna: Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann (Santérus)

Kristina Gyllenstierna var den unga hustrun och änkan efter riksföreståndaren Sten Sture som dog i ett slag mot Kristian II, tyrannen som han blivit svensk historieskrivning. Det gäller alltså reformationstid strax före 1517 och tiden efter. Det var en väldigt bra bok att läsa just i år.

Jag tyckte att jag fattade, för första gången, hur Gustav Vasa och reformationen och rikets enande och Sveriges väg till stormakt hängde samman. Här skildras också en kvinnohistoria som är genuin, till exempel nämns ofta hustrur till andra män och om det inte finns något i dokumenten om dessa hustrur eller var de befann sig, så skriver författaren det, insiktsfull om hur verkligheten är beskaffad. Kvinnorna finns där och har betydelse, även om de senare skrivits ut ur historien.

Även om sagan om det här skedet innebär prövande redogörelser för persongalleriet ur olika adelsätter, sturar, natt och dagar, etc etc är det förvånansvärt fängslande ändå. Jag tror att det beror på författarens plastiska språk, som skickligt blandar upp namngalleriet med sammanfattande meningar som gör att man bjuds med i tankegången. Efter en detaljerad genomgång av makten under Kalmarunionen skriver hon: ”Den danska överhögheten svävade ständigt över svenskarnas huvud”.

Då förstår jag, och kan ta till mig detaljerna.

 

Daniel Ringdahl: Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen (BV förlag)

Det har kommit många böcker om Luther och reformationen i år och det här är den bästa. Här har vi en systematisk teologi för gymnasienivå, vilket är ungefär där de flesta svenskar befinner sig i sin kunskap om de här sakerna. Författaren är gymnasielärare på Johan Movingers gymnasium i Solna och predikant i Roseniuskyrkan i Stockholm city; sammanhang som samfundsmässigt hör till Evangelisk-luthersk mission – Bibeltrogna vänner.

Underrubriken till boken är ”om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen” vilket på ett bra sätt sammanfattar bokens innehåll, som är i två delar. I den första delen, som är den längre, möter vi gymnasieläraren Ringdahl; i den andra möter vi söndagspredikanten. På detta sätt möter läsaren på ett så att säga helt sätt en numera i Sverige ganska gammeldags lutherdom fast i modern dräkt (boken är så färsk att den refererar till böcker som kommit ut i år, hej Joel Halldorf och Patrik Hagman).

Ringdahl redogör enkelt och fint för kyrkliga trender i Sverige idag, när ekumeniken finns på en gräsrotsnivå där unga kristna ofta rör sig fritt mellan kyrkliga traditioner. Är det då att sätta upp stängsel att hålla på sin kyrkliga särart? Nej, det är att förstå sin tradition, förklarar gymnasieläraren Ringdahl. Och så går han hederligt tillväga med att berätta om den, från den tyska historien för 500 år sedan, om reformatorerna och de kyrkliga grenar som deras idéer ledde fram till, och om Luthers tankegods. Författaren förklarar centrala begrepp som nåden, lagen, rättfärdiggörelse, katolsk, och detta genom argumentation. Han introducerar till Konkordieboken och dess betydelse i Svenska kyrkan. Han gör en pedagogisk insats på rätt nivå, för ett folk som inte längre vet så mycket om den teologi som till för ett par generationer sedan byggde människors värderingsvärldar.