Det har gått veckor sedan en debatt om politisk styrning av kulturen då landets alla ledarskribenter och kulturchefer ställde sig upp som en man i försvar för kulturens rätt att slippa bry sig om saker som jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet, oavsett om dessa saker var viktiga och bra, av ren princip, för, som Åsa Linderborg skrev i en brett uppskattad artikel: ”Man kan, som jag gör, tycka att det här är goda värderingar, men det spelar ingen roll – den konstnärliga friheten plattas till om man måste ta hänsyn till vad staten anser är gott”.
När det nu i stället gäller Religion, eller RELIGION, eller r-e-l-i-g-i-o-n kanske, som ett fult ord man bokstaverar i höravstånd till små barn så att de inte ska ta skada av att ha hört det, eller kanske för att de inte ska bli lockade och vilja ha mer, som g-l-a-s-s, testa det en gång och sedan inte kunna sluta äta av det goda, är slutsatsen tydligen en annan.
Trots att Nämnden för statligt stöd för trossamfund sorterar under Kulturdepartementet, alltså samma politikområde som litteraturstödet, slinker ett förslag om att stödet ska villkoras politiskt igenom helt utan motfrågor. Vad jag har sett har de flesta som kommenterat Ulf Bjerelds utredning faktiskt välkomnat villkoren, och snarare bett om mer i samma riktning.
Utredningen föreslår:
Ett trossamfund ska vägras stöd om det:
(…)
Diskriminerar eller klart överträder principen om alla människors lika värde, till exempel genom missaktning för en grupp personer med anspelning på kön, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
Aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket, till exempel genom uppmaning att inte följa svensk lag eller hörsamma myndigheters påbud.
(Ulf Bjereld och Daniel Lindvall, Dagens Nyheter 13 mars 2018: ”Vi föreslår fem skäl för att vägra trossamfund stöd” )
Den politisering som under lång tid, i stort sett hela 1900-talet, skett inom Svenska kyrkan ska alltså genomföras också i de andra samfunden. Det är min spontana reaktion på det jag läser här. ”Hörsamma myndigheters påbud”. De samfund som inte ställer upp på detta får inget ekonomiskt stöd – och får man inga pengar från mamma, så ber man kanske pappa. Ökar inte det snarare risken att vissa religiösa samfund avlägsnar sig från det demokratiska?
Jag vet inte, eftersom jag inte är så insatt i det här stödet till att börja med – SST delar inte ut pengar till Svenska kyrkan, som är mitt bevakningsområde, ett samfund med helt andra villkor som i stället har ett indirekt stöd via uppbörden av medlemsavgifter på skattsedeln och fri tillgång till svindyra byggnader som man betalar en del för och får en del från staten i kyrkoantikvariskt stöd.
Jag förmodar att det kommer remissvar och jag ska läsa dem med intresse.
Utredningen om stödet till trossamfund gömdes hur som helst undan med ett annat socialdemokratiskt förslag som kom samma dag, det om att förbjuda religiösa friskolor. Det är lite oklart om (S) menade religiösa huvudmän eller religiösa inslag i utbildningen; det senare är redan förbjudet vad jag förstår, men eftersom förslaget snarast var en rökridå till det mer genomarbetade förslaget om politiseringen av trossamfunden så var det väl inte så noga med detaljerna. Känsloargument dög bra (civilminister Ardalan Shekarabis egen skolgång i Iran är redan en klassiker).
Förslaget från regeringspartiet om att förbjuda religiösa friskolor var också en testballong för att se om populismen skulle tjäna dem i valet, som jag förstår det, och dessutom en manöver för att skyla andra, verkliga problem i skolan, som Lilian Sjölund påpekade:
Att vi har problem med grundutbildningarna i Sverige, det skriver de flesta under på. Sjunkande resultat i internationella mätningar, allt färre som klarar gymnasiet, allt fler som hoppar av i förtid, många nyanlända elever som kämpar för att få rätt resurser att tillgodogöra sig undervisningen på ett nytt språk och sist men inte minst – en växande lärarbrist. Att i det läget dundra på om religiösa friskolor, känns som en skenmanöver. Att skickligt försöka undvika att lösa de komplexa knutarna genom att sätta medialt fokus på en perifer fråga.
(Lilian Sjölund, Hela Hälsingland, 14 mars 2018: ”Skyll inte skolans kris på präster och imamer”)
Det finns flera politiska frågor inpackade i frågan om religiösa friskolor som jag inte kan gå djupare in på här, som till exempel det faktum att det går att bedriva vinst i skolor i Sverige överhuvudtaget, som Göran Greider påminner om i en text där han för övrigt tycker att förslaget att stänga religiösa friskolor är bra. Eller som det faktum att kyrkorna ersatt söndagsskola med förskolor i kyrklig regi utan konfessionella inslag, vilket inte alls är vad kyrkor ska hålla på med, enligt min mening. Eller bara den öppna frågan om sekularisering och religiösa samfund alls är motparter. Göran Greider förutsätter det när han skriver:
Sekularisering är en mäktig frigörande kraft som sedan lång tid tillbaka rullar genom våra samhällen. Jag tror att den är ohejdbar. Ty även om det ibland ser ut som om religionens makt växer och världen drivs tillbaka till en förgången tid, så är den grundläggande trenden världen över glasklar: Fler och fler får utbildning, naturvetenskapen får allt större betydelse för hur våra vardagsliv formas och idealen om jämställdhet har en oavvislig moralisk styrka.
(…)
Sekularisering innebär att de religiösa institutionernas makt över våra liv minskar.
(Göran Greider, Dala-Demokraten 13 mars: ”Helt rätt att förbjuda religiösa friskolor! Luften klarnar!”)
Men stämmer det? Innebär sekularisering att de religiösa institutionernas makt minskar?
Svenska kyrkan hade blivit fri från staten för åttio år sedan om det hade varit upp till biskoparna. Under rubriken ”Biskoparna tar till orda” beskriver förre professorn i kyrkohistoria vid Uppsala universitet Oloph Bexell hur alla biskopar 1929 lämnade in en motion till kyrkomötet med ett program för Svenska kyrkans framtida relation till samhälle och stat:
Kyrkan fick varken förvandlas till en stats- eller kommunalfunktion eller reduceras till en medlemsförening. Man ville ha en folkomfattande kyrka, men att svenska folket skulle få religionsfrihet med rätt till fritt utträde ur Svenska kyrkan. Man ville ha en sådan kristendomsundervisning för alla barn i skolan, som inte stod i strid mot Svenska kyrkans bekännelse, man ville att församlingsorganisation skulle reformeras, så att de partipolitiska frågorna hölls borta. Osv. Biskopsmotionen blev mycket uppmärksammad och bifölls av kyrkomötet, men föranledde ingen åtgärd från statsmaktens sida.
(Oloph Bexell, Kyrklig dokumentation: ”Om svenska kyrkan under 1900-talet”)
Det var staten, riksdagen, som inte ville att kyrkan skulle bli självständig. Inte kyrkomötet, som på den tiden mest bestod av präster – så inte nu. Under 1970-talet var det nära tills sossarna höll på att förlora valet på frågan, och drog tillbaka förslaget. Hur hade kyrkligheten utvecklats i Sverige om biskoparna fått som de velat 1929? Med största sannolikhet skulle det ha varit en mycket mindre kyrka till medlemmar och pengar sett. Och när vi granskar Svenska kyrkan idag, är det en svag institution vi ser, rent politiskt?
I ett rum på kulturdepartementet sitter representanter och ledare från åtta religioner, judar, muslimer, kristna och buddhister som är här för att överlämna en budkavle med ett meddelande om fred till kultur- och demokratiministern. Texten i rullen har helgen innan, den sista i januari, lästs högt över hundra gånger i olika heliga rum runt om i Sverige.
När skriften läses upp för Alice Bah Kuhnke får hon tårar i ögonen. ”Jag blir så rörd”, säger hon med tjock röst. ”Förstår ni hur viktiga ni är?”.
(Sofia Lilly Jönsson, SvD 16 februari 2015: ”Kyrkan är åter en maktfaktor”)
I senaste numret av tidskriften Axess lyfter Annika Borg upp en rolig film från Svenska kyrkans kansli som jag inte hade sett, och frågar avmätt om den är för förskolebarn. Det är faktiskt svårt att förstå vem målgruppen är. Ofta känns det som att Svenska kyrkans kommunikationsavdelning har förlorat förmågan, om de någonsin haft den, att tala till vuxna människor. Vad vill Svenska kyrkan här, vad är det konkret som de vill att vi ska veta?
Jag är dock inte överens med Borg om att det är rödgrön politik som är avsikten. Snarare ser jag en vilja att vara så utslätad att ”de flesta” ska hålla med, att vara liberal, rimlig, medelklassig. En vilja att få vara med vid bordet. Just nu ser agendan på bordet ut såhär, men det kunde vara något annat.
Den sammantagna komplexiteten i frågan om skolorna gör att jag inte alls kan formulera någon klar åsikt. Men jag kan identifiera problem i en debatt. Som kritiker får jag klåda när generella slutsatser ersätter specifika bedömningar. Talet om religion är för stort och abstrakt; det är som om vi förde en stor principiell diskussion om litteratur är bra eller dåligt och jag skulle tvingas att välja sida.
I allt detta virrvarr finns alltså många intressanta trådar att reda ut, men först är det en grundläggande sak som jag skulle vilja påpeka för så många som är upprörda nu:
Ni bad om det.
*
Kulturdepartementet, 4 februari 2015. Vi står i receptionen och väntar på kulturministerns fotfolk: företrädare för nio olika religioner, en journalist från Dagen och jag. Däruppe tar Alice Bah Kuhnke var och en av oss i hand. En budkavle med ett fredsbudskap ska överlämnas till henne från Sveriges interreligiösa råd – det är ett råd som träffats informellt sedan 2010 och som ännu inte har något eget organisationsnummer. Pengar och administration går genom Sveriges kristna råd.
För det är så det ser ut: kyrkorna är den starkare parten i religionsdialogen och allra starkast är Svenska kyrkan. Där finns många hundra års administrativ organisation. En liten men stark linje inom Svenska kyrkan driver på utvecklingen för religionsdialog, och det är fram till altaret de vill komma.
– Vi måste visa att vi kan stå tillsammans, komma till varandra, och till de heliga rummen, mitt under gudstjänst och bön, säger prästen Ulf Samuelsson från Storkyrkan.
Varför de måste mötas just under gudstjänsterna säger han inte. Det förefaller som en något magisk syn på lokalerna: som om vanliga rum, tunnelbanan, skolan, vilka rum som helst, inte redan var mötesplatser.
– I det enkla, allmängiltiga, ligger det som vi kan mötas, säger kulturministern.
Men är det det allmängiltiga som manifesterar sig här eller något helt annat?
I skolans läroböcker delades människorna upp efter deras religiösa tillhörighet. De kristna gör si, judarna så, var och en av världsreligionerna prydligt separerade i egna kapitel. Nu är vi där igen, och talar om kollektiv innan vi är individer.
(Sofia Lilly Jönsson, Evangelium 24 mars 2015: ”Svensk i världen”)
*
Ja, ursäkta, det är lite ofint att citera sig själv, men jag kan inte formulera det bättre igen och det är samma sak som jag vill säga.
Det är nämligen såhär det har sett ut de senaste åren. Företrädare för religionerna och politikerna har uppvaktat varandra med en intensitet som inte står turturduvor efter: pengarna till budkavlen som jag nämner i texten ovan kom från Arbetsmarknadsdepartementet, som ”hade 300 000 kronor över när vi satt och pratade en dag på departementet” enligt en tjänsteman som väl försade sig i kapprummet den där dagen.
Ekonomiskt kapital flyter ut från politiken och köper kulturellt kapital, för nu var det viktigt och bråttom att bereda plats för religionsdialog i landet. Men som jag påpekar i citatet ovan; mötesplatser finns redan överallt där människor är. Att några makthavare högst upp i toppen får pengar för att träffas är inte detsamma som att dialog sker, vad det nu är. På den där dagen var ointresset från medierna stort som vanligt, bara den vanliga journalisten från Dagen och så jag på plats.
Det var en känslosam dag, kulturministern fick tårar i ögonen. Ingen nämnde att ordet religion är en konstruerad abstraktion som inte duger till något annat än mycket yxiga kategorier som när vi typ sorterar böcker.
För tvärtemot vad en abstraktion ska göra, så får idén om religion och religiösa definiera oss i stället för tvärtom. Religion i språket har blivit en bild av verkligheten, som sedan styr verkligheten och som vi använder i verkligheten att styra den. Det har vid olika tillfällen gynnat dem som talat så att använda abstraktionen religion så att den är verklig. Att definiera en sektor i samhället som sedan de erbjuder sig att fylla med innehåll. Nu hoppar den idén upp och biter dem i baken.
Men de bad om det.
*
Prästen Dag Sandahl påpekade detta i ett inlägg i veckan på sin blogg, där han sätter fingret både på Socialdemokraternas populistiska valstrategier och svårigheten i att skilja religion från kultur. Sandahl listar ett antal ”illusionsnummer” som ska till för att komma fram till sossarnas nuvarande slutsats om skolorna:
Det fjärde illusionsnumret står Antje et consortes för. De har idogt drivit tanken på ”religionen” utan att särskilja tro från tro. Kom inte och klaga på att socialdemokraterna nu hanterar denna helhet ni talat om. Så egendomligt blir det ju, att i det lokala är det Modéus II som för religionens talan i media och låter sig buntas ihop med böneutrop. Det var onödigt. Frågan var en fråga för miljönämnden, inte för biskopen. Men biskopar oscillerar mellan det tysta och det pratträngda beroende på spörsmål.
(Dag Sandahl, Bloggardag, 15 mars 2018: ”Applåder, visslingar och rop!”)
Här får Sandahl, i mitt tycke, rätt ifråga om böneutropen. Biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, har alltså uttalat stöd för ansökan från en moské att börja med böneutrop, vilket orsakat en stor debatt i stiftet. Ingen hade frågat biskopen om hans åsikt, han valde att gå ut i frågan ändå. Men en kristen präst just, en biskop, behöver inte gå ut helt opåkallat och tala för muslimska böneutrop. Det är inte hans sak, om man inte tänker sig religion som en entitet där kyrkan och moskén står på samma plats. Att religion är en sektor i samhället.
Själv har jag haft svårt att ta ställning i frågan om böneutropen och kommit fram till den kanske provisoriska ståndpunkten att det inte är min sak som medborgare att bestämma över saker utifrån uppfattningen om vad som stör mig. Det blir ett väldigt litet samhälle då. Det blir som, skillnaden i hur jag minns Stockholm från förr och Stockholm av idag med hipsters inflyttade från småorter ute i landet som gör huvudstaden till en miljonversion av Skövde med sin nervösa likriktning. Vi behöver inte det i Sverige. Vi behöver högre i tak för hur man får bete sig och vara, och på samma gång större respekt för principen att dina gränser slutar där mina börjar. Det handlar om hänsyn snarare än religion, som jag ser det. Mina grannar som smäller i dörrar och dag efter dag visar att de inte bryr sig om att jag finns stör mig mycket mer än glassbilen, som är ute efter att verkligen nå mig. Kanske är det viktigare att jag tar hänsyn till moskén än att den tar hänsyn till mig, i just det här fallet; jag vet inte, jag bor inte där.
Beslut om faktiska ljud från faktiska byggnader är en fråga om sammanhang och plats, det vill säga inte alls en principsak utan något som ska avgöras kvalitativt från fall till fall och alltså inget som vi kan avgöra i debatten. Men vi använder abstraktioner och generaliseringar för att avgöra hur vi ska göra i verkligheten. Talet om religion leder dit.
*
Det var på inbjudan av statsminister Stefan Löfvén som Karin Wiborn, tillsammans med Ingrid Lomfors, generalsekreterare i Judiska centralrådet och Elvir Gigovic, ordförande i Sveriges muslimska råd, deltog vid måndagkvällens manifestation på Gunnar Nu Hansens Plads i Köpenhamn. Den svenska regeringen representerades förutom av statsministern också av inrikesminister Anders Ygerman.
(Pressmeddelande Sveriges Kristna råd, 17 februari 2015: ”Svenska religiösa företrädare tillsammans i Köpenhamn”)
Det var till minneshögtiden för de två personer som dödades i en terrorattack som den svenska delegationen reste. Samma socialdemokratiska statsminister som idag företräder en rörelse som ser religion som ”pådyvling”, var den som själv bjöd med religiösa makthavare till att representera landet. Och de följde glatt med.
Om Italiens statsminister hade ringt påven, hade påven åkt med och representerat Italien? Nej – påven åker ensam. Och det är därför som påven är en makthavare att räkna med, och kan åstadkomma saker som diplomatin på Kuba, därför att kyrkan på gott och ont är en enskild aktör som får stå för sig själv. I Sverige har vi religiösa och politiska makthavare som vill stå på samma fläck.
*
Om och om igen på senare år har vi fått höra hur viktig religionen är för samhället, om religionens betydelse för demokratin, om religionens återkomst.
Antje Jackelén, då biskop i Lund, skrev 2012 en debattartikel inför Almedalsveckan med buzzordet tillväxt, tillskuret för att tilltala företagslinjen:
Demokrati som statsform är inte självförsörjande. Den är beroende av att ständigt matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa. (…) Det gäller att ta vara på det kapital som finns i den etik som förenar de flesta religiösa traditioner: att betrakta gästfrihet som en helig plikt och att söka det bästa för den plats där man bor.
(Sydsvenskan, 30 juni 2012: Antje Jackelén, ”Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt”)
I veckan som gick framförde Joel Halldorf samma synpunkt:
För demokrati är ett system som kräver mycket av medborgarna: ansvarstagande, solidaritet, tolerans och tålamod. Dessa dygder uppstår inte ur intet, och särskilt inte ur liberalismen, som berömt sig av att inte föreskriva någon annan moral än ”förverkliga dig själv och skada inte andra”. Demokratins dygder är något som religiösa traditioner – och en del sekulära alternativ – fostrar fram. Religion är alltså inget nödvändigt ont som demokratier i liberalismens namn måste tolerera, utan en omistlig del av fundamentet.
(Joel Halldorf, Expressen 16 mars 2018: ”Räds inte religionerna – de håller oss samman”)
Någon ska komma till samhället med ett paket etik och värderingar, och det paketet är religionerna.
Ingen påstår att de religiösa människorna är etiskt oantastliga, men det är idén om religion som jag är ute efter här, att den erbjuder något utifrån in till det sekulära samhället.
Ofta har detta krävt att det särskiljande tonas ner till förmån för det gemensamma. I en kommentar till ett kontroversiell debattinlägg från prästerna i Storkyrkan om religionsdialog glider Jackelén snabbt förbi frågan om Jesus, det särskiljande, för här är det bråttom att sudda ut gränser, och det är ledarna som ska gå före:
För hundra år sedan var alltså utmaningen att föra samman ledarna för olika delar av den kristna kyrkan. I vår tid har det kommit till ytterligare en utmaning, nämligen att få företrädare för olika religioner att samtala med varandra. Det är inte längre möjligt att välja mellan inomkristen ekumenik och religionsteologi. Vi behöver bådadera.
(Antje Jackelén, Facebook 19 augusti 2015: https://www.facebook.com/antjejackelen/posts/1705235393037551)
Antje har uppfattats som en vänsterröst (om man uppfattar Socialdemokraterna som vänster, men många gör det) och en ivrare för islam, men det är inte rätt analys. Hennes stora ärende i svensk offentlighet är att skapa en position för sig själv och kyrkan som inte kan tillsättas av någon annan samhällsaktör. I sin forskning har hon låtit religionen förhålla sig till naturvetenskapen (se Anders Brogrens läsning av Jackeléns avhandling), som biskop i Lund företrädde hon kyrkan som en samhällsaktör jämte företagsvärlden och akademien, och som ärkebiskop har metoden varit att lyfta fram de abrahamitiska religionernas gemensamma ursprung.
I ett debattinlägg 2013 om hennes syn på religionsdialogen, som somliga menat snarare är religionssynkretism, skriver den då nytillträdda ärkebiskopen det som hon ofta framhöll om gemensam bön:
En ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum?
(Antje Jackelén, Kyrkans Tidning, 10 oktober 2013: replik)
Gud som skaparen, alltså – men inte frälsaren. I en sådan manöver tonas Kristus ner, inte för att man inte tror på honom, men för att han inte kan erbjuda någon nytta i just den samhälleliga situation kyrkan befinner sig i idag. Han bärs så att säga ut ur rummet, som biskop Brunne provtänkte i Sjömanskapellet.
Att yrka på Jesus plats i samhället (skolan, försvaret, sjukvården, etc) är en dödfödd tanke efter Hedenius. Att yrka på religionens plats i samhället och framför allt religionsdialogens (skolan, försvaret, sjukvården, etc) går däremot mycket bra. Fram till nu, när (S) vill vinna valet i höst och prövar att stuva om lite grejer.
*
Förutsättningen att (S) kan slira från dike till dike på det här sättet är att det inte finns förankring för talet om religion i någon specifik religiös verklighet. Det är symbolpolitik och socialt kapital, utbyte av tjänster, alltså någonting annat än den kultur som innefattar tro och liv, seder och bruk.
Politikerna har öppnat stora famnen för religionen och kastar nu ut den i kylan. Och de kan, därför att företrädare för religionerna har gett dem verktyget.
Den religionens återkomst som vi har sett i politiken på senare år har inneburit ungefär samma sak som vårsolen gör med snötäcket nu, skiner på toppen så att den smälter utan att temperaturen faller från marken. Det blir bara skare. Snön packas ännu hårdare och gräset får svårare att komma upp.
De bad om det.
Talet om hur viktig religionen är har skapat en backlash som inte hade varit möjlig utan det, och idén om de religiösa som en särskild grupp i samhället är inget annat än identitetspolitik.
Religion är ingenting i sig själv – det är alltid människor, individer, som gör och tror och lär ut och genomför saker, som flyttar fram och tonar ner, som fattar små och stora beslut.
*
Vad vill jag i stället då? Jag vill att vi ska tala sant om religion. Att vi ska säga vad vi menar när vi säger religion, vad det är i religionen som behövs och vad som inte behövs. Att vi ska tala om det som finns, som görs, som förkunnas. Att vi ska nämna namn, att folk ska orka lära sig namnen på några religiösa makthavare som de inte kände till förut, att journalister ska granska sina fördomar så att de inte råkar skapa sina egna nyheter.
Visst behöver vi kunskap om religion – massor. Det är bra att läsa Bibeln inte minst för att den berättar om hur mycket hyckleri religionen innehåller. Evangeliet är fläckfritt – religionen är det sannerligen inte.
sofia lilly jönsson 