Kårböle

Gomorrsberget. Nötberget. Tovåsen. Svansmyrtjärnen. Grimsmåla. Aplakärr. Olingdal. Härjåsjön. Jättendal. Hamra. Enskogen. Ängra. Trängslet. Kårböle.

En gång när jag pluggade språk lärde jag mig att ortsnamn ofta kommit till av människor som levde en bit därifrån. Det var de som behövde ett namn på platsen, när de talade med varandra och visade vägen. De som bodde på platsen visste ju redan var de var nånstans – de var här. Hemma.

Varje plats är världen för de som bor där.

Den här sommaren är den första som jag vet att jag kommer att minnas namnet på: 2018. Gamla människor tycks ofta veta vilket år något tilldrog sig, och de minns vädret om det var särskilt kallt eller varmt eller regnigt. ”Sommaren 52”, kan de säga, ”det var det året när det var så varmt och vi badade i sjön varje dag”. Jag har alltid varit både fascinerad och avundsjuk på det där. Jag minns ingenting så exakt. Mina minnen är inte tidsbundna. De flyter runt, mera.

Men sommaren 2018 kommer jag att minnas. Det vet jag. Det halmgula gräset utanför fönstret korresponderar med bilder av torka jag såg på tv som barn, bilder från Afrika, magra kossor på röda, tomma jordar, nån bonde som petade håglöst med en käpp i marken. Ungefär så, flytande minnen som sagt. Men nu fattar jag. Det går ihop.

De gamla minns därför att de kan hålla minnet mellan fingrarna, som grässtråna och klövern och allt annat som man får en relation till bara en tid i livet, när man ännu undersöker världen från grodperspektiv. Allting vi har närhet till blir exakt. Ja, det låter flummigt, jag kan inte uttrycka mig tydligare än så just nu. Men det går ihop nu.

Som många andra följde jag den stora skogsbranden i Västmanland 2014 klistrad vid datorn. Det var som en bön. Jag kommer ihåg det där. Den allmänna förvirringen, den förbannade torra värmen, tidningarnas unga sommarreportrar som upptäckte landsbygden utanför asfalten och ideligen fattade fel uppgifter från dem de talade med. När jag senare samma höst skickade en fotograf till brandområdet för att (med guide) ta bilder i brandens spår, planerade vi närbilder. Att dokumentera den svarta jorden, barken, rötterna, nära, nära, det kändes fruktansvärt adekvat. Det var inte bara ”träd” som hade förkolnats; det var just det trädet, just den kotten.

Namnen jag räknar upp i början av den här texten är förstås namn på orter som har fladdrat förbi i nyhetsraporteringen de senaste dagarna, platser där det har brunnit eller fortfarande brinner. De flesta av oss har aldrig hört de här ortsnamnen förut. Några få av oss har, å andra sidan, så mycket liv investerat i någon av de platserna att namnet väcker mer känslor än vad som går att beskriva. För dem är kanske det verkliga namnet på platsen ”hemma”. Den plats som inte behöver något namn.

Att förstå detta är nyckeln till räddningen för hela världen. Det som sker, sker inte därborta för den som är där, utan här. Varje plats är här. Varje träd är det trädet. Varje skog är den skogen, med sina unika stigar, sin unika sammansättning av träd, sina fåglar och rådjur och fjärilar. Det är en existentiell insikt och vars konsekvenser kräver humaniora och inte bara materiell krisberedskap, även om gudarna ska veta att vi behöver den med. Att ställa genusvetenskap och elcyklar mot brandflygplan är som att ställa trädgårdar i villakvarteren mot spannmålsodling. Det är tom populism, och fel i sak: hur vi bygger samhället är i högsta grad en humanistisk fråga.

För att orka leva och överleva och planera för framtiden behöver vi insikterna om att vi kan förebygga och att vi inte är prisgivna till mystiska makters nycker. Vi behöver ett moraliskt försvar. Vi behöver det lika mycket som vatten. När de italienska flygarna kommer är det inte bara vattnet som de sprider över lågorna som är nåden. Nåden är också det att de kommer.

För vi har mycket att göra när det kommer till att jobba med oss själva.

I Expressen idag skriver Sven-Olov Karlsson, skogsägare och författare till boken ”Brandvakten” som handlar om den stora skogsbranden i Västmanland, där han bor:

Kanske var det inte så smart att plantera och driva upp gran och tall för hela slanten och ha dessa uppvuxna lagom tills hettan blev vår herre. Kanske var det inte så smart att röja bort lövträden och skapa monokulturer av barr som kan bära en eld åttio meter i minuten.

(…)

Men ännu uttrycker skogsindustrin ingen vilja att ta i sin betydande del av problemet eller till exempel börja betala för det dyra skyddet av sin råvara (bli inte förvånade om notan för sommarens räddningsinsatser slutar på en miljard kronor).

Om industrin alls reagerar på synpunkter så är det defensivt, som mot Maciej Zarembas bok ”Skogen vi ärvde”, Peter Wohllebens ”Trädens hemliga liv” eller Thomas Tidholms essä ”Det brutala skogsbruket hotar den svenska folksjälen.”

Skogen är en industri, en fabrik. Vill cheferna bygga om den till en mindre eldfängd?

Vi kan vårda skapelsen i varje litet och stort beslut som vi tar, och vi bör och vi ska, därför att varje plats är världen för de som bor där. Det kräver enorma insatser – det kräver förändring på grundläggande punkter i vårt privata beteende. Det är inte övermäktigt att veta det. Det är bemyndigande.

En replik från en intervju jag gjorde med den gamle biskopen Martin Lönnebo gör sig påmind: jag hade, på uppdrag av redaktören, frågat biskopen om han hade något motto. Han tänkte efter. ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”, sa sedan den gamle plirigt. Man vet aldrig om Martin Lönnebo är ironisk eller menar djupaste allvar. Förmodligen båda. En rad från Lina Sandell, tror jag han sa att det var.

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.

Varje plats är världen. I natt Kårböle.