Detta är den femte och sista krönikan i serien som senare samlades under rubriken Landsbygdssommar, publicerad i SvD 2016-08-11.
”Näe, turisterna är borta på landsbygden numera”, sa taxichauffören. Själv åkte jag symptomatiskt nog en kort – men sen – sträcka i Visby stad. Fast jag tog mig i alla fall utanför ringmuren. Den som en gång byggdes för att skilja stad och land. Arkeologerna kan se att vissa partier av muren färdigställdes hastigt innan kriget 1288 mellan tyskpräglade stadsbor och landsbygdens gutniska bönder.
Ringmuren har ingen idyllisk tillkomsthistoria. Den restes som alla murar i syfte att hålla människor ute, först med tullar och sedan som fästning. All handel skulle gynna den internationella Hansan, unionen mellan städerna runt Östersjön. Bönderna utestängdes från den urgamla rätten att nyttja hamnen i Visby, som låg där Almedalen ligger idag.
När sedan den danske kungen Waldemar Atterdag och en överlägsen krigsmakt invaderade ön sensommaren 1361 stupade gotländska män, åldringar och pojkar som aldrig krigat förut i vallgravarna utanför Visby ringmur. Uppmaningen från kungen i Stockholm hade varit att hela ön skulle stå emot danskarna. Men kanske hade stadens borgare redan inlett förhandlingar med Waldemar Atterdag. Stadsportarna öppnades aldrig för att släppa in gutarna.
Sveket skulle för evigt markeras med ett stenkors över massgravarna några hundra meter utanför muren. Anklagelsen i orden ringer ännu tunga: ”I Herrens år 1361 den 27 juli föll framför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna. Bed för dem.”
Det är sällan som konflikter mellan stad och land har gett så påtagliga avtryck som i muren runt Visby, men faktum är att många gotlänningar talar om den än idag som en symbol för en skillnad som alltjämt existerar.
När ett försök att skapa långsiktiga arbetstillfällen och naturturism i glesbygd sökte stöd från en av EU:s strukturfonder för Östersjön var representanterna för fonden positiva. Fågelcentrum på Närsholmen skulle ligga i samma karga socken som den gotländska musikgruppen Ainbusk Singers kommit från och tagit sitt namn efter små envisa, vindpinade enbuskar. Där havet och blåsten målat en färgskala i grått tänkte man sig naturskola för barn, informationsskyltar och samarbete med ornitologer i Finland, Estland och Lettland. Restauranger, stuguthyrare, vandrarhem och affärer skulle gynnas och förlänga säsongen till fågellivets höst och vår, inte bara de heta veckor mitt i sommaren då allting tycks hända i Visby.
Men för att få pengar från EU måste Sverige också bidra med en fjärdedel av budgeten genom aktuell kommun, och där gick det trögt. När Fågelcentrum till sist fick igenom sin ansökan hos kommunen var det med villkor som inte gick att uppfylla, och EU drog sig ur.
Ett annat projekt har dock vunnit kommunens stöd, med syfte att ”återuppliva och stärka varumärket Hansan”. Och om man vill stärka varumärket för den internationella union mellan städer som byggde en mur mot landsbygdsbefolkningen och tog ifrån dem deras inkomstmöjligheter, så verkar man ju vara på god väg.
sofia lilly jönsson 