Tiden

Jag vet inte hur ni tänker er tiden. Om ni ens gör det. Har alla en inre bild av tidens förlopp? Egentligen är jag inte helt klar över hur min egen bild ser ut, den är lite diffus. Men någonting från vänster till höger, eller från längre bort till hit, så ungefär ser mitt liv ut om jag försöker att visualisera det.

Från födelse till barndom, genom ungdomen, fram till nu. En väg som löpt kronologiskt.

Likadant löper tiden för min inre syn från innan jag fanns. Kronologiskt, från vänster till höger eller från ett längre bort till ett hit. Tiden är någonting avslutat, ett då, ett nu och ett sedan. Från jura till stenåldern, genom antiken, fram till nu.

Men tiden är också någonting som existerar samtidigt som tidigare tider och som föds igen. Det brukar påpekas att dofter har förmågan att väcka minnen till liv; jag minns ett litet skåp hemma som hade en distinkt doft, jag tror att det hade stått ett Lypsyl där och eventuellt hade jag eller något annat barn smörjt in träet eller gångjärnet med läppsalvan. Men doften var inte Lypsyl. Doften var precis, helt unik för det lilla skåpet. Och vid något tillfälle många år senare öppnade jag ett annat skåp på en annan plats och doftminnet slog emot mig snabbare än det medvetna minnet av skåpet och den förgångna tiden: jag tänkte inte tillbaka i kronologin på ett då; jag var i minnet. Doften samtidiggjorde bägge tiderna.

Jag såg en gång en intervju med en man som var berömd ett tag på 1970-talet, han hette Sture nånting och jobbade som snickare uppåt Norrland. Inget ovanligt med det, men någon kväll under den eran då svallvågen från Vattumannens tidsålder och sommaren 67 hade nått Härjedalen eller var det var så tog Stures fru med honom på en seans. Han upplevde då att han togs över av en ande från en inkaindian som hade levt för flera tusen år sedan. Denne snickare kanaliserade sedan indianen gång på gång, blev känd för det och uttalade under sessionerna många visdomar.

I intervjun talar Sture med andens röst och vänder sig rakt mot kameran. Hans blick är helt stadig, han blinkar knappt. Det är otroligt suggestivt. Han talar om tiden. Han säger att man kan se tiden som ett grässtrå med smultron – att trä bär på bär på ett strå och håll det lodrätt – han visar med händerna. Så kan man se tiden, och de många liv som vi människor enligt indianens ande går igenom.

Men man kan vända strået – Sture flyttar händerna – så att bären bildar en kö där varje tidigare liv står bakom det senare i ett samtidigt nu. Grässtrået löper nu vågrätt, från ögonen och framåt. Det senaste smultronet syns, men de andra syns inte bakom det. De är bara där. Våra tidigare liv är närvarande i det nuvarande.

Inkarnationsläran åsido så tror jag att det är en adekvat beskrivning av tiden så som vi upplever den i det liv som vi har. Jag har inte lämnat historien bakom mig, jag bär den med mig och upprepar den oupphörligt i tankar och handlingar. Det är någonting både omedvetet och eftersträvansvärt som vi gör med varje handling, där konsten och det att skapa museum bara är de institutionaliserade och förhöjda sätten att hantera det förflutna. Det sägs att en av de mest fasansfulla sakerna som en människa kan vara med om är att tappa sitt minne. De minnen av erfarenheter som vi har är, trots att många av dem är smärtsamma, vårt fäste i tiden. (Edward Blom, som är arkivarie och historiker, har skrivit en fantastisk krönika om det här som heter ”Att döstäda bort livet”.)

I Gustav Vasa församling i Stockholm har det bildats ett nätverk med namnet ”Kristen bortom Gud”. Den aningslösa eller medvetet provocerande rubriken ska dock inte, enligt initiativtagarna som är kyrkoherden i församlingen och ett par andra teologer, tolkas som att man söker en kristendom utan Gud. ”Bortom” i titeln ska istället förstås som att man vill ”gå bortom den gängse förståelsen” av Gud. Initiativtagarna skriver att ”vi” (jag förstår det som det generaliserande sättet att använda ”vi” som betyder alla människor, inte bara de tre som skrivit artikeln) behöver göra det.

”Det vi vill göra, och som vi menar är av yttersta vikt för att denna berättelse ska kunna fortsätta vara relevant, är att tänka nytt kring vad vi menar när vi använder ordet ”gud”.”

Tomas Walch teol. kand, Åke Nordström, kyrkoherde Gustaf Vasa, Thorbjörn Carlsten teol. mag, ”Livsbärande tro söker inte svar i påstådd fakta”, Kyrkans Tidning, 14/6 2018.

Om jag förstår ambitionen rätt så är gruppen emot att tala om Gud som en övernaturlighet. Man strävar efter att finna en, som man kallar, livsbärande tro bortom den teistiska guden: ”En tro som inte söker svar i påstådd fakta om en övernaturlig verklighet och inte förväntar sig ett tryggt omhändertagande i en övernaturlig hand. Som istället bärs av modet att våga tro att sådant som kärlek och förnuft är en reella möjligheter för det mänskliga livet, trots att världen ständigt visar på motsatsen”.

Det är inte lätt att sätta ord på de här sakerna. Med Gud är det ju som den filosofiska övningen om hur vi upplever färger: vi kan kalla någonting för rött eller blått, men hur kan vi vara säkra på att du och jag ser samma färg framför oss? Vi kanske bara har lärt oss att sätta samma namn på en kulör som vi upplever på helt olika sätt.

Upplevelsen, förnimmelsen, erfarenheten fastnar i språket, som är ett snår. Det är därför som präster kan svara på frågan ”tror du på Gud?” med ”det beror på vilken gud du menar”. De försöker parera frågeställarens förutfattade mening om vilken färg som prästen ser framför sig, med ett svar som kanske öppnar upp för ett lite bredare spektrum.

Och visst stöter alla vi kristna förr eller senare på andra människors halmdockor av Gud och gudstro och måste hitta sätt att komma runt dem. Men man måste bestämma sig för på vilken nivå man talar, om man inte vill att de som gör nidbilder ska sätta agendan för vad man talar om, och om man inte vill kasta ut barnet med badvattnet. Språket är inte bara trassel; det är också någonting unikt mänskligt. Till skillnad från alla de andra djuren så har människan orden att uttrycka sig med.

Vi ska använda orden, inte se dem som ett ogräs. Om man ser språket som någonting som begränsar förståelsen av Gud så är det man själv som har en övernaturlig tro på orden eller i alla fall en övertro på deras betydelse.

Det är här jag tänker på andetalaren Stures bild av våra många liv som någonting som står bakom det pågående nuet. Det är fåfängt att inbilla sig att vi har förstått någonting så obegripligt som livet bättre än de människor som levde förut. Vi är inte uppdaterade förbättringar av våra förfäder; vi är bara de som lever just nu med förfäderna i ryggen. Jag behöver deras språk och insikter för att kunna processa mina egna. Språket är doftminnet som länkar samman våra respektive nu.

Jag tror att det är det som nätverket ”Kristen bortom Gud” också gör, processar sina liv, men kanske har de inte förstått att de gör det, det låter inte som att de har förstått det. Det låter som att de tror att det är mer möjligt att hitta svaret om de gör sig av med de tidigare smultronen på strået. Det är det inte. Svaret finns redan. Det är detsamma i all tid. Vi kommer aldrig att kunna formulera det bättre än vad människor kunde redan i tidernas begynnelse. Inget språk räcker till. Därför är vi dömda att om och om igen öppna det lilla skåpet och slås av doftminnet. Gud har ordnat det så, och skapat våra kroppar och sinnen i genklang med naturen för att nuet ska bäras av det förflutna.