Detta är den andra av mina krönikor i SvD sommaren 2016, som senare samlades under rubriken Landsbygdssommar. Publicerad 2016-07-21.
”Ingen kunde tala om vad vi skulle leva på, när min fars arbetsinkomster försvann. Med jorden och kreaturen hade vi haft vår nödvändigaste försörjning tryggad, hur det än gick för övrigt. Så hade min mor resonerat och hon hade haft rätt. Men det var så dags. Nu kom mina föräldrar att leva utan minsta andrum och rådrum”.
Mauritz Edströms skildring av barndomen i Ådalen, ”Min faders hus” från 1984, är läsning man måste lägga ifrån sig då och då för att andas. I början av trettiotalet hade fadern självmant sålt torpets mark. När snickarjobben försvinner med depressionen förstår han snart att han begått ett misstag. När vintern kommer finns till slut inget att elda. Med vånda tvingas föräldrarna till fattigvården.
Det här var verklighet för inte så länge sedan. Man kunde tro att svenskarna skulle veta att sätta värde på egen jord. Om vi inte läst böcker som Mauritz Edströms eller Elsie Johanssons har vi det förmodligen i vår egen släkts historia. De flesta av oss stammar från enkla tegar, vi som stannade hemma under den stora utvandringen.
Men minnet är kort. Och medan nyheterna rullar ut den senaste utrikeskrisen visar det sig att svenskarna egentligen är rätt dåligt förberedda på egen kris. Klimatförändringar, överbefolkning, bostadsbubbla, krig; vad det nu blir så kan urbaniseringen inte fortsätta i all evighet. Vem kan då tala om vad vi ska leva på?
Jag tror att vi snart kommer att behöva befolka det här landet igen. Men ännu är gårdarna i Hälsingland, Härjedalen, Västernorrland svårsålda. Då väljer säljaren hellre att stycka av och åtminstone få betalt för skogen. Och så uppstår fenomenet med ensligt belägna gårdar utan mark.
”Vem vill sitta på en frimärksstor gräsplätt ute i en granplantering?”, suckar en byggnadsvårdare. Han söker något större än en villatomt men mindre än en kommersiell skogsfastighet. ”Avstyckningen är ett av de största problemen för de fina gamla husen. Har man några hektar nödskog att ta till när man måste byta ett tak så kommer man att underhålla dem. Nu renoveras de inte alls eller så billigt som möjligt, till nackdel för husets fortlevnad”.
Delvis beror det på politiska beslut. Sextio- och sjuttiotalens industrialisering av landsbygden var en framgångsrusig kulturrevolution under ledordet rationalitet. Men den gamle lantmätaren jag talar med menar att regelverket har blivit mer flexibelt idag. Det väsentliga vid avstyckningen av en fastighet är ändamålet som huset och marken ska ha. Och om ändamålet är skönhet? Om ändamålet är ett slags grundforskning för framtiden som inte går att motivera på någon blankett? Om det är en tro att historiens röster har något att säga oss? En föraning av något?
Marker som människor en gång slet för att röja växer igen. Ändå finns regler mot att återskapa den hage och åker som klassats av myndigheter som växande skog. Minnet är kort. Vi behöver den nära jorden. Det vet vi den dag den ska försörja oss. Men då är det så dags.
sofia lilly jönsson 