Musikens jordmån

Text för programblad till Skummeslövs musikdagar 2018.

Skummeslövs Musikdagar kretsade förra året runt inspirationen, det svårgripbara tillstånd när en konstnär fångar sin bild eller tonbild från en ingivelse.

Kanske existerar redan konsten oberoende av oss, skrev festivalens Gustav Natt och Dag i programhäftet då. Kanske har musiken funnits där hela tiden, i väntan på att upptäckas. Skönheten i skapelsen avslöjar skaparen, en andlig tanke.

Men konst är också, och detta skulle varje konstnär hålla med om, ett påtagligt och realistiskt arbete. Konkret, mänskligt, gripbart, förklarligt. Konst är kultur, och kultur betyder odling.

Kulturen är motsatsen till naturen, eller rättare sagt förbättringen av naturen, sett ur människans synpunkt.

Från början hörde begreppet till jordbruket. ”Åcker och äng befinna sig uti god cultur”, meddelar någon i ett av de första beläggen i Svenska Akademiens ordbok, citatet är från 1730.

Jordbruksmetaforerna återkommer: seminarium betyder i grunden plantskola eller fröskola.

”Ett sådant åkerstycke”, förklarar en röst från 1727, ”där säden planterats korn för korn bör sedan åhrligen wid macht hållas, såsom ett Seminarium til den almänna åkren”.

Seminarierna och skolorna fröar bokstavligen av sig.

De etymologiska banden mellan jordbruket och konsten kan verka besynnerliga bara i en tid då yrkeslivets specialisering skurit av det intellektuella arbetets rötter från jorden.

Jorden! Ordet pekar på två ting: myllan och planeten. Det ena som en del av det andra.

Om musikdagarna 2015 gällde den musik som kommit till Laholmstrakten utifrån världen, festivalen 2016 vände perspektivet till musik som skapats i Laholmstrakten och fördes ut i världen, och förra årets festival uppmärksammade musikens andliga väg från ovan eller inifrån, kan man alltså säga att vi nu vänder oss neråt, till den grund vi står på och utan vilken vi vore intet. Fjärde upplagan av Skummeslövs Musikdagar, 2018, handlar om musikens jordmån.

Den som granskar Statens Geologiska Undersöknings (SGU) karta finner att jordmånen runt Laholm domineras av lera med inslag av isälvssediment och sand. Längs Stensån går en åder med glacial lera. Berggrunden utgörs av kalksten i lager från Hallandsåsen.

I en landsbeskrivning som gjordes 1729 för skatteuppbörden i trakten beskrivs åkrarna som bestående av grus, sand och något mull. Åarna svämmar över och förstör markerna, klagar man. Flygsanden förstör betet på utmarken. Åkrarna gav två korn för varje sått korn. Vid god skörd kunde det bli tre korn.

Odlande i Skummeslöv innebar en ständig kamp mot sanden. Järnvägens nya möjligheter till frakt gjorde att Laholms jordar kunde konstgödslas, och med det sena 1800-talets borgerskaps intresse för hälsosamma bad byttes synen på den värdelösa sanden till skådeplatsen för åtråvärda strandtomter.

Historien om hur den halländska sanden blev till guld är ett fantastiskt exempel på terroirtänkande.

I boken ”En skog av möjligheter” skriver biologen och skogsägaren Ola Engelmark om terroir som vinodlare kallar den jord som formar smaken av en plats. Engelmark för över begreppet från odlingen av druvor till den svenska skogen, och leker med tanken på ett terroirperspektiv på skogen istället för standardiserade kalhyggen; att sälja varor och tjänster som långsiktigt utgår från platsens höga och unika kvaliteter.

Musiker håller frukterna av den sortens kvalitetstänkande mellan sina händer varje dag. Fingertopparna vilar på pianots tangenter eller greppar om stråkinstrumentets hals. Lönn och gran är de viktigaste träslagen i ett fiolbygge. Gran i lock och och lönn eller björk i botten, sargen och halsen i lönn. Stradivarius byggde sina violiner av träet från långsamt vuxna granar. Än idag följs den traditionen i Italien och Schweiz.

Det som växer behöver näringen från jorden, och vatten. Klimatförändringarna och stora uttag, inte minst från sommarens duschande solbadare, har gjort färskvatten till en bristvara. När SGU förra året undersökte området runt Laholm med helikopter fann man nya potentiella vattentäkter 150-200 meter ner i marken.

Människan måste lära sig att samspela med naturen, som en musiker med sitt instrument.

En kväll under musikdagarna går festivalens egen vokalensemble med dirigenten Mattias Harms på en ångbåt i Åmot. Efter en färd på Lagans vatten stannar kören utanför Rökeriet i Laholm för en konsert.

”The lake lay blue below the hill”, diktar Mary Coleridge, engelsk poet verksam under den tid då den halländska västkusten först började fyllas av burgna strandvillor. Dikten

”Bluebird”, publicerad efter hennes död 1907, skildrar en blå sjö som speglar himlen och en fågel med vingar i blekaste blått som flyger över den spegelblanka ytan:

The sky above was blue at last
The sky beneath me blue in blue

Charles Villiers Stanfords tonsättning av dikten från 1910 låter körens stämmor utgöra en vänlig klangkropp, som den lugna ytan på en skogssjö. Ovanpå rör sig sopranstämman, som Coleridges blå fågel reflekterar vattenytan blått i blått, ”blue in blue”, sjunger sångarna.

Det märkliga är att blå fåglar inte har blått pigment i sina fjädrar: det är en optisk synvilla där solljuset reflekteras i den mörka fjäderdräkten och fångas upp av vårt öga som en blå nyans.

I den blå fågeln ser vi verkligen en bit av himlen.

Ur fröet utvecklas rötter ner i jorden. Plantan spirar uppåt mot ljuset.

I början av juli är natten i Laholm bara sex timmar lång. Från soluppgång till skymning lyser solen i över 17 timmar.

Arne Nordheims ”Aurora” från 1984 för solister, kör, slagverk och elektronik bygger på två klassiska texter med ett genomstrålande ljus: Bibelns Psalm 139 och den sista sången i Dantes ”Den gudomliga komedien”.

Gud är i psaltarpsalmen den som omger på alla sidor, någon för vilken själva mörkret är ljus:

Tog jag mig morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Detta oförklarliga, att Någon eller Något styr universums lagar och att detta är gott är insikten som drabbar Dante i slutet på sin vandring: kärleken är makten som regerar sol och stjärnor. ”En självgenererad soluppgång”, har tonsättaren Arne Nordheim beskrivit sitt verk i en programkommentar. Musiken tycks säga att det finns ett medskapande i skapandet. Verket skrevs för ensemblen Electric Phoenix. Nordheim klippte samman fragment från deras sång till något som återigen, i konsertsituationen, bildade motpart för sångarna att sjunga mot. Mittenpartiet i verket bygger på stora och statiska klangblock, från vilket sångarna drar melodiska formationer.

Dikten ”Solen er rund” är skriven av den danska poeten Inger Christensen och tonsatt 1982 av Per Nørgård för recitatör, kör och slagverk. Sången bygger på en skala från Bali, en plats Nørgård besökte flera gånger under tillkomstprocessen, lagd i flera lager och ackompanjerad av röster i en polyfoni av vad tonsättaren själv kallar för evighetsrytmer.

I en annan diktsamling, alfabet från 1981, behandlar Inger Christensen ämnen som kärnvapen, miljöförstöring och människans roll i naturen. Litteraturvetaren Agnes Holme har noterat att det finns en stor artrikedom i alfabet; över hundra växter och djur räknas upp som i en ordbok, men vissa arter återkommer och är särskilt viktiga: ormbunken, aprikosträdet. Metern i dikten bygger på matematiska formler med dess urgamla spänning mellan natur och filosofi. Också inuti själva språket pågår möten mellan kultur och natur.

I en form av poesin bryter språket samman och övergår i ljud. För språkmaterialisten är det konkreta ljudet hos orden viktigt. Estetiken om ljudet är typisk för modernismen och har sitt musikaliska uttryck i dadaismen och ljudkonsten, ofta hemmahörande i stadens ljud med sina slamrande maskiner, oväsen och buller.

Italienaren Luciano Berio föddes 1925 och växte upp på den liguriska kusten, alldeles på gränsen till Frankrike. Han fick en klassisk skolning av fadern och farfadern som båda var kyrkomusiker, men följde efter kriget tidens moderna våg och sökte sig till den legendariska tonsättarmiljön i Darmstadt där han mötte Pierre Boulez, Karlheinz Stockhausen, György Ligeti och andra. Den elektroniska musiken fångade hans intresse, med dess alldeles nya möjligheter att spela in ljud på band som kunde klippas och manipuleras.

I ”Cries of London” (1976) väver Berio samman kyrkans äldsta stämsång med ropen från försäljare på Londons gator. Medeltida kompositionstekniker som hoquet och organum hörs i inledningen av verket, som övergår i studsande ekon mellan de gamla husen. Sångarna uppmanas att sjunga som instrument, utan vibrato. På så sätt låter

Berio levande röster efterlikna verkliga ljud som bandspelaren fångat och förevigat.

Modernisterna vände sitt öra till vardagens ljud och vred dem ut och in. Det märks i många konstformer, också i litteraturen och filmen.

Sommarbarnet Ingmar Bergman, född för 100 år sedan den 14 juli, sa ibland att om han var tvungen att välja, så skulle han hellre förlora synen än hörseln. I en visuell värld som filmens framstår ett sådant uttalande som uppseendeväckande, och det har tagits som ett uttryck för Bergmans stora kärlek till musiken.

Men även om intresset för musiken i Ingmar Bergmans filmer på senare år har riktats mot metafysiska aspekter av musiken, till frågor om Gud och tillvarons gåtor, så är kanske ljuden det musikaliskt intressantare spåret i filmerna: den tickande klockan i sakristian i Nattvardsgästerna som bygger upp en lång, dynamisk linje med en förlossning i forsens dån där fiskaren Jonas Persson ligger död efter sitt självmord, hur den hotande åskan i Såsom i en spegel gör en återkommande, brölande mistlur logisk i ett drama som egentligen inte alls kräver dåligt väder, irriterande maskiner som slamrar och borrar i efterkrigstidens ingenjörssamhälle i Fängelse, och alla dessa ringande telefoner, tekniken för lögner och tilltrasslade relationer mellan människor i Scener ur ett äktenskap och flera andra filmer.

Mytologin kring Bergman talar om en demonregissör som styrde sin omgivning med järnhand. I själva verket var filmerna ett grupparbete och Ingmar Bergman satte stor tillit till sina medarbetare. Musikchefen vid SF under nära tjugo år hette Erik Nordgren, en klassisk altviolinist som också var tidigt intresserad av modern ljudteknik. Mycket tyder på att Bergmans filmers sparsmakade musikstil tillkom i ett kreativt samarbete mellan dem.

Erik Nordgren byggde upp en av landets första musikstudior i sitt hem där han klippte loopar och lade effekter i en första generationens EAM, elektro-akustisk musik. I ett samtal med journalisten Torsten Jungstedt många år senare liknar Erik Nordgren filmljuden vid musik: ”Personligen börjar jag luta mot att man, i stället för den musik som man egentligen inte behöver, använder sig av naturljuden – höjer eller sänker deras läge på skalan, ändrar klangfärger, gör dem mörkare eller ljusare, snabbare eller långsammare”, säger han där.

Den som i början av 1920-talet tog tåget från Laholms station och följde den slingrande järnvägen längs kusten söderut kunde efter ett par timmars resa gå av i Åkarp. I det samhället gick Erik Nordgren, född 1913, sina första år i skolan.

En bit uppåt gatan från hans hem låg en lanthandel. Butiken drevs av fadern till Lars-Erik Larsson, född 1908. Också detta barn skulle med tiden bli en framstående tonsättare. Med fem år emellan får man väl tänka sig att pojkarna inte var lekkamrater. Men de växte bokstavligen upp av samma jordmån, på lanthandelns socker, fläsk, smör och potatis.

Lars-Erik Larsson kom att samarbeta med malmösonen Hjalmar Gullberg på Radiotjänst i Stockholm. De båda pågarna hade uppdraget att skapa ny musik tillsammans. Den goda herden i ”Förklädd gud” från 1940 framstår i dubbelexponering som en Apollon i arbete på Skånes rika matjord.

Hjalmar Gullberg hade gett ut dikten redan 1933 i samlingen ”Kärlek i tjugonde seklet”. När den skakande nyheten kom om krigsutbrottet i Europa diktade Gullberg till en strof:

Ej för de starka i världen men för de svaga.
Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Det finns en stilla protest i Gullbergs text och Larssons musik. Om än kriget bryter ut ska knutna nävar runt frön ännu en gång sprida växt och liv i världen.

På jorden vandrar Gud, förklädd till såningsman.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Hjalmar Gullbergs, Luciano Berios, Inger Christensens och andra konstnärers sätt att föra in så kallat låga element i konsten är inte försök att lyfta det vardagliga till högre höjder – det är ett meddelande till dig om att varje dag finna skönheten där du står.

Om vi lyssnar nära märker vi att konsten inte accepterar uppdelningen av verkligheten mellan nytta och nöje, rationalitet och känslighet, natur och kultur. Skönheten finns i bruksföremålet. Londons gator är musik. Jordbruk är gudstjänst.

Stråksviten av den 22-årige Carl Nielsen bär opusnummer 1. Idag är den ett av hans mest spelade verk, och var redan när den uruppfördes en omedelbar succé.

Carl Nielsen växte upp på ön Fyn. Senare i livet skriver han i en liten essä om platsen: ”Jag har aldrig annorstädes i världen sett, att vägar och stigar kan slingra sig med så fördold ljuvhet, att man får lust att lägga sig ned på jorden och kyssa dem”.

Infallet är inte högtidligt, bedyrar den danske tonsättaren, det är utan all förberedelse. Ingen återkomst till hemjorden efter en lång skilsmässa. Landskapet är bara så vackert. Fyns land förändras inte, skriver han; det ligger fast och säkert där med en varm självklarhet.

I texten lägger sig tonsättaren ned i ett dike och blundar. Han hör människor som närmar sig och talar på öns speciella dialekt; det låter som de sjunger, tycker han, i fina, hjärtliga och halvt underförstådda tonarter. Det fynska språket som varken går i moll eller dur, varken är lustigt eller klagande, utan stilla som om det med sin klang ville berätta om en hemlig lycka.

Så förs dialekten över på allt som rör sig och låter i naturen. Han hör hur bina sjunger med fynsk klang, hur hästen gnäggar och de röda korna bölar på ett helt annat sätt än i det övriga landet.

”Det är sjungande fynska, som trasten kvittrar, och koltrastens skratt, när den smyger sig in under syrenbuskarna”; ja, allt är på dialekt, klockorna slår och tupparna gal på fynska!

Och när dagen lägger sig och solen går ner sjunger stillheten på samma ton, och till och med träden drömmer och talar i sömnen på det fynska tungomålet. ”Vi lägger örat till jorden än en gång; vi hör inte mullvaden djupt där nere; men den tiger på fynska; och nu är allt berett för en ny dag. Vilken fröjdefull tanke, att vi kan uppleva alltsammans igen, när dagen gryr, ja, varje dag, om vi bara vill lyssna och låta sången komma, så som den själv vill.”