Den främmande staden

Imorgon 14 juli var det ett sekel sedan Ingmar Bergman föddes. 2009 skrev jag den här essän i tidskriften Känguru, illustrerad av fantastiska Karen Canales. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrätt om jag återger en av hennes bilder här. Grattis Ingmar.

I boken Bilder (1990) skriver Ingmar Bergman om staden i sina drömmar. ”Den främmande staden är ett motiv som länge följt mig”. Han finner ursprunget i en novell han läste som ung. ”Denna berättelse blev incitamentet till en återkommande dröm: jag vistas i en gigantisk, främmande stad. Jag är på väg mot en del av staden där det förbjudna finns. Det är inte ens några skumma nöjeskvarter utan värre. Där är verklighetens lagar och det sociala livets regler upphävda. Allting kan hända och allting händer”. Bortom novellen minns Bergman sin barndoms vagabonderande längs Stockholms gator, ständigt på väg mot det magiska och det halvt barnförbjudna på småbiograferna och i Birger Jarlspassagens tittskåp.

Om man ska tro klassisk drömanalys är huset en symbol för drömmarens bild av sig själv. Vem är jag? Ett fallfärdigt kråkslott kanske, en ointaglig borg eller hemliga rum dit ingen har nyckel. Allting kan hända och allting händer. Botten av Bergmans stadsdrömmar låg kanske djupare än han själv kunde minnas.

Mina drömmars stad – jag själv? Jag funderar över det här medan jag strosar genom Stockholms stadsmuseums utställning om film och låter mig marineras i svartvit stockholmiana. Som nutida stockholmare ärver vi en slags nostalgi inför en stad som aldrig existerat i våra egna liv. I min barndom fanns Stor & Liten och Sergels Torg, nöje var att åka det långa rullbandet längst ner på T-Centralen, och Nils Ferlin var en staty som någon ibland satte en cigarett i munnen på. Varifrån kommer längtan till tvättlinorna mellan gårdshusen? Från filmerna? Vad säger det om oss om gårdagens byggnader tränger sig in i de ungas drömmar?

Åh, Klarakvarteren, åh Kornhamnstorg.

Men denna stad som framställdes så idylliskt i andras filmer kunde också skildras som en hård hamnstad eller ett civilisationens helvete. De unga människorna i Bergmans tidiga filmer är ofta på flykt undan vuxenvärldens bojor. Staden agerar endast kuliss för dramat, det är människorna och deras relationer som intresserar filmmakaren. Bergmans första framgång blir manuset till filmen Hets (1944) med den numera klassiska lektorn Caligula som sadistiskt plågar sina elever. I Fängelse (1949) tvingas gatflickan Birgitta Carolina lämna bort sitt barn, och i Sommaren med Monika (1953) flyr Harriet Andersson och Lars Ekborg staden för friheten i skärgården.

Långt senare, i mitten av sjuttiotalet, flyr Bergman själv Stockholm efter att sårande ha misstänkts för skattebrott. Vid den här tiden hade han redan länge pendlat mellan huvudstaden och den yttersta glesbygden på Fårö. Nu finner han en fristad i München där han sätter igång med arbetet på Ormens ägg (1977). ”Yr av entusiasm” lyckas Bergman förmå producenten att bygga en hel gata med spårvagnsspår, bakgårdar och portvalv bara utifrån en liten tecknad bild som regissören funnit i en gammal tidning. Kostnaderna för ateljébygget är astronomiska men gatan måste till varje pris återskapas eftersom ”ingen lokalitet gick upp mot denna tecknade gata som till yttermera visso hette Bergmannstrasse”.

Filmen blev, med regissörens egna ord, ett gediget misslyckande, men Bergman kallar den ändå för en hälsosam erfarenhet. Kanske lärde den honom att man i detalj kan återskapa drömmar utan att komma åt drömmens egentliga väsen.

En tidigare film lyckas bättre med sina drömbilder. I Smultronstället (1957) finner sig den gamle mannen Isak Borg (”= I B = Is och Borg. Det var enkelt och billigt. Jag modellerade en figur som till det yttre liknade min far men som var jag alltigenom”) stående på en okänd gata i en främmande stad. Ovanför honom hänger en klocka utan visare. Ljuset är överexponerat och tystnaden påträngande. Ett ekipage med två hästar dragandes på en likvagn kommer runt hörnet. Vagnens ena hjul fastnar mot en lyktstolpe, hästarnas försök att komma loss får flaket att börja gunga och en kista faller av. Isak närmar sig den, en hand sträcks ut under locket. Handen griper efter Isak, som dras ner mot den nu öppnande kistan. Han ser den dödes ansikte – sitt eget ansikte – och den plågade musiken tilltar, och han vaknar i sin säng.

Mardrömmen i staden blir startskottet för berättelsens yttre resa genom Sverige och den inre självrannsakelse om utgör filmens egentliga handling. Isaks dröm är nästan övertydlig men vacker i sin stilisering. Du är övergiven i en skrämmande omgivning. Du drömmer att du ser dig själv död. Ingenting synes levande, inte ens dig själv. Och detta är något du behöver förstå. Mina mardrömmars stad – jag själv.

Isak: – Det är som jag skulle vilja säga mig själv nånting som jag inte vill höra när jag är vaken.
Marianne: – Och vad skulle det vara?
Isak: – Att jag är död. Fast jag lever.

”Who can forget such images”, lär Woody Allen ha suckat om den filmen. Hans egen En annan kvinna (1988) skildrar Marion som börjar nysta upp sitt liv efter att ha råkat höra en psykoanalytikers klienter genom en ventil i väggen. Här tränger sig det undermedvetna bokstavligt talat genom väggarna, med byggnadens hjälp kommer hon till självinsikt. Ingmar Bergmans voyeur Isak och Woody Allens tjuvlyssnerska Marion är två känslomässigt handikappade personer som måste lära sig att se och höra igen. Den yttre verkligheten säger något om den inre – eller om det är tvärtom. Med drömmar kan man aldrig vara riktigt säker.

En annan kvinna har tydlig adress till Smultronstället, men Woody Allen har förnekat något medvetet samband. Paradoxalt är förnekandet i sig ett trovärdigt exempel på hur konst kan fungera som en sorts vaken dröm. Konst som berört oss på djupet påverkar oss i våra liv varesig vi själva förstår eller inte. ”Har du själv sett något samband mellan dessa båda filmer?”, frågar Stig Björkman i ett samtal med Allen. ”Det har jag inte”, svarar han, ”men jag kan se det, nu när du nämner det. Smultronstället är en så enastående film, en så oerhört underbar film, att det aldrig fallit mig in …”

Nattdrömmar, dagdrömmar – har någonsin idyllen funnits utanför filmens och dagdrömmarnas världar? Sörj inte dina mardrömmars fallfärdiga kåkar. Den främmande staden kanske vill något med dig, mer än bara att skrämmas. Ett nyckelfärdigt hus behöver dig inte. I den främmande staden har du ingenting annat att göra än att börja gå.