Killarna

En dag i höstas var måttet rågat. Metoo hade nått journalistkåren. Någon hade lagt till mig en facebookgrupp. Dag ut och dag in kunde jag läsa berättelser om män som nedvärderade kvinnors arbete, bedömde deras utseende, trakasserade dem, förföljde dem, som inte kunde ta ett nej. Toleransnivån för mäns bullshit var nere på noll.

Då delas en text av Eric Schüldt i flödet. Det är oklart exakt vad den handlade om, men den tycktes röra en religiös omvändelse.

Och som på en given signal reste sig de kristna männen på sociala medier och med en slow clap värdigt slutscenerna i en Hollywoodfilm erkände de och godkände Erics vittne.

För mig var måttet rågat. Jag ska nu förklara varför.

*

Nilecitys brandstation befolkas av mjuka brandmän som bakar sockerkaka till varandra i bar överkropp. Den homosociala situationen känns lätt igen i olika branscher. I kristen medieoffentlighet befolkas brandstationen av Eric Schüldt, Joel Halldorf, Patrik Hagman, John Sjögren, Emanuel Karlsten (och Andreas Ekström, ateist men med i utkanten av gänget ändå), Ludvig Lindelöf, Christoffer Skogholt, och kanske några till samt ett gäng mindre kända unga män (under 40), mest präster, som inte själva medverkar i medierna men som finns med i cirklarna på ett eller annat sätt.

De är inte jättemånga, men det är de inte på brandstationen heller.

Det är inte poängen.

Poängen är att det inte finns några kvinnliga brandsoldater där.

*

De här unga männen, eller Killarna som de heter i den här texten härefter, ser efter varandra. De bakar så att säga sockerkakor till varandra. Och när någon Kille publicerat sig kastar sig andra killar, som älskar allt som Killar gör, på delaknapparna som om målfoto skulle tas, de kan inte hejda sig, inget kan stoppa dem, en Kille har talat.

Killarna tilltalar varandra med en titelglädje som om Bror Rexed aldrig funnits – Joel Halldorf får heta docent, Mattias Lundberg professor, David Nyström redaktör.

Killarnas idévärld vilar på andra killar, eller Gubbar, från Aristoteles och Augustinos till dagens representanter, en stabbig gubbröra som de gärna kryddar med Gunnel Vallquist, en kvinna som behändigt nog inte lever och därför inte kan påpeka det själv.

Killarna kan utan att blinka samla till möten där alla är män, lansera sajter, ge ut antologier där alla eller nästan alla är män. De är unga, yngre än mig de flesta. Jag antar att de ser sig själva som självklara motståndare till sexism, feminister till och med.

*

Jag gillar ju de här personerna. Det är ju efter idag inte längre ömsesidigt, men jag har tyckt att de behövs, och alla har sin styrka: Emanuel såg någonting i den sociala potentialen på nätet och utvecklade tidigt på dagen.se en interaktion som föregick dagens utbyte mellan sociala medier och de traditionella, egentligen överträffade den i utbyte eftersom han var närvarande i sina kommentarsfält; Eric har utvecklat en egen essästil med sina radioprogram, jag vet att han inte tror det men jag gillar det han gör och tycker att hans program förmodligen är den bästa ingången till klassisk musik som vi har just nu; Joel är extremt välsorterad i skallen och förklarar allting från kyrkohistoria till sakernas läge inom kyrkorna idag; John skriver alltid vackert och bedriver en slags stilla undervisning om den kristna trons grundstenar.

Men tyvärr lever vi i en könsmaktsordning som innebär att de inte ses som individer och inte jobbar som individer, utan som Killar. Och det innebär att män övervärderas och att kvinnor på samma gång undervärderas.

*

Den där dagen, när måttet var rågat, kom hela min frustration fram i en, enda ilsken knall.

*

För på samma gång som jag ser deras styrkor, ser jag svagheter och risker.

Kristendomen löper alltid risken att bli romantik och fagra ord.

På sätt och vis är Eric helt hederlig med detta. Han bekänner sig bokstavligen till romantiken, har aldrig låtsats som något annat, han gör det igen i den där artikeln: ”I grunden är därför min längtan romantisk. Jag tror på natten, jag tror att de släckta facklor som Pär Lagerkvist skriver om i ’Aftonland’ kan tändas igen, men det måste ske i hemlighet, på bortglömda platser i mörkret”, skriver han där.

Men någon som lånar hela sitt språk från kristendomen, som byggt en journalistisk persona på att i princip ständigt tala om nåden, och som får utrymme för det i public service, och som jobbar även i kyrkan, för den vore det intellektuellt hederligt att redovisa det ideologiska sammanhanget. Det är trots allt inte för dagboken vi skriver. Läsare, tittare, lyssnare, ska kunna följa resonemangen och forska vidare. ”Jag kommer inte från någon religiös tradition”, skriver Eric Schüldt också i artikeln, och i detta är han djupt oärlig – oavsett medlemskap och partibok kommer hans tal faktiskt från en religiös tradition. Han vill få ha kakan och äta den, vill samtidigt stå fri från kristendomen och tala för den.

Jag förstår vad han är ute efter om facklorna som ska tändas i hemlighet, men jag tror bara att han har fel. Här är vi oense. Vi ser på varandra som en ko och en häst i samma hage. Talar helt enkelt olika språk. Eric tycker att den sortens maktanalys jag sysslar med dödar myten. Han skriver:

”… språket för att beskriva mötet med konsten, det som är kultursidans eller offentlighetens språk där nyttoaspekt och maktanalys långsamt letar sig in mellan orden och bryter sönder dem inifrån. Mörker blir då depression, eld endast uppror och mystik inget annat än förvirring.”

Det är troligen bland annat mitt skrivande han syftar på där, och det är helt riktigt att jag anlägger en maktanalys på kyrkan. Jag tror nämligen att det sista vi behöver odla i medierna i en tid när nästan ingen kan någonting om religionernas fundamenta är svärmerier. Och det första vi ska vara vaksamma för är antiintellektuella drag i religionen. Jag tror att romantik och svärmeri inom religion är någonting kontraproduktivt och potentiellt farligt.

Men jag tror också att det under den avförtrollning som Eric beskriver, som leder honom till förvirring, finns en djupare sanning. Den är jag inte rädd för att avförtrolla. Jag tror att den sanning som inte klarar av att avtäckas inte är någon sanning. Det var därför intressant i sammanhanget att Malte Persson använde ordet förtrollning för livet kring Svenska Akademien och att han menar att den kanske måste ge vika. ”I grunden finns det nog bara en lösning: att ta kål på myten. Avförtrollas. Bli tråkigare”, skrev han.

Just eftersom tro är någonting så undflyende är det nödvändigt att vi anstränger oss för att tala så tydligt som vi kan om den. Men om vi tänker oss Eric Schüldts artikel som en sorts poesi, är inte poesi tydligt på sitt sätt? Okej, låt säga det, men också poeten har ansvar för vilken tillbedjan den skapar.

Religion är en stark kraft och måste kunna ställas till svars. Jag menar inte bara att de makthavare som finns i religiösa organisationer ska ställas till svars, det ska de också, men att den som talar i religionens namn, den som för fram den, och det som sägs ska kunna granskas. Idéer, tankar, ideal ska kunna ställas till svars.

Det var den första invändningen jag hade mot Eric Schüldts artikel.

*

Min andra invändning var att det är kokett att tro att man tror liksom smartare än de som gått före, något som jag anar i hans sätt att distansera sig till de vedertagna begreppen. Som att vara kristen fram till nu har inneburit att ge upp hela sin intellektuella självständighet och att man vill stå fri från alla etiketter.

Naturligtvis är det förståeligt att värja sig mot fördomar. Det finns några riktigt rigida stereotyper därute om kristna som man får möta ibland. Det är pinsamt att kalla sig kristen, konstaterades nyligen i SVT.

Men hur pinsam är man inte om man låter bli att berätta vem man är för att något är pinsamt? Och oavsett hur pinsam man känner sig eller vill känna sig: när kyrkan, och de som talar för kyrkan i vid mening, alltså också med det kristna idégodset, inte vill vidkännas att det är kyrkan de talar för, eftersom det är pinsamt eller obehagligt på något annat sätt, så gör det bara saken svårare för oss som står för att vi är kristna. Det håller i liv idén om de tokkristna.

*

Det hade man ju kunnat tänka att jag skulle ha skrivit bara. Det behöver man ju inte bli arg för. Det är sånt jag borde ha skrivit i en artikel. Det var fegt av mig att aldrig göra det. Men det är svårt att kritisera i sak när Killar sluter upp vid varandras sida som om de hörde till ett gäng i West Side Story. Kulturen i den kristna medieoffentligheten är inte sådan att någonting kritiseras – allting antingen hyllas, stjäls, eller tigs ihjäl.

En Kille står aldrig ensam. Män kan givetvis stå ensamma och övergivna men då är de inte Killar; det hör till definitionen att Killarna rör sig i stim. Kent Wisti (dock inte Kille, han tillhör en annan sorts kategori, jag tror att Tanterna, vi kommer till dem, skulle kalla honom Man, efter Lundell, Persbrandt, etc) twittrar i par med Ludvig Lindelöf. Wisti dök upp ovanför vattenytan minuten efter att Ludvig skrivit att jag ”för honom” hade ”samma ställning i Svenska kyrkan” som Eric Schüldt. Jo, så tyckte Kent Wisti också. Eric hade minsann inte synts till knappt någonting alls förrän sista tiden.

Att vara Kille är ett säkerhetsnät. De bakar sockerkakor.

I december gav jag boktips på den här sajten, om bland andra Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus. Länken delades genast av Benjamin Ekman, Kille, med tips om två andra manliga författare (kyrkofadern Athansios och biskopen i Lund, Johan Tyrberg). Jag hade  också skrivit boktips om exakt lika många kvinnliga författares böcker men det var det ingen Kille som delade.

Axess publicerade innan jul en intervju jag gjort med Anders Piltz och jag visste innan att den skulle få uppmärksamhet av Killarna.

När John Sjögren mycket riktigt twittrade ut länken blev jag bara ledsen.

Det hade lika gärna kunnat vara Trazan Apansson som skrivit den där artikeln. Logiskt sett hade det varit bättre om det var det. Han är ju i alla fall någon sorts man.

Ja, jag har börjat att bli ledsen när jag ser hur förutsägbart det är. Jag har börjat att parera, har börjat att bli snål själv.

Killarna hjälper varandra och sig själva. Ingenting delar de om det som verkligen behöver uppmärksamhet och som är så mycket viktigare. Som det som händer i Visby, där domkapitlet (utan biskopen som inte vill vara inblandad) nu äntligen alldeles för sent och alldeles för lite har markerat mot domprosten. Eller som den här sajten.

*

Det är ett dilemma. Jag vill inte ingå i något kotteri, men de är vänner också. Men de är nog inte det. Hur ska du ha det, Sofia? Ja, vi måste väl prata om det! Och det är avgjort bättre för det offentliga samtalet om vi inte är vänner (även om vi inte heller bör vara fiender).

Min tredje invändning är därför den att det inte bidrar till något friskt kritiskt idéklimat att den religionsoffentlighet som nu växer fram i medierna företräds av kristna som lyfter fram varandra och inte kritiserar.

Dessa personer är trots allt inte kloner. De står för olika saker, och måste ibland vara oense med varandra, men det syns inte vilket bäddar för en mäktig backlash mot religion i offentligheten, som redan är på gång. Ta till exempel Mats O Svensson, som tycks finna något misstänkt i mottagandet av Johannes Anyurus senaste roman. Svensson har vittring på något och följer spåren från Anyurus religiösa patos till en tanke han uppfattar vinner mark, att religionen som samhällsmodell är oundviklig. Fullt förståeligt protesterar Svensson mot framställningen av religion som någonting deterministiskt: ”Vi kan också föreställa oss andra världar”.

Alla tänkande kristna kan invända att vi inte alls är fastlåsta i våra tankar, att vi inte alls är likadana, men då måste det synas också i hur vi verkar i offentligheten.

Min invändning, som kom fram i den där arga knallen på Twitter, var alltså hur Erics artikel lyftes fram, med ett slow clap, med beröm, med medalj, som ett sportresultat. Det är inte poängen med att skriva något.

Det offentliga samtalet är inte en plats som upprätthålls för sin egen skull. Bara det som är angeläget ska yttras där. Det offentliga samtalet är inte heller en plats för att ställa akademiska frågor, på låtsas, lite tillbakalutad mellan vänner. Jag menar inte att man måste vara ovänner när man skriver, men det som inte har ett verkligt ärende förtjänar inte att ta läsarnas tid.

*

Eric Schüldt har getts gott om utrymme i radio och TV och tidningar och offentliga scener i kyrkan att tala om det här som han inte vill kalla tro. Det var min fjärde invändning; att Svenska kyrkan ger honom en plattform. Jag finner det så typiskt för den förvirrade, självhatande kyrkan som jag brottats med i tio år nu. Den som hellre undervisar om tvivel än om tro.

När jag irriterat påpekat detta på Twitter poppade alltså prästen Ludvig Lindelöf, Kille, upp som gubben i lådan och menade att ”för honom” så har Eric Schüldt och jag samma ställning i kyrkan.

Det där fastnade i min skalle. Eric har återkommande program i Katarina församling och på Sigtunastiftelsen. Jag skriver frilansartiklar i sekulära tidningar om kyrkan.

Min ställning i Svenska kyrkan?

Min ställning i Svenska kyrkan är väl en byggnadsställning som jag har byggt upp själv runt kyrkan, där jag klättrar upp och skriker genom stängda fönster till de förvånade människor som står därinne.

Min ställning i Svenska kyrkan är väl den ställning som kroppen får hos någon som slagit upp saloondörrarna och stigit in med en rykande puffra i vardera hand.

Min ställning i Svenska kyrkan är att skriva artiklar som inte får svar. Jag började på en blogg och startade en egen tidskrift, när Svenska kyrkans tidningar inte släppte in mig, och jag skriver detta nu på en egen hemsida. Jag står helt tydligt utanför det kyrkliga etablissemanget. Den enda anledningen till att det inte gått att avföra mig som en obskyr röst på nätet – och gissa om de har försökt – är att jag uppenbart har på fötterna och att jag inte har gett mig, så att många har sett det jag skriver. Och naturligtvis för att många, många säger samma sak. Jag artikulerar ju bara majoritetsåsikterna i Svenska kyrkan.

Jo, men du föreläser om musik i kyrkan, tyckte Ludvig.

Jag tänkte efter, länge. Har det någonsin hänt? Sedan kom jag på: en gång har det hänt – min gamla konfapräst bad mig komma och prata om musik. Jag är magister i musikvetenskap, musikkritiker i en landets största dagstidningar och en av få kulturjournalister som skriver om kyrkomusik, och en gång har det hänt att någon i Svenska kyrkan bett mig komma och tala om musik.

De brukar ta Jan Gradvall eller Björn Wiman. Det är säkrare så, samt mindre kvinnligt.

*

Det blir långt det här så du som läser kanske ska koka kaffe nu.

*

Kvinnor vars konstverk säljs på auktion tjänar bara häften så mycket jämfört med sina manliga kollegor. Konstköpare värderar nämligen kvinnliga konstnärers konstverk betydligt lägre jämfört med konstverk gjorda av män.

Det är forskare vid Luxemburgs universitet som har undersökt hur människor värderar konstverk signerade män respektive kvinnor. Det visade sig att både i de fall där personerna i undersökningen fick gissa kön på konstnären och när kvinnor, respektive mansnamn slumpades fram och sattes på verken, värderades de konstverk som undersökningspersonerna trodde var gjorda av kvinnliga konstnärer betydligt lägre än konstverk skapade av män.

Det här menar forskarna ligger till grund för att de konstverk av kvinnliga konstnärer som säljs på konstauktion endast går för femtio procent av av priset jämfört med de manliga konstnärernas verk. Något som bidrar till att kvinnliga konstnärer ofta har betydligt lägre inkomster än sina manliga konstnärskollegor. Det rapporterar tidningen The Arts Newspaper.

(Hanna Jedvik, ”Kvinnors konst värd mindre än mäns”, Kulturnytt SR 15 december)

*

Me too, ja.

Det började inte med chefen för organisationen där jag jobbade, för vilken jag glatt visade sökfunktionen på riksdagens hemsida och hur man kunde söka efter ”nyckelharpa” för att läsa motioner och debatter om nyckelharpan som nationalinstrument, vilket jag gjorde till en uppsats jag höll på med, som suckade ”ah, det finns ju så många intressanta saker som jag skulle göra om jag bara hade tid”, och som ett halvår senare skrev en debattartikel om nationalism och folkmusik och undertecknade den med två andra män.

Det började inte med själasörjaren som bjöd in en av mina lärare till sitt evenemang, efter att jag i förtroende berättat om mitt ämne och hur jag försökte få just den läraren att upptäcka mig så att jag skulle kunna bli dennes doktorand. När kursare ville gå tillsammans till evenemanget ställdes jag inför valet att avslöja en relation jag ville hålla för mig själv eller att ljuga.

Det började inte med handledaren som skickade mitt material till sin kompis i USA, som skrev en artikel på ämnet och som jag sedan hänvisades till när jag hörde mig för om doktorandtjänster.

Det började inte med musikforskaren som när jag var ny kritiker på SvD inför andra manliga musikforskare på en konferensmiddag tog mig som exempel på hur tidningen bara rekryterade unga kvinnor numera: ”Och Sofia är perfekt, bara lite för gammal”. Jag var 34 år, hade gått musikhögskolan, läste på masternivå i musikvetenskap, och hade tidigare erfarenhet som kritiker i dagspress. Han hade rekryterats när han gick på gymnasiet.

Det började mycket tidigare. Men allt detta har hänt, och det hände mig i vuxen ålder, i arbetslivet, när jag har försökt att ta mig fram, och det kommer fortsätta att hända mig så länge jag lever. En kvinna måste jobba hårdare för att bli erkänd heter det ofta, men det är inte helt sant: jobbar hon hårdare och bättre finns också mer av henne att ta.

*

De här männen tycker inte att de gör något fel. De stöter på intressanta saker och plockar upp dem, bara. De har inte haft en tanke på mig. De här männen tycker att det är de andra männen som är ansvariga för sexismen, Benny Hill-männen som tafsar på kvinnor och fäller plumpa kommentarer. Och Benny Hill-männen tycker ju att de bara skojar lite, det är väl inte så farligt.

Att det ena hör ihop med det andra har ingen av dem en tanke på.

*

De fall som #metoo-kampanjen har bragt i dagen har ofta handlat om trakasserier på arbetsplatser. De är förknippade med det faktum att män lättare ser andra män som kollegor och potentiella medarbetare, medan kvinnorna lätt förblir osynliga eller ses som assistenter. Då kan kvinnors inträde på det som männen lärt sig att betrakta som sina revirområden (i extremfallet kvinnors deltagande i alla slags sammanhang där formell eller informell makt utövas) vara ett hot. Kvinnor skall inte agera, särskilt inte med makt. Ett sätt är då att tydligt behandla kvinnor som kroppar. Den individuella kvinnan blir en del av kvinnosläktet som får ägas och ska hållas på plats.

(Minna Salminen Karlsson, ”Nionde budet och #metoo”, Signum 19 december)

*

Jag mådde skit hela sommaren efter att jag hade fått höra om den där konferensmiddagen. Som kritiker måste man ha självförtroende. Ibland får man ta ett djupt andetag och säga till sig själv att klarar du inte av att säga det här, så ska du inte vara kritiker. Man gör ett identitetsarbete när man blir tillfrågad att skriva för en tidnings recensionsverksamhet. Jag gjorde i alla fall det. Det här tog lusten från alltihop. Att veta att de suttit där och tuppat sig på min bekostnad. Till råga på allt var jag inte med på middagen den kvällen eftersom jag var på en konsert just för att skriva. Jag hade precis börjat på tidningen och ville redan hoppa av.

”Du måste konfrontera honom, du förstår det va”, sa min bästa kompis. Några månader senare tog jag mod till mig; vi stötte på varandra på gatan, det var mellan tunnelbanan och universitetsbyggnaden ute på Frescati, det regnade, jag lyckades få fram: är det sant att du har sagt detta? Hur kunde du göra mig till någon sorts inkvoterad kaffeflicka, jag som gjort rätt stora offer i livet för att aldrig ta några genvägar, aldrig tillhöra den sortens kotterier?

Han försvarade sig då men det tog nog under månaderna som följde, för jag fick en ursäkt senare. Och det är det jag tror är orsaken till att också metoo har fått genomslag, att det började med några namngivna män. Annars hade det varit bara som vanligt, kvinnor som klagar över något som inte rör enskilda män, eftersom det ju alltid är någon annan man som är ansvarig.

*

Du har skrivit under både #tystnadtagning och #skrattetihalsen. Hur har det som beskrivs i avsnittet, om hur kvinnors idéer hela tiden förminskas, påverkat dig?

– Det sätter sig på självförtroendet. Vi kvinnor har inte samma förutsättningar just eftersom vi hela tiden ifrågasätts och måste försvara vår plats. Och om man måste lägga tid på att försvara sin plats så går tid ifrån att fila på sina skämt.

– Det är en befrielse med det som sker nu. Jag tycker redan att jag har börjat mötas av mer respekt när jag är ute och arbetar.

(Grostescos Emma Molin, ”Nu frågar männen innan de rör oss”, SvD 15 december)

*

Det är viktigt att förstå en sak.

Det här är hennes omgivning. Det är de män i sin omgivning hon har. Hon har inga andra män än de som finns i hennes närhet. De män som är hennes chefer, lärare, kollegor, de som bestämmer över doktorandtjänster och jobb. Det är de som finns.

Eller omvänt, från männens perspektiv: det finns inga andra kvinnor som ska respekteras, upprättas, behandlas jämlikt. De kvinnor han har som chefer, studenter, kollegor, de är de kvinnor som han har att respektera och behandla jämlikt. Inga andra kvinnor finns som han kan välja hellre. Inte någon som han väljer att respektera, som han kan få nytta av, utan dessa kvinnor som är i hans närhet är hans att respektera.

Jämställdhetsarbetet börjar inte sedan, i slutet av en kedja där en man inser att oops, jag måste nog kvotera in en kvinna här – är det någon som har något tips? – utan nu, här, det är här det händer, när han väljer att inte erkänna henne, att istället lyfta upp en man, att inte bygga upp henne som han bygger upp sina bröder, när han väljer att se kvinnor som några att klättra på.

*

Under året som gått har Svenska kyrkan på nationell nivå jobbat med något som kallats musikplattform. Efter den bedövande kritiken mot kyrkohandboken har man förstått att organisationen måste stärka sin kompetens på musikområdet. Därför kallades landets samtliga domkyrkoorganister och stiftsadjunkter för gudstjänstlivet med flera till Uppsala vid tre tillfällen under våren för att arbeta med denna musikplattform. Det är en rätt stor apparat att få ihop alla dessa personer på ett ställe, en verklig satsning.

Som inledare vid det första tillfället talade Eric Schüldt, han som enligt egen utsago ”inte kommer från någon religiös tradition”. Alla dessa svenskkyrkliga dignitärer hade också fått förbereda sig med att titta på två specialgjorda filmer varav en var gjord av litteraturkritikern John Sjögren, idag katolik men uppväxt i pingstkyrkan.

Konferenser brukar inledas av en keynote speaker med auktoritet på fältet; en Folke Bohlin, Karin Nelson, Karin Runow, eller kanske någon forskare med internationellt perspektiv. Så inte här. Och jag, som varit delaktig som musikjournalist i att tvinga fram detta viktiga svenskkyrkliga gudstjänstmusikarbete, kände inte till att det pågick. Jag var inte kallad ens till pressplats.

Varför gör Svenska kyrkan såhär? När kritiken har gått ut på att de inte var transparenta i arbetet med handboken och att musiken inte inte hade svenskkyrklig förankring?

Tillåt mig presentera: Tanterna.

Tanterna jobbar i kyrkan eller media och de gillar Killarna skarpt. Tanterna tycker att Killarna säger så kloka saker. Det är bekräftande för Tanterna, som tycker att de själva tänker klokt. Att sätta dessa unga män från andra kyrkotraditioner på scenen är dessutom ett effektivt sätt för Tanterna att hålla rent från sin egen kyrkas unga kritiker, män som kvinnor.

Ibland är Tanten en man. Uppbackade av DN:s kulturchef Björn Wiman och programchefen på Sigtunastiftelsen Dan-Erik Sahlberg (och Andreas Ekström på Sydsvenskans kultursida, Kille men lite Tant ändå) har Killarna plattformar lite varstans i kyrkan och medierna. Det de gör uppmärksammas i etablerade kanaler. På förlagen Artos och Verbum (eller snarare: Artos eller Verbum) ger Killarna ut sina böcker och tankar.

Svenska kyrkan är en patriarkal organisation. Att det just nu är kvinnor i toppen har ingen betydelse. Kvinnor på kyrkokansliet och på Berling Media ger uppdrag till Killar som inte utmanar maktordningen. Lojalitet premieras inom kyrkan före meriter. Det har talats om att Svenska kyrkan är en politisk organisationen men inte lika mycket, vilket också är sant, har sagts om att Svenska kyrkan är en räddhågsen organisation, där självständigt tänkande blir ett problem. Bruket av utomsamfundsliga Killar inom Svenska kyrkans etablissemang är en kombination av att Killarna inte utmanar maktkritiskt och att de är killar, helt enkelt så sexistiskt som i resten av samhället. Självklart har dessa personer mycket att komma med – Eric Schüldt har dessutom en bakgrund i körklass och mer kyrklig förankring än han tillstår – men deras självbeskrivna distans finns där, oomtvistligt. De definierar sig inte som tillhöriga denna kyrka.

Jag har undrat – har de någonsin själva frågat sig, när de står där i ett sammanhang som de enligt egen utsago inte bekänner sig till, varför just de är där och inte Svenska kyrkans egna? Märker de inte att det saknas en del väsentligt folk? Skulle John Sjögren tycka det var okej att jag var delaktig i förarbeten till katolska gudstjänstböcker, medan han inte ens kände till att mötet pågick, inte ens om det var något som han skrivit om flera gånger? Vore det rimligt att jag jobbade för Pingstkyrkans riksnivå med kommunikatörerna medan Joel Halldorf bara hade Twitter och Facebook att möta dem på? När Patrik Hagman, som är uppväxt i den finska frikyrkan, turnerar med sina böcker i svenskkyrkliga sammanhang och sedan avfärdar oss inom Svenska kyrkan som påtalar problem med att vi överdriver; har han då tänkt på att hans erfarenhet av Svenska kyrkan kanske inte är helt representativ? Alla dessa Killar har ju länge sett att vi som tillhör Svenska kyrkan säger att kyrkoledningen behandlar kritiker repressivt.

Bryr de sig alls om vad de legitimerar?

*

Var det någon på Svenska kyrkans jättescen på bokmässan som såg sig runt och insåg att det var en hel del personer som inte var där? Varför var så många journalister med i programmet? Bryr sig journalisterna Niklas Orrenius, Maciej Zaremba och Martin Schibbye om vad de legitimerar när de låter sig intervjuas av Svenska kyrkans ärkebiskop i hennes podd? Varför har ärkebiskopen en podd? Vad är den till för? Har de gjort någon analys av vilka som bjuds in till den och varför? Skulle dessa journalister låta sig intervjuas av Stefan Löfven om Socialdemokraterna startade en podd? Skulle de låta sig intervjuas av Jimmie Åkesson i hans podd? Skulle de låta sig intervjuas av Sverker Martin-Löf i hans podd?

Bryr sig mediecheferna om vad de legitimerar när de deltar i Svenska kyrkans arrangemang? När Björn Wiman bodde på Sigtunastiftelsen inför bokmässan tillsammans med biskopar och präster, vem betalade då, DN eller Sigtunastiftelsen eller Svenska kyrkan? Var det ett frilansuppdrag som DN-chefen hade för Svenska kyrkan? Skulle nyhetschefen sova över på Harpsund, efter en god middag med regeringsföreträdare? Var går gränserna här för pressetiken?

Jag vet inte, men jag bedömer att pyjamasparty all inclusive i alla fall är ett billigt mediearbete för en rik organisation. Björn Wiman har återkommande senaste tiden understrukit i sin tidning att religionen är central i samhället, till och med att religion behövs. Men är den journalistiska frågan verkligen om religion behövs eller inte? Är det inte snarare så att religion finns, likväl som politik, varesig vi vill eller inte, och att vi därför måste förhålla oss till den inte i princip utan i sak, precis som politiken?

*

Gubbar i alla åldrar ska inte inbilla sig att de är bättre på att stötta mer jämställt. ”Du har alltid ett rum hos oss om du skulle ha vägarna förbi”, såg jag nyligen en äldre Gubbe skriva till en yngre på Facebook; så ingår vissa personer självklart i nätverken som jag som kvinna, inte anställd och utan släktförankring i Svenska kyrkan alltid står utanför. Själv hade jag nyligen varit på besök i stiftet och bott på hotell. Och varför anmälde Gubbar domprosten i Visby till domkapitlet när han kallat en präst kvinnoprästmotståndare, medan jag fick anmäla själv? Det var mycket dumt av dem att inte förstå att jag löste in min journalistiska neutralitet när jag var tvungen att föra min egen talan. Sedan går det an att skriva till mig och hoppas att jag ska lösa problemen, men då är det så dags.

Det talas om att den katolska kyrkan drar till sig nya medlemmar, men det sägs inte lika ofta att det främst är kvinnor mellan 35 och 40 år som lämnar den. De som går har mött en kyrka som har noll behov dem, en liturgisk klubb för likasinnade herrar. Jag förstår dem. Det är inte en kyrka som jag tänker medverka till att bygga upp.

*

Joel har aldrig funnit orsak att referera till mig i tryckt text (jag gjorde en sökning i Mediearkivet). Detta trots att jag höll i en tidskrift i några år där bland andra han själv intervjuades i en inspelning där jag lanserade begreppet ”ekumeniska fotrörelser” (också rubrik, 17 juni 2014), ett uttrycket han senare använde i Dagen 15 april 2015 och i Signum 20 november 2015 (enda förekomsten av uttrycket på Google).

Inte när att han 17 februari 2017 i Dagen skrev om organisationsfrågor och kyrkosyn i Svenska kyrkan, efter att jag skrivit ett stort reportage i Fokus 28 oktober 2016 om organisationsfrågor och kyrkosyn i Svenska kyrkan.

Inte ens när Svenska Akademien valde in en teolog uppmärksammade Joel att den stora teologiska uppgift som legat på akademiens bord de senaste åren är Svenska kyrkans handbok. Istället var det ’teologins återkomst’ för hela slanten, som om börshuset omsvepts av någon religiös gas som trängt in och påverkat ledamöterna att välja in en teolog.

Här finns ett felslut som några läsare kommer att göra med förtjusning. För dem som vill förstå vill jag förtydliga poängen.

Jag menar inte att någon nödvändigt måste referera till mig, med undantag för begrepp jag hittat på för det måste man ju för att läsaren ska kunna följa tanken bakåt. Jag kan vara helt irrelevant för texten, en skribent har ett begränsat utrymme, och så vidare. Jag menar inte heller att jag är orsaken till att akademien valde en teolog. Den tomma stolen och Jayne Svenungsons lämplighet har avgjort valet. Och inte visste Joel att jag för ett par år sedan suttit på Svenska Akademiens kontor med Tomas Riad och intervjuat honom om deras relation till kyrkan, som enligt honom då var obefintlig, och att jag bett tre akademiledamöter skriva för Evangelium, vilket de avböjde men svarade artigt på. Det är inte hur detta hänger ihop i en orsakskedja som jag är ute efter.

Det jag menar är att om det hade varit en Kille, en Eric Schüldt eller John Sjögren, som år efter år skrivit om kyrkohandboken och i tidningen vädjat till Svenska Akademien att svara på remissen, och att akademien hade gjort just det, så hade Joel Halldorf nämnt detta i sin analys av valet av en teolog till en stol i akademien. Om kyrkohandboken hade varit Patrik Hagmans stora grej. Lita på det.

Poängen är att han aldrig funnit orsak att referera mig, och att jag är övertygad om att han, om det varit en Kille som skrivit, hade funnit orsak.

För det är såhär osynliggörandet av kvinnor ser ut tillsammans med upphöjandet av Killar. Att välja att lyfta fram en Kille när man har chansen och att inte göra det när när det gäller en kvinna.

Bara som en jämförelse: Josefin Holmström, Margit Richert, Alva Dahl, Susanna Birgersson, Rakel Chukri, Maria Schottenius har alla lyckats nämna mig i sina artiklar om Svenska kyrkan.

Kvinnor vill inte ingå i någon särskild satsning på kvinnor, som på någon specialdag. Vi vill bara kunna verka där vi är, på schyssta villkor.

*

Den som blir curlad förstår inte att det som är enkelt för dem är ett ständigt motstånd för andra. Att överhuvudtaget få komma in i kyrkan har varit (och är) svårt för mig. Jag har fått tränga mig in och skapa min egen plats, det fanns ingen beredd plats. Svenska kyrkan känner mest igen den som vill fylla de uppgjorda mallarna och helst bli präst. Jag är långt ifrån ensam om den erfarenheten, så det är egentligen inte personligt även om det allt mer blivit det i takt med att jag satt fingret i fel öga (det vill säga rätt öga).

Läsarna är en blogg där kristna skribenter med ojämna mellanrum lägger ut sina egna texter. Kvällen då bloggen lanserades uppstod en sådan där våg när hela kyrkinternets Killfanbase reste sig upp och applåderade samfällt. Omgående restes också kritik mot att det fanns så få kvinnor med på listan, men det fanns förklaringar, det finns alltid förklaringar. Några kvinnliga skribenter kom till, åtminstone i listan.

Läsarna fick göra podd (på pingstkyrkliga Dagen), med Joel Halldorf och Patrik Hagman. Läsarna fick hjälp fram.

Evangelium var en tidskrift, med beställda, redigerade texter och bildredaktion. Den som har gjort både blogg och tidning vet skillnaden – en tidning är ett helt annat arbete. Det tar tid, och framför allt är det kollektivt vilket kräver logistik, och logistik kräver pengar.

Förutom mig frontades Evangelium av prästerna Judith Fagrell och Miriam Wredén Klefbeck. Vi fick noll hjälp från etablissemanget. Man hade kanske kunnat tänka sig att vi också hade fått göra podd, som Läsarna. Lämpligen hade det då skett på svenskkyrkliga Kyrkans Tidning. Det fick vi inte. Det fick däremot Emanuel Karlsten, uppväxt i Frälsningsarmén, och Andreas Ekström, ateist, under namnet Gudgubbar, en poddserie som ursprungligen bara skulle intervjua män, eftersom det enligt Andreas Ekström ”speglar verkligheten”. Det fanns helt enkelt inga relevanta kvinnor över 60 i kyrkan att intervjua, hävdade de. Efter massiv kritik backade Karlsten och Ekström och letade upp några kvinnor.

Låt oss säga såhär: om Dag Sandahl hade lanserat ens en könsbalanserad intervjupodd så hade den inte finansierats av magasinet Amos (som görs av Kyrkans Tidning under Berling Media), vilket var fallet med Karlsten och Ekströms gubbpodd. Och under samma tid startade tre unga kvinnor (Simon Berg var bildredaktör, prästen Pär Parbring var också med i styrelsen från Luleå stift, men var inte redaktör; första tiden var också Josefin Holmström med som tidskriftens litteraturredaktör) en svenskkyrklig tidskrift med jämn könsfördelning bland skribenterna, som det svenskkyrkliga etablissemanget gjorde allt för att tysta. För ointressanta var vi inte. ”Vi pratade om dig hela tiden”, sa en journalist som tidigare arbetat på Kyrkans Tidning.

Tidskriften Evangelium var alltså svenskkyrklig. Jag betonar det. Det var en viktig poäng för Evangelium att denna kyrka har sin identitet och uppgift. Pingströrelsen eller katolikerna i Uppsala skulle aldrig ge oss rum inom sina plattformar. Joel har redan en plattform i Bjärka-Säby och på THS. Ändå är det Svenska kyrkan, som genom Sigtunastiftelsen och genom riksnivån med mera, som ger rum till honom och Eric Schüldt och andra. Varenda övernattning och resa som vi i Evangelium gjorde betalade vi med egna pengar. När vi åkte till bokmässan och Almedalen var vi inte inbjudna till något evenemang, inget seminarium, ingen scen.

Sigtunastiftelsen uppkom ur ungkyrkorörelsen, av präster som Manfred Björkqvist och senare Olov Hartman. Biskop emeritus Caroline Krook sitter i styrelsen, Sigtunas kyrkoherde är självskriven ledamot, den är uppenbart i grunden svenskkyrklig även om det av någon anledning inte skrivs ut på hemsidan. Stiftelsen skriver på sin hemsida att den bygger på kristen humanism och genom sin verksamhet vill skapa rum för gränsöverskridande möten, med vetenskap, konst och litteratur som inspirationskällor.

Evangelium var en kulturtidskrift på nätet för svenskkyrklig idé, kultur och kritik med syfte att fånga upp och odla ett samtal i kyrkan och om kyrkan i det offentliga rummet. Fastän det vi gjorde går hand i handske med stiftelsens idé blev Evangelium aldrig inbjudna dit.

Jag bjöd in oss själv när jag mötte Sigtinastiftelsens programdirektör Dan-Erik Sahlberg på bokmässan, men han svarade aldrig senare på mejlet. På bokmässan mötte vi också Jonas Eek, förläggare på Verbum (samma Berling) som haft några månader på sig att läsa manus till Evangeliums antologi av texter. Han tackade nej till manuset, men sa att vi var duktiga och skulle fortsätta så. Vi var snart 40 alla tre, Miriam, Judith och jag. Jag önskar att jag fann mig snabbare i sådana situationer och svarat honom att han också var väldigt lovande.

De här tjejerna kommer att bli biskopar och inte av den sorten som går obemärkta förbi. Kanske är det bra att de möter motstånd nu. Kloka människor tar sådant som livserfarenhet. Men det frikänner inte de som motarbetat dem.

Evangelium hade aldrig några pengar. Miriam tjatade ihop runt 30 församlingsprenumerationer som betalade 3000 kronor styck. Vi hade behövt 100. Det finns ungefär 1400 församlingar i Svenska kyrkan. Eric Schüldt, som inte bekänner sig till någon kyrka, har just skrapat ihop 160 000 kronor till en läsarfinansierad podd om Bibeln. Eric kommer att tycka att jag är hemskt orättvis som gör den jämförelsen, men det finns ingen statistisk modell att ställa upp här. Observationerna kan bara bli kvalitativa.

Det tror jag är orsaken till att #metoo har dröjt. Visst har kvinnor berättat, i alla tider, verkligen sedan antiken. Jag förstår inte hur någon kan vara överraskad; vilket enormt underbetyg till sin egen percepetionsförmåga som vuxen om man är förvånad nu. Men männen har inte lyssnat. Det har kanske förefallit som fläckvis orättvisor för dem, och så dessa strukturer. Varje människa står i sin verklighet med fragment som var för sig kan avfärdas. Som detta nu med Eric Schüldts bibelpodd och tidskriften Evangelium. Jag står här med ett fragment som måste läggas vid andra fragment för att bilden ska framstå.

*

Det finns inget annat sätt än att skriva det rakt upp och ner.

*

Plötsligt såg jag det: de håller på att skriva ut mig ur historien. Som kvinnliga 1800-talsförfattare som förblir i litteraturhistorien som några Strindberg tyckte illa om, om alls.

Jag trodde inte man kunde påstå något så huvudlöst som att jag skulle ha samma ställning i Svenska kyrkan som Eric Schüldt, men tydligen kunde man det. Efter alla år ute i kylan, behandlad som en Svenska kyrkans fiende, så skulle det bara inte låtsats om. Plötsligt finns inte allt det. Plötsligt ska det låtsas som att jag bara har någon ilska som har uppstått från ingenstans (mens?). När det där hände på Twitter med Lindelöf&Wisti förstod jag att det skulle bli historieskrivningen. Och den historieskrivningen kan inte få stå. Jag förstod att jag skulle bli tvungen att skriva detta, därför att ingen annan kommer att göra det.

Jag är inget språkligt geni som Maja Lundgren men jag måste sätta ord på kulturen. Det här skulle gå att gestalta på ett annat sätt, skönlitterärt, men jag har inte tid, kompetens och kanske inte lust.

*

Förr talade man om tidsanda och epoker, men i modern historieforskning tillerkänner man individer en större roll i historiens skeende. Det stämmer också med mina egna erfarenheter. När man står mitt uppe i någonting, som kyrkostriden i Visby eller som den om kyrkohandboken, blir det tydligt att utvecklingen bärs av individer i olika samspelande roller.

*

Det är en borgerlig synd att anklaga någon personligen. Det får man inte göra. Jag får tala i generella termer, och lyfta goda exempel, men inte peka ut.

Jag får säga att det finns ett strukturellt problem med sexism, men att gå längre och säga att såhär ser strukturerna ut, när en enskild man belönas av andra män och kvinnor för att han är man, här är det, det här är strukturerna i rörelse, det får jag inte säga. Avslöjandet om Kulturprofilen (jag kan lika gärna kalla honom det, för jag hade aldrig tidigare hört talas varken om honom eller hans klubb) och kopplingarna till Svenska Akademien, hur socialt kapital och ekonomiskt vävs ihop, och att alla som spelar med på det på sätt och vis är medskyldiga till att kulturen hålls vid liv, kom närmast det som idag är min situation av alla höstens avslöjanden.

(Någon sa nyligen att det var konstigt att jag inte kände till Forum för det hade ju varit klassisk musik där. Jag funderade på det och kände mig en sekund lite kass som musikkritiker, men så kom jag på att det inte genom sociala tilldragelser som jag har närmat mig musiken.)

Har det gått upp för några än att de har gynnats där andra har missgynnats? Jag vet inte det. Det svåraste är att se sin egen del i skulden. Man ser hur man är ett offer, men inte hur man är förövare; man ser inte sina privilegier.

Jag verkar inte i en professionell miljö där män fäller öppna kommentarer om kvinnors pattar, som kvinnor berättat om i teatervärlden. Det skulle inte ge något socialt kapital där jag är. Men jag verkar likväl i en professionell miljö som är patriarkal med allt vad det innebär av kvinnor som kuttersmycken och alibi, överskattning av män och underskattning av kvinnor, där socialt kapital byts mot ekonomiskt, och så vidare, där kvinnors erfarenheter är privata medan mäns erfarenheter är allmängiltiga och värda att lyfta fram.

Det är därför som kvinnor under feminismens 1970-tal konstaterade att det privata är politiskt. Därför blir också det här privat. Jag måste tala om mig själv och om de människor som befolkar min värld. Och det privata kan avfärdas och man kan säga om henne: ”se så arg hon är. Hon blandar äpplen och päron”. Men det är kanske så verkligheten är, ett sammelsurium av privat och offentligt.

*

Jag sitter på ett flygplan. En främmande man sitter bredvid. Som så ofta har jag valet mellan att knyckla ihop mig mot väggen eller låta mitt lår vila mot hans under hela resan, eftersom han skjutit fram stjärten bekvämt på stolen så att hans ben åker isär i en manspread.

När planet landat och jag kommit fram till min destination frågar jag en man jag känner hur män gör när de råkar sitta sida vid sida. Lägger de sitt lår mot en främmande mans? Han svarar att män generellt inte vill snudda vid andra mäns kroppar, men med kvinnor har de inga problem.

Alltså får män inte uppleva det som vi får uppleva. Alltså kommer de aldrig att förstå det, med mindre än att de klär ut sig till kvinna, som Dustin Hoffman i ”Tootsie”.

Män borde klä ut sig till kvinnor och gå ut i världen, gärna i hijab men utan också. Män borde publicera sig under kvinnors namn och skicka sina manus till redaktörer under kvinnors namn. Det borde finnas ett års obligatorisk värnplikt som kvinna.

*

Jag märker att jag tänker efter: Är jag högljudd? Breder jag ut mig? Ett möte med två kvinnor och fem män. Finns det en tendens att männen avbryter kvinnorna eller verkar det som om de senare håller inne med det de just hade tänkt säga? Så här stannade jag aldrig upp och reflekterade över en liknande situation före #metoo. Men hur hälsosamt är det inte att jag gör det, och varför i herrans namn har jag inte gjort det förut? Jag är på jakt efter de berömda manliga maktstrukturerna. Jag vill se hur de manifesterar sig.

Björn Ulvaeus, ”Varför gjorde jag inte så före #meoo?”, SvD 4 december.

*

All intellektuell och konstnärlig verksamhet, till och med, skämt, ironier och parodier, upptas bättre av mängden om det någonstans bakom det stora verket eller det stora skämtet kan skönja en kuk och ett par pungkulor.

(Siri Hustvedt, Den lysande världen)

*

Intrigen i Siri Hustvedts metaroman om Harriet Burden, en konstnär som i frustration över att ständigt förbises av New Yorks konstnärselit iscensätter ett projekt där hon döljer sin identitet bakom tre manliga konstnärsalias, gör mig upplivad.

Det vore något. Leja män som företräder mig i det offentliga. Enda abret är kanske att det vore misstänkt om det kom fram en manlig skribent som skrev skarpt och smart om Svenska kyrkan medan jag försvann.

Skämt åsido är det till sist här vi hamnar: i könet. Män brukar bli provocerade när man påpekar det. De gillar inte att bli könade. I Örebro när jag bodde där i mitten av 90-talet gjorde något fackförbund, tror jag, en annonskampanj där frågan ”vad behöver kvinnor för att få upp lönerna?” besvarades i jättestora blockbokstäver med orden PITT och BALLAR, och så vidare, fast insprängda i förståndiga svar med mycket mindre bokstäver, ungefär såhär:’komPetensutvecklIng för aTT säkra lönenivåerna’. Ja, ni förstår. Nerikes Allehanda vägrade ta in annonserna. Det var mycket högt tonläge i debatten ett tag.

Icke desto mindre var det ju sant; kön är en egen faktor i lönesättningen vilket är lika befängt som det verkar. Nej, män tycker inte om att bli könade eftersom de njuter privilegiet att inte könas i yrkessammanhang. Män könar. ”Sofia är perfekt, bara lite för gammal”. Så var det klart, då har vi placerat henne där hon hör hemma, i kategorierna kön och ålder medan vi män kan fortsätta räknas för våra meriter. Slå i mer punsch i glaset, broder!

Det sägs att när orkestermusiker söker tjänster provspelar de bakom en stor skärm. Kanske borde något liknande införas i yrken som arbetar med text: alla artiklar kunde publiceras under ett och samma, manliga författarnamn. Vi kan alla heta Mats Berggren. Själv skulle jag gärna fortsätta att heta Sofia, men män verkar ju inte kunna hantera det.

*

Det finns en aldrig sinande ström manliga artister som kan fylla topplista efter topplista. Det finns ingen ”ett år lång svit utan en man på förstaplatsen” på Hot 100.

Så.

Hur ser strukturerna ut i musikbranschen? Ställs samma krav på manliga popstjärnor som på kvinnliga? Kan det vara så att en stor andel kvinnor inte orkar hela vägen fram? Uppmuntras och peppas kvinnor och män som vill satsa på musiken på samma sätt? Blir man lyssnad på och respekterad på samma sätt? Finns det risker som kvinnor i musikbranschen utsätts för som män slipper?

(Christel Valsinger, ”2017 – När kvinnorna försvann från topplistorna”, Musikindustrin 19 december)

*

Jag antar att den som ger Killarna uppmärksamhet och stöd kan säga att de helt enkelt tycker att Killarna är relevanta och att jag inte är det.

Om det är så, varför läser du i så fall fortfarande den här texten?

*

Om jag var en irrelevant skribent skulle jag helt enkelt inte bli läst. Nu är det inte så; jag är mer läst än någonsin och då var jag ändå läst redan från början. Jag startade min blogg i januari 2008. Tio år sedan. Det var som att röja skog då att få ut kyrkokritiken i dagsmedierna. Nu sista året har det blivit fri sikt. Första inlägget på den här nya sajten hade över 1600 unika besökare på ett par dagar. Det är mycket för en helt ny hemsida utan marknadsföringsbudget. Men inte någon av alla dessa besökare under den första veckan anmälde sig som mecenat på Patreon. Det var samma sak med Evangelium. Ligger det redan ute så finns det ju gratis, tänker folk. Om de tänker.

I Sverige finns läsarfinansierade poddar med Killar som utan research pratar på i en timme. Ytterst få kvinnor tar sig fram med läsarfinansiering men det finns några exempel.

*

Killarnas allians kommer att bestå till livets slut. Då har de under årens lopp curlat fram varandra genom delningar och referenser till priser och positioner så att relationerna till andra Killar är starkare än den de har till någon kvinna. Jag gör dem en tjänst när jag säger det här, eftersom om ingen säger något kommer detta med tiden att bli en rätt ofräsch gubbröra med åldrande Killar och deras antika och medeltida tänkare och ett stänk av Gunnel Vallquist. Derrida! Det kommer inte att bli vackert. Vi vet numera alla hur det ser ut inuti den sortens klubbar.

Men patriarkatet är inte alls på väg att falla. Män ser det, patriarkatet, i allmänhet inte förrän deras egna döttrar slår i glastaket, och deras engagemang då har ju fortfarande mer med dem själva att göra än med någon verklig insikt och solidaritet med andra människor. Det är då mer som att de själva blivit kränkta. ”Mitt eget kött och blod!”.

*

Jaha, vad gör jag med det här nu då? Den här texten tycks falla isär, det finns ingen form, ingen belöning för läsaren? Just det. Jag kommer ingen vart utanför mig själv. Det personliga är en slutpunkt.

Den här texten skulle naturligtvis vara bättre om den var kortare. Men då hade det sett avrundat ut, med sensmoral och insikt, det som inte är avrundat och som inte är framme vid någon insikt, bara frustration.

Jag älskar att skriva, jag älskar att skriva det här. Det är som att vindsurfa. Men man är inte mer än människa, alla har sin gräns. Om det jag skriver används till att bygga Killarna och jag undergräver mig själv – kan jag då ens fortsätta? Om jag undan för undan monterar ner min egen plattform? Varför sitter jag, 41 år gammal och med en gedigen cv att visa upp på mitt fackområde, och skriver detta på en egen hemsida? Det är ett moment 22. Jag blir snål med mina tankar. Jag vill inte vara snål. Jag vill inte curlas heller. Jag vill ingå i ett kritiskt samtal med tänkande människor som behandlar mig jämlikt. Om det inte är så, är det ingen mening att göra det här.

Jag har försökt parera hela det förbannade sammanhang där jag verkar. Snärjt mig och vänt mig och prövat hur jag kan göra istället. Nu känner jag mig injagad i Morias grottor.

*

Att använda sig själv som exempel är problematiskt eftersom motståndare då kan avfärda kritiken som privat. Särskilt när man blottar mjukdelar för att gå sina meningsmotståndare tillmötes och komma ur ett dödläge – då finns alltid någon där som tar chansen att sticka in en kniv.

En Annika som förfasar sig i något kommentarsfält och en Tommy som genast håller med henne. Ja, Tommy och Annika finns i verkligheten, kyrkan är full av dem och tro mig, som vuxna är de inte lika bedårande. Tommy beundrar Pippi i hemlighet men han skulle aldrig erkänna det för Annika.

Kyrkfolk lindar gärna in sina vapen i själavårdens språk. Två högt uppsatta präster som jag har ställt till svars offentligt – ledaren för Centrum för religionsdialog Helene Egnell och kommunikationschefen Gunnar Sjöberg – har oberoende av varandra mejlat mig och med mjuk röst frågat ”vad som driver mig”. Det är naturligtvis ett psykologiskt övergrepp men jag antar att när man går så långt, är man inte längre kapabel att förstå det själv.

Att vara kritiker är också, oavsett attacker från präster som borde ta sig en allvarlig funderare över sig själva när de blir omskrivna i tidningarna istället för att fråga journalister vad som driver dem, att sätta sig i ett glashus. Syndanöden blir stor. Man är själv ytterst medveten om alla sätt man är dålig på. Språkligt, kunskapsmässigt, som föredöme. Det är det Paulus talar om när han säger att alla inte ska bli lärare, eftersom de får en hårdare dom. Den domen ger läraren sig själv. Redaktionernas efterfrågan på åsiktsdrivna kommentarer göder det också. Det personliga drivs fram. Det är som att det kommer fukt under takpannorna. Att navigera efter sin inre kompass under det egna överjaget och ständiga attacker från kyrkans folk som försvarar sina privilegier, njuggheten i sociala medier, förtalet, the silent treatment, det är krävande. Jag har en väldigt stark inre kompass, men ingen kan föra flerfrontskrig hur länge som helst och på hur många fronter som helst. Det svåraste är när de som borde stå vid min sida betraktar det jag gör som underhållning. När jag ser det tänker jag att det jag gör är helt meningslöst. Den meningslösheten är en slutpunkt.

*

När jag startade min Patreoninsamling trodde jag inte att det skulle funka, och det gjorde det inte heller. Insamlingen är bara uppe i hälften av den redan låga summa som jag satte som minimumnivå. Jag visste att mina belackare skulle gotta sig åt det och tänkte att själva misslyckandet får bli ett synligt offer som ger frukt i framtiden. För folk måste verkligen fatta att den växt som ges näring är den som växer.

Jag tänkte att nej Sofia, nu får du sluta vara arg på att du måste kommentera alla puckade saker som händer i kyrkan och strö dina analyser på Facebook och Twitter som pärlor för svinen. Jag tänkte att om jag ger mig själv restriktionen att skriva en kolumn i veckan istället så kommer det att vara både mer effektivt och lugnare för mig själv. Och så tyckte jag att läsarna kunde betala för det, fast jag insåg samtidigt att de inte skulle göra det. Och så kom och gick kyrkovalet, och kyrkomötesveckor ett och två, och jag fortsatte ändå att kommentera på sociala medier, för Svenska kyrkan är i en pågående jättekris och det är svårt att inte tala när man ser det. Jag blir så arg.

*

Var är min champagne! Varför skickade ingen blommor efter reportaget i Journalisten, varför hörde ingen av sig och bad om ursäkt för att de inte backat upp mig mer, varför är alla så förbannat slöa?

*

”Du kanske är utbränd?”, prövar en kompis. Nej, jag är förbannad.

Jag har försökt höja nivån, gång på gång. När Helle Kleins stiftelse Seglora smedja med biskopar Krooks och Brunnes goda minne kastade in brandbomber i det kyrkliga samtalsklimatet startade vi en idétidskrift med rum för röster från alla kyrkliga håll. När präster twitterbråkade om den palestinske prästen Mitri Raheb lade jag dagar på att hitta någon som ville ge en fördjupande kommentar (ingen ville det). Evangelium satte tre gånger samman en kompetenslista på kyrkligt kunniga personer och skickade till redaktioner och utvalda journalister. Det har varit ett sådant enormt slit och hela tiden i motvind från etablissemanget.

Och hela tiden med bekräftelser inifrån kyrkan. Vilken lycka att få göra detta. Jag får handskrivna brev från gamla tanter som skriver att de tackar Gud för mig. Som berättar om vad de ser i sina församlingar och vad de sett under livet i kyrkan. Som berättar att de har försökt att påtala problemen men erfarit att ingen med inflytande lyssnar. En del har kämpat förgäves inuti kyrkans demokratiska system, lagt fram motioner som röstats ner utan kommentarer. Andra läsare ställer frågor om tro och känner att jag är någon att tala med, som kan förstå. Jag får många, många sådana fina kontakter. Jag fick precis ett hedrande stipendium. Jag är på många sätt välsignad och det blir alltmer uppenbart för mig att jag talar för många. Och vem har för övrigt sagt att det ska vara lätt att stå upp för sanningen? Inte Jesus i alla fall.

Kraft till tjänst är tjänstens lön, säger Miriam.

Men är det lönt, leder det någonstans? Jag tänker på det ständigt.

”Det är aldrig meningslöst att höja rösten. Men grundläggande förändring tar tid”, skriver en vän. Han säger att frågan om det är lönt att fortsätta därför inte är principiell utan taktisk. ”Man har rätt att ta paus från kampen precis så ofta och länge som man behöver”. Ja, kanske det är så.

*

Under tiden rasar den ena oerhördheten efter den andra förbi i flödena. I Visby är det palatsstrid med blankvapen och medierna reder inte ut det, verkar inte förstå och verkar inte vilja förstå i ungefär lika mått – tidningarna har snärjt in sig under åren som gått med att sätta hela sin trovärdighet i pant på att det inte var som jag sade för snart tre år sedan. Kyrkans Tidning kreddar inte Dagen som var först, och Dagen rapporterar inte ens om det som bekräftar hela deras scoop från 2015.

Och SvD granskar domkapitelsfällningar, vilket av allt att döma innebär att samla ihop de ärenden som borde ha rapporterats om löpande och redovisa dem i bunt, och kommer inte fram till någonting där journalistik kan göra skillnad eftersom de bara tittar på de präster som fällts, inte gräver i det som inte protokollförs. Dessutom letar de efter samma saker som världen dömer, sex och pengar, och är blinda för kyrkans specifika frågor.

Att fällningen av domprosten i Visby är den i särklass viktigaste domkapitelsfrågan just nu eftersom den är konstitutionell förstår inte nyhetssidan. Att ärkebiskopen är indragen genom domprosten i Visby och borde tvingas fram att svara på hans försök att gömma sig bakom henne. Att en domprost som fällts för brott mot vigningslöftena om kyrkans ordning av sitt eget domkapitel, det han är självskriven vice ordförande för, måste lämna sin plats – och att biskopen måste säga det öppet, åtminstone markera det så att de reportrar som försöker få ur honom svar förstår det.

Men i lokaltidningen vägrar biskopen fortfarande att erkänna att det ens finns någon konflikt.

Hur mycket har det kostat Visby stift i mänskligt lidande att ha en biskop som inte kan ta strid?

Och i Västerås provtänkte domprosten i en annons, veckor efter att gudstjänstutskottets Sofija Pedersen Videke har fått dementera i media härifrån till Timbuktu att det är fake news att Svenska kyrkan skulle kalla Gud för hen.

Ställ nu upprördhet över eventuell statsfeminism och postmodernism åt sidan; för kyrkans del är det inte frågan, utan ”är det sant?”. Är det sant som domprosten i Västerås säger att ”i teologin är Jesus kön inte det centrala utan hans (hens) relation till Gud”? Nej, jag kan inte se att det är sant, enligt det främsta rättesnöre som kristendomen har att följa, alltså Bibeln. Men det är mer än något annat en underlig tankefigur överhuvudtaget. Det som domprosten förfäktar tycks som en helt poänglös könlöshet hos Jesus, eftersom den teologiska poängen med inkarnationen är att Gud föddes som sann människa, och sanna människor har sexuella kön. Det finns ett fåtal människor som föds med oklar könsidentitet. Jesus var inte en av dem.

Däremot levde han utanför normen på många andra sätt under sitt liv; han agerade inte på sin sexualitet och det får kyrkan gärna framhålla mer istället för att framställa kärnfamiljen som ett ideal för alla som är i Jesu vuxenålder genom ett ensidigt fokus på vigslar, familjeverksamhet och kärleken i pargemenskapen.

Hur mycket radikalare är det inte att Jesus verkligen var en man och ändå var den han var. Att tönten Josef, som min vän Henrik Brändén påpekade före jul, inte ens penetrerade Maria och gjorde henne på smällen. Josef missade på mandomsprovet framför andra. Ändå bildade han en familj där Gud valde att födas. Och alla kvinnor i Bibeln som är ofruktsamma och fallna och bortvisade, är det inte vackert att de är just kvinnor i en värld som kräver av kvinnor att vara lyckade?

Och det här om att ”de lyckliga föräldrarna var på resande fot”. Det är som att det inte är samma story vi talar om.

Det är det som är det det mest stötande med annonsen, tror jag: inte att en präst efter noga övervägande och med omsorgsfullt resonemang föreslår ”hen” för Jesus, utan att hela saken tvärtom präglas av att det inte har tänkts alls, och sedan när kritiken kommer, av teologiska efterhandskonstruktioner. Både tänkandet om Jesus och tänkandet om könlöshet/antisexism/hen är grunt och gjort utan omsorg. Jag tror att det är känslan att kyrkan tar tron med en klackspark som retar upp folk. Den kyrka som tar tron med en klackspark tar också oss med en klackspark. Så känner folk instinktivt.

*

Teologin fallerar. Tänket om Gud. Kunskaperna, och sedan, när man trampat i klaveret, viljan att ta konsekvenserna av det man har satt igång. På Västerås domkyrkoförsamlings facebooksida har mängder av kloka kommentarer kommit in. Där har domprosten sitt samtal, men det vill hon inte alls lyssna på utan tycker att där är ”bara ett flöde av känslor som okontrollerat vält fram”.

Mönstret att någon vill röra om i grytan och sedan blir både förvånad och förnärmad när grytan kokar över har för längesedan gått från tröttsamt till tjänstefel. ”Provtänka” har blivit verbet som ska ursäkta alla heresier och sätta vigningslöften ur spel.

Från Ulla Karlsson som i en debattartikel kastade hela Jesu försoningsoffer överbord och biskop Brunne med sin markering mot Mekka, till Susann Senter med sin hen-annons – alla har de försvarat sig med att de har provtänkt eller velat få igång en diskussion, och alla klagar de när de får den debatt som de bett om. Då går det inte att debattera eftersom det är så högt tonläge. Andra är bara otrygga med deras provtänk. Ofta numera är det internets fel och alltid, alltid budbärarens.

Susann Senter, domprost i Västerås, om reaktionerna:

”– Bland kritikerna märks främst de som alltid vill slå på Svenska kyrkan, samt de ultrakonservativa som menar att vi förändrar Bibeln. Sedan finns de som upplever detta som ett försök att hitta ett ärligt uttryckssätt.”

Det har inte bara varit riskfritt – det har betalat sig att resonera på det här viset i Svenska kyrkan. Svartmålning av ”de konservativa” – eller ultrakonservativa, de som menar att det är att ”förändra Bibeln” att hen:a Jesus! mycket ortodoxt! – har varit metoden som tagit en präst hela vägen till domprostgården och biskopsgården. I decennier! Senter säger ingenting som inte kyrkliga lärare och ledare har sagt hundra gånger före henne.

Jag har bara en fråga till Svenska kyrkan, samma som Dr Phil brukar ställa sina gäster: How’s that working out for you?

*

Man kan ju undra var alla dessa kyrkliga företrädare som är sugna på goda samtal om kontextuell teologi håller hus när man bjuder in.

Jag har skrivit tre ambitiösa texter om tacofredag. Två i tidningen, en på den här sajten. Ingen har svarat.

Det är otänkbart att jag skulle ha kunnat skriva i Svenska Dagbladet om kommunikationen från till exempel Stockholms Konserthus eller någon annan kulturinstitution, Statens museer för världskultur, eller kulturdepartementet kanske, utan att ansvarig chef svarade.

Otänkbart.

*

Ni förstår, kritiken står i motsvarighet till kritikerns inre bild av kyrkan när den är som bäst. När man vet hur bra det kan bli, så blir man rasande över egoismen, latheten, inbilskheten, den flagranta inkompetensen. Det stör mitt ordningssinne att det är såhär. Somliga behöver örfilas upp, många behöver ledas, andra ska bara ut. Generellt är det ett chefsproblem i landets största organisation. Det finns alldeles för många dåliga ledare och de flyttas bara runt.

*

Jag såg att Yvonne Maria Werner och Erik Helmerson, bägge katoliker, reagerade med öppen bestörtning över hen-Jesus. Bengt Malmgren är en annan katolik som talar öppet om Svenska kyrkans problem. Det är att älska sin nästas kyrka som sin egen. När det gör ont också i deras hjärtan och ingen omsorg om egna positioner hindrar dem från att säga det rakt ut. Gud välsigne dem för deras osjälviska och offentliga reaktioner.

*

Varför blir man en kyrkokritiker? Man blir det man får bli. Luther var någon som såg ett systemfel och som riktade uppmärksamhet på det. Ju hårdare motarbetad han blev, desto mer högljudd blev han i sin kritik. Jag kan inte se någon annan rimlig luthersk hållning än den att reformationen var katolsk och att påven Leo X var den som orsakade kyrkosplittringen.

De 95 teserna markerar starten på ett dysfunktionellt samtal med påven som ändrade karaktär med tiden. Det gällde till en början avlaten och försäljarnas teologiskt ogrundade löften att köpet förkortade pinan i skärselden. Här i början av alltsammans, i Wittenberg, vänder sig Luther fortfarande till påven i tillförsikt. Om det är av strategiska skäl eller för att han faktiskt trodde att påven skulle lyssna vet jag inte.

Men Luther är hoppfull: om påven bara visste hur ont avtalsförsäljarna gjorde kyrkan, så skulle han ta tag i situationen; detta är hållningen i teserna.

I Schmalkaldiska artiklarna trettio år senare skriver Luther bittert: ”Det är ingenting mera att göra med påven och hans anhang. De fråga icke efter dig”.

”Kurian i Rom har en sådan skräck för ett fritt kyrkomöte och så skamligt skyr ljuset, att till och med sådana som tillhör påvens parti förlorat hopp om att han någonsin ens skall ge tillåtelse till ett fritt kyrkomöte, mycket mindre själv sammankalla ett sådant. Med fog förarga de sig däröver och klaga icke litet, då de märka, att påven hellre vill se hela kristenheten förödd och alla själar förlorade, än han skulle vilja låta underkasta sig och de sina någon ringa förändring och sätta en gräns för sitt tyranni.”

Påven förhärdar sig. Så ser Martin Luther på saken.

En människa är ingen superhjälte. Till slut tryter orken för den bästa.

Ville jag skriva om socialdemokratiska toppar och prästers bekväma privilegiekultur? Nej, jag ville lära församlingar sjunga. Allting har lett hit, och det beror på en situation som kyrkan är i just nu och som jag varit tvungen att ta tag i, därför att det där andra, det jag egentligen vill, blir drabbat.

Och jag kan göra det, om det är lönt. Men jag kan inte göra det om jag inte erkänns för det. Inte på grund av någon stolthet, utan för att det helt enkelt inte går. Ju mindre man syns och ju ensammare man står, desto svårare är det att ta den striden. Det är en orsak till att kyrkokritikern driver upp tonläget, dels för att provocera fram svar men också för att driva fram stöd, att sätta ljus på vad som händer. Om jag skrivs ut ur historien samtidigt som den pågår, som Strindbergs kvinnliga kollegor, så kan jag inte det.

*

Det ena hänger ihop med det andra, det ena fragmentet med det andra och det tredje. Jag ser det tydligt men är inte säker på om det blir begripligt för någon annan. Man har sina egna fragment.

Jag har gjort någonting bra och bemötts som att det varit dåligt. Det är det jag ser. Hur andra glider fram på en räkmacka för en bråkdel av samma arbete. Hur folk runt om mig är helt oförmögna att identifiera mönstren och mobilisera en självständig media. Och om hur den kritik som kostat på för oss som har framfört den nu plockas upp av etablissemanget, som låtsas som att de alltid tyckt så eller kommit på det själv.

*

Undrar hur många av mina läsare som kommer fatta någonting av det här. Alla män som gillar när jag skriver om trons grundstenar, om politiseringen i Svenska kyrkan, och så nu … vad är detta, genustrams?! Utan att fatta att det är samma sak. Frågan ”är det sant?”.

*

Män hatar feminismen därför att de hatar att bli könade. De vill vara sig själva. Tänk om de fattade att det är det som feminism är – kvinnors radikala krav att få vara sig själva.

Man märker genast när en man har förstått. Han börjar driva frågan självmant. En Daniel Stenvall, en Henrik Brändén, en Jens Liljestrand, en Björn Ulvaeus. Män som har börjat se att de vunnit på könsmaktordningen, och vill förändra.

*

Kristna män har den senaste tiden, apropå metoo, framhävt dygder som kyskhet, men historien visar naturligtvis att ideal aldrig löst någonting. Äktenskapet är ingen slutstation, etiken fortsätter att kräva av oss, och den sexuella revolutionen hade fler komponenter än promiskuitet. Det som inte får växa rakt växer krokigt, skriver Ylva Eggehorn.

Kyrkan har så ofta blandat samman dygd och skam, och det här är förstås helt anekdotiskt men den kompis morfar som lade sig på mig när jag 14 år gammal tömde diskmaskinen i deras sommarstuga och med hela sin kompakta gubbtyngd försökte brotta ner mig på golvet hade kunnat illustrera ordet ”frireligiös” i uppslagsboken. Han var en sån som förmodligen kunde stora delar av Bibeln utantill. Det hjälpte inte.

Snarare än att drömma sig tillbaka till en tid före den sexuella revolutionen kanske det är så att många behöver göra upp med sin egen förståelse av sexuell frihet, både de som tagit den som ett klartecken att utnyttja andra människor och de som tror att andra ser det så, vilket ju egentligen är samma sak.

Nej, nej, nej, nej. De kristnas kärleksrelationer är sällan föredömen, och andras relationer är inga ideal för mig.

Paulus skriver i Filipperbrevet:

”Jag vill lära känna Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.”

Offret är föredömet. Se på Jesus och inte på hans bristfälliga lärjungar.

*

Alla dessa män som inte läser kvinnliga författare, eller måste tvinga sig att göra det. Var kommer detta blinda, djupt liggande ointresse ifrån?

(Karin Pettersson, ”Hånet hon fick utstå på grund av sitt kön”, Aftonbladet 10 december)

*

Jag har förhållit mig till det i hela mitt yrkesliv. Som recensent har jag försökt att framhålla kvinnor i deras yrkesroll och inte till exempel kallat någon för en ”kvinnlig tonsättare” när det inte är relevant. En sorts kvotering är att förändra sitt slöa slentriantänkande och sluta att bara välja geniala och mediokra män, att vidga sin blick och anstränga sig lite mer för att se fler personer än de som genast dyker upp i huvudet. Detta eftersom vi alla är kulturellt kodade att osynliggöra kvinnor. Jag har själv alltför ofta, som en Tant, värderat medelmåttiga män för högt. Det händer automatiskt när vi inte arbetar med vårt eget urval. Det är lätt att skylla på att om alla andra gör det, så blir någon aktuell och man måste skriva om honom, men man har själv ett ansvar här och jag har möjligheter att påverka på mitt område.

Jag har alltid varit feminist och försökt vara det genom att ta mig rätten att vara människa och behandla andra som människor. Jag tog tidigt till mig ett råd som Gösta Ekman gav en gång i en tidning: sök upp de människor som inspirerar dig. Jag har sökt upp dem, män som kvinnor. Jag har sökt deras råd och vill höra hur de tänker. Jag tycker ju om män och vill vara med dem, lyssna på dem. Men det verkar inte som att det är ömsesidigt. Killarna gillar kvinnor som sysslar med andra saker än de själva, och så döda kvinnor då, det vill säga inga konkurrenter. Om det har biologiska orsaker eller kulturella låter jag vara osagt, men jag konstaterar att det är så. Jag ser att kvinnors intresse för vad män har att säga är bortkastat på Killarna, som tar sin plats för given.

Problemet är att eftersom kvinnor väljs bort från början, och får svårare att ge ut musik och böcker och få erkännande, osv osv, och män som inte behöver göra så mycket för att lyftas fram blir kvar, finns det fler av dem, fler män når toppen. Förr eller senare blir man ju ganska bra på det man gör om man inte är en fullständig idiot (en hel del sådana tar sig förvisso också fram i världen). När jag blev engagerad i Svenska kyrkan sades det att det tog tio år längre för en kvinna än en man att bli kyrkoherde. Jag tror inte det är så längre beroende på prästbristen, men det är ett bra mått på hur könsmaktordningen växlar ut konkret i framgångar och motgångar.

Hur ska man själv hantera sin könskanon, vilka ska man välja bort? Tar jag bort hasseåtage eller evangelisterna eller Ingmar Bergman och hans kompositörer eller författaren till den där boken om judendomens exegetik som kom nu, osv? Männen har vaskats fram så tidigt, att de är fler nu, de är kvar.

Och alla årets Nobelpristagare var män.

*

Det är som på höstpromenaden. Till att börja med ser man inte trumpetsvamparna alls. Sedan ser man en. Och en till. Och så inser man att skogen varit full av dem hela tiden. Varseblivningen måste justeras för att de bruna fläckarna ska framträda för vad de är.

Vi ska också minnas att de uppenbart brottsliga övergreppen som avslöjats under #metoo-rapporteringen bara är fruktkropparna som sticker upp ovan mark. Under jorden breder ett vidsträckt mycel ut sig – det trådiga nätverk av patriarkala strukturer som suger näring ur oss alla.

(Sam Sundberg, ”Vi har fattat galoppen med #metoo – vad gör vi nu?”, SvD 18 december)

*

Män stjäl kvinnors kärlekskraft, sa Gudrun Schyman en gång och talade då om kärleksrelationer, men det är faktiskt en ganska bra beskrivning av vad som sker när en kvinna när som helst gett generöst av sig själv och blivit utnyttjad för det. Konsekvensen är att hon blir en jävla surkäring. Jag talar alltså om mig själv om någon missade det; Gudrun tycks gå opåverkad och lika charmant genom livet.

Varför är hon så sur, undrar Killarna. De Fattar Ingenting. De Är Ju De Snälla Killarna. De Som Inte Säger Pattar.

Hon är så arg och bitter, hu! Läste ni hennes senaste text, ryser Annika. Klick, klick, tissel, tassel. Varsågod Annika, här har du massor att prata om!

Och Tommy går sin trandans där han säger till mig hur bra jag är, men inte ett pip om det till Annika.

Men hur charmigt är det med en medelålders kvinna som liknar sig själv vid Pippi Långstrump? Och vem hade kunnat ana att när Pippi blir gammal så liknar hon alltmer Kommandoran?

Åh, jag är trött nu. Jag är trött på Killarna och på Tanterna som håller dem uppe, på ryggradslöse Tommy och moraliserande Annika, på korvfesten på Artos och Dagen och Berling, på poddarna, på pyjamaspartyna på Sigtunastiftelsen och Bjärka-Säby, på de sorgliga reklamkampanjerna och på all goodwill som kyrkan försöker köpa sig till, på de enfaldiga priserna som kyrkan delar ut till sig själv (”Säg oss, rabbi, vem av oss är Årets lärjunge?”), på att försöka få den här Martakyrkan som bara städar och städar att se vad som är viktigt, på journalister och kristna i andra kyrkotraditioner som deltar i att bygga upp spektaklet för att det inte är i deras hjärtan det gör ont, på äldre Gubbar som hjälper yngre Gubbar, på män på akademikerna som hjälper andra män på akademierna, på läsare i kyrkan som tipsar mig om strider som de vill att jag ska ta åt dem, på privilegiekulturen i Svenska kyrkan och i medievärlden, på den ogenerade växlingen av socialt kapital i sociala medier, på att hela tiden läsas av kyrkoetablissemanget och aldrig, aldrig kreddas, på att vara apan som alla känner, på att lägga energi på denna förkrympta värld med förvuxna barn och inte på de som förtjänar det, som fåglarna, på att strida för mig själv, på vad det gör mig till, och jag är trött på att vara trött på förutsägbarheten i det hela och på mina egna förutsägbara reaktionsmönster.

Och med de orden har jag nog sagt mitt på ett tag.

*