En brandfackla i den svenska höstacken

Den fjärde krönikan i serien som senare samlades under rubriken Landsbygdssommar, publicerad i SvD 2016-08-03.

”Lantbruket har verkligen gått igenom en stor förändring, tänker Bertil. Trots mekaniseringen har arbetsbördan och bundenheten snarare ökat. För hundra år sedan levde en familj på en ko. Dagens lantbrukarfamilj lever fortfarande på en ko men behöver inkomsten från 99 stycken för att försörja den kon. De fasta kostnaderna är höga och gårdarna tenderar att bli större och större. För att försöka jaga ikapp en lönsamhet som inte finns.”

Bertil är en gammal mjölkbonde. Nyligen har han lämnat över gården till sin son, som byggt ut ladugården och utökat lånen. Han ser stressen i sonens ansikte över ekonomin som inte håller och kollegorna i branschen som ger upp, en efter en. Mjölkpriset sjunker, arbetsbördan ökar, familjen blir lidande.

Tendensromanen ”Spilld mjölk” från 2016 är skriven av mjölkbonden Malin Sundin tillsammans med en anonym kollega. Den kastar en brandfackla i den svenska höstacken. En mjölkgård om dagen i Sverige lägger ner. Vad har det för betydelse? Det har att göra med självförsörjningsgraden, att det finns mat i landet även om gränserna stängs. Det har att göra med landskapet, men om korna ändå står inne, som delar av industrin vill, faller väl det argumentet. Det har att göra med bondens livskvalitet, ensamarbetet, fritiden.

Det har att göra med människors möjligheter i en specialiserad arbetskultur som den västerländska – alla kan inte bara byta jobb när spetskompetensen ligger inom ett särskilt område. Det har att göra med kulturmiljön, och med jordbruket som en motor på landsbygden. Ska vi alla jobba via lina mot storstädernas intressen och med importerad mat i kylskåpet?

För fyrtio år sedan var tjugo kor mellanstort för en gård. Man kunde försörja en familj på pengarna man tjänade från färre djur än så. Med rationalisering, industrialisering, produktutveckling, som staten och marknaden ville, kom investeringar, lån, skulder, kollaps. I utvecklingen där ”dog eats dog”, katten går på råttan och råttan på repet, har turen idag kommit till de nästan största, och fallet blir högt. Precis som när de svenska småbruken blev olönsamma slukar den större den mindre i en evolutionär kedja, men nu heter hunden Tyskland och Kina. Utvecklingen mot mjölkkris började inte för några år sedan.

I ”Spilld mjölk” går det till slut mot en katastrof. I verkligheten fick den anonyma författaren kontakt med LRF:s Omsorgsgrupp, där bönder tar hand om bönder. Under sjukskrivningen skrevs boken som ett slags egenterapi. Den avslutas med råd – eller uppsträckningar – till tre yrkesgrupper: Politikerna ska ta ansvar och börja se lantbruket som en del i totalförsvaret. Bankerna ska försöka hjälpa en trogen kund i stället för att i alla tider kräva in amorteringar. Och andra lantbrukare i samma situation bör rannsaka sig själva om det verkligen är värt det.

Men vi, då? Vi som inte är politiker, bankirer eller bönder? Vad ska vi göra?