Sluta synda på nåden, Halldorf

Joel Halldorf är expert på framstående predikanter och marinerad sedan barnsben i bibelkunskap. När han tolkar det som skett i Svenska Akademin efter bibliskt mönster borde han inte kunna gå vilse. Men hans förkärlek för systematik och att anlägga generella mönster på specifika problem leder honom denna gång fel.

I en artikel på Expressens kultursida (12/4) liknar han försöket att rösta ut Katarina Frostenson vid syndabocksritualen i Tredje Mosebok, ett slags prästhandbok. En getabock får där bära folkets synder och sedan drivas ut i öknen. Halldorf frågar sig vad som skulle vara vunnet med detta straff, och påpekar att hela akademien gett pengar till kulturscenen Forum. Varför skulle då en offras?

Det är frustrerande halvt tänkt.

Den senaste veckans händelser rör grundläggande mänsklig dynamik, frågor om hur man ska vara mot varandra, moral. Visst är det relevant att associera till Bibeln. Och här kan verkligen var och en lägga bort frågan om en personlig tro för att istället identifiera mönster: om handling, konsekvens, sanning, värdighet, helighet, synd, skuld.

Det här engagerar oss egentligen inte därför att Svenska Akademien ger ut en ordlista eller för stipendierna eller ens Nobelpriset; detta är allt gott men endast den ytligt rationella förklaringen. Det engagerar oss för att det rör rätt och fel.

Men syndabocken i den israeliska lagen är en del av ett helt paket av rättstänkande som syftade inte till straff för straffets skull, men att komma tillrätta med synd som faktiskt, som man trodde, skapade varaktiga problem. Dessa texter är förvisso eviga. Verserna i bibelboken berör bland annat problem som orsakas av orenhet genom manslemmen.

”Ni skall hålla israeliterna fria från orenhet, så att de inte dör genom den”, säger Herren till Mose och Aron. ”De får inte längre offra sina slaktoffer åt de bockdemoner som de är otrogna med”.

Man läser i de så kallade renhetslagarna förtvivlade försök att minimera framför allt sjukdomar.

Folket skulle räddas. Bli friskt.

Ingen, inte heller ledamöterna i Svenska Akademien, har hela bilden av den uppkomna situationen. De som förfasar sig över att saken alls diskuteras offentligt behöver emellertid påminnas om att Svenska Akademien inte är en utvidgad familj med ledamöterna och deras anhöriga. Akademien förvaltar unika uppgifter för Sverige och världen. Allmänheten har all rätt och kanske viss skyldighet att engagera sig i dess förehavanden.

Också andra har uttalat sig med kristna förtecken, och pekat på händelsen när Jesus hindrar en stening av en kvinna som begått äktenskapsbrott. Lotta Lotass i intervju i DN och Jayne Svenungsson i en intervju i Kyrkans Tidning framför bägge den tanken, att ansvarsutkrävande av Frostenson vore som att iscensätta den berättelsen.

Den bibliska kvinnan är, i den situationen, underst av de understa. Jonas Gardell påpekar det också i dagens Expressen. En teologi som ursäktar makthavare med orden att första stenen bara kan kastas av den som är utan synd, nivellerar all makt. Alla blir offer.

Den teologin är också frustrerande halv: man brukar titta på Jesus sammantagna gärning i evangelierna för att tolka enskilda verser, och då ser man att han ständigt söker upp de understa i sociala hierarkier för att upprätta dem. Jesus ser inte mellan fingrarna på brott och synd. Om han gjorde det, kastar han i så fall inte själv den första stenen när han går tillrätta med månglarna i templet? Tvärtom är Jesus en ansvarsutkrävare – men han lägger ansvaret där det hör hemma och han identifierar makt och maktlöshet.

Att flera personer i en grupp har brustit i ansvar nollställer inte en persons skuld. Kanske borde snarare omröstning hållas om flera ledamöter i Svenska Akademien. Om tidigare ständiga sekreterare inte, som har framkommit i bland annat DN, inte agerat tillräckligt på fakta vilar ett tungt ansvar på dem som inte kan vägas upp av Frostensons avgång. Halldorf låtsas att kritikerna av Frostensons agerande och ickeagerande inom ramen för akademiarbetet tänker att syndabocksritualen innebär att det räcker med att en går.

Moseboken gällde århundraden före vår tideräkning. När Jesus röjer templet på marknaden med offerdjur och gör vidräkning med syndabockstänkandet, stryker han inte ett streck över det gamla förbundet och säger äh, från och med nu kan ni göra vad ni vill. Offertanken upplöses inte där. Jesus tar på sig offret i stället för syndabocken.

Offret är att ta ansvar. Jesus inskärper det på handgripligaste sätt.

Men idén finns redan i Tredje Mosebok, sjätte kapitlet:

”Om någon syndar och handlar trolöst mot Herren genom att bedra en landsman i fråga om något som har överlåtits eller anförtrotts åt honom, genom att tillgripa eller tilltvinga sig något från en landsman, genom att förtiga att han hittat något borttappat eller genom att svära falskt om någon synd som en människa kan begå, så skall den som har syndat och inser sin skuld återställa det han har tillgripit eller tilltvingat sig, blivit anförtrodd eller hittat, och likadant när han har svurit falskt.”

Försoning kan inte ske utan offret. Däri ligger räddningen. Skulden försvinner ju inte av sig själv. För den som försöker slippa undan ansvar finns bara förtvinande och död. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp, säger Jesus i Johannesevangeliet.

Också de akademiledamöter som sitter kvar kan av olika skäl vara offer, för omständigheterna, för att de blivit blåsta om jävet, för de andra ledamöterna, för medierna, för sina egna illusioner. Människan känner sig som ett offer, är ett offer, gör sig till ett offer. På olika sätt är vi alla offer oupphörligt. En kristen teologi menar att uppgiften som varje människa har är att identifiera vad som är korset, det offer som leder till räddning och nytt liv.

*

Det här är en artikel skriven inom ramen för en prenumerationstjänst. Om man läser det mesta, eller allt, som jag skriver, och har råd så bör man betala för det. Gå till Patreon för att teckna en prenumeration.

Edit: I en första version hade inlägget fel rubrik. Det var en föreläsare på kyrkans grundkurs som sa ”snylta på nåden”, vilket är ett roligare ord, men eftersom det inte verkar finnas på hela internet ändrar jag till det tråkigare ”synda på nåden”. Där ser man vilka dumheter man kan lära sig på kyrkans grundkurs. Låt detta bli sedelärande.