Publicerad i SvD
Frågan jag fick med mig från Almedalen var varför klimatförändringarna är en kall nyhet när klimatet bara blir hetare. Miljöprofessorn Johan Rockström har sagt att vi har fem till tio år på oss att vända utvecklingen. Ingenting jag ser tyder på att det kommer att hända.
Jag har själv börjat ställa in mig mentalt på den kris som oundvikligen kommer. Men snarare än att bygga en bunker har jag intresserat mig för hur man kan leva självförsörjande och nära naturen. Det är inte så enkelt. Vi har trasslat oss hit till oljeberoende och två hål i väggen och det är svårt som enskild människa att trassla sig ur. Så stora är ingreppen i naturen att forskarna talar om antropocen, en ny geologisk epok där människan blivit en naturkraft.
För att förstå var vi är måste vi veta varifrån vi kommit. Innan människan härskade över himmel och jord täckte skogarna landet och träden genomgick sin naturliga cykel att åldras, brinna, dö och brytas ner. På Gotland fanns våtmarker och sumpskog. Det större sammanhängande skogsområde som kallas Lojsta drar en kulturgräns mellan norr och syd. Gränsen syns alltså i mänskligt liv: skogarna färdades man genom bara om man måste. Där fanns visserligen inga större rovdjur, men troll, bysen, di sma undar jordi.
Den som kommer ut till ödegården Fjäle i Ala om våren möter bara gullvivor i hektarer, men från år 100 e. Kr. bodde där människor. Det fanns på Gotland ett internationellt utbyte, romerska mynt har hittats i Fjäle, men de flesta rörde sig under sina liv mycket korta sträckor. Människorna höll sig till gården och hämtade det material de behövde i den kringliggande skogen, som valdes ut träd för träd. De döda begravdes vid tomtgränsen för att markera: här är vår släkts plats på jorden.
Någon gång på 1300-talet övergavs Fjäle. Kanske var det digerdöden, som tog hälften av alla gotlänningar, kanske Valdemar Atterdags armé. Hur det var lades Fjäle för fäfot ända till 1970-talet då en arkeolog följde en gammal karta och fann oplöjda husgrunder vid markytan.
Friläggandet av Fjäle avslöjade en tid med en annan syn på naturen. ”Jord må ingen sälja”, står det i Gutalagen, nedtecknad runt 1220 men sedvänja långt innan. Med kristendomen blev livet på jorden temporärt, och de döda lades vid kyrkan. Kanske var det den nödvändiga idéförändringen för att fädernas mark skulle kunna säljas. Penningen blev medlet.
Den första industriella huggningen var till ved för kalkbränning. Sedan kommer det steg för steg. Linné noterar under sin gotländska resa 1741 den stora trävaruexporten. Ångsågen kom till Gotland 1857 med de engelska affärsbröderna Graham, som köpte stora gårdar och tömde markerna på all skog.
Fornminnesmannen Per Arvid Säve skriver upprört om ett ”hejdlöst skogsmördande” men kan inget annat göra än att samla det gamla på museum. Ängarna med ek och hassel höggs och dikades till förmån för åker, myrar och skogsbäckar försvann. Fjälemänniskans sätt att leva med naturen blev avlägsen historia som man läser om på informationsskyltar och försöker ta in. Skogarnas tid på jorden var över, människans inledd.
sofia lilly jönsson 