Skillnaden mellan lögn och litteratur

Det hände sig en dag under högsommaren 2018 att det fanns anledning att grunna över skillnaden mellan lögn och litteratur.

I januari 2017 hade tidningen Svenska Dagbladet publicerat en krönika av författaren Josefin Holmström, om Svenska kyrkans oförmåga att ta till sig kritik.

 

 

Artikeln delades friskt, inte minst i kyrkliga kretsar, och letade sig också in på domprosten i Visbys, Mats Hermansson, facebookvägg.

Dagen efter lade domprosten upp en statusuppdatering, som ett svar på kulturskribentens artikel.

Då Hermanssons uppdatering innehöll detaljerade beskrivningar av själavårdssamtal på lilla Visby lasarett, med lätt identifierade personer, anmäldes han till domkapitlet för brott mot tystnadsplikten.

Konfronterad med anmälan tillstod domprosten att han hade hittat på samtalen. Det var ”litteratur”. Han hade inte ens varit på sjukhuset den dagen.

I sitt svar till kulturskribenten där han uppmanade henne att söka upp verkligheten, hade han alltså ljugit ihop en verklighet som inte existerade.

Visby domkapitel och biskop, alltmer känt senaste åren som landets flataste domkapitel, konstaterade att eftersom samtalen var uppdiktade hade inget brott mot tystnadsplikten skett. Frågan som domkapitel har att ta ställning till ifråga om prästers vandel, huruvida prästen skadat det anseende en präst bör ha och förtroendet för kyrkan, lämnades obesvarad. Behandlingen av författaren Holmström togs överhuvudtaget inte upp.

Domprosten i Visby gick fri, och vidare med att skriva uppmaningar till landets kulturskribenter om att söka upp en verklig församling i den verkliga världen som han bebor. Månaden efteråt hände exempelvis detta Mats Hermansson som en sann historia ur verkliga livet:

Så hoppar vi i historien till juli 2018. Författaren Katerina Janouch publicerar på sin blogg en intervju med en anonym polis. Många uppfattar historien som osannolik. Prästen och konstnären Kent Wisti häcklar Janouch med text och bild, och skriver rent ut att han tror att samtalet är påhittat.

Detta gjorde Kent Wisti inte med domprosten i Visby.

Så hände det sig att jag fick anledning att fundera över skillnaden på lögn och litteratur.

Skillnaden är tydligen vem som ljuger.

Domprosten blev trodd när han berättade om sjukhussamtalen, och sedan, efter att han beslagits med lögn, blev han trodd nästa gång han levererade en historia där han själv framstår i god dager.

Ingen som ville behålla sin position inom etablissemanget klandrade honom för lögnen.

Att klandra Katerina Janouch är däremot kostnadsfritt.

Det är skillnad på domprost och bloggerska. Den ena skriver litteratur när han ljuger, den andra misstros och hånas.

För att vara tydlig: jag tycker inte att någon ska ljuga. Men om det är några som jag anser ska vara särskilt noga med sanningen, så är det nog banne mig präster. Där har jag vad jag vet kyrkoordningen för Svenska kyrkan med mig, om den fortfarande har någon betydelse. I annat fall finns det andra auktoriteter.