Om fakta och sanning

Om faktiskt.se har mycket skrivits och problemen med den sajten och dess syn på fakta är kända. I en artikel i tidskriften Respons redovisar statsvetaren Sten Widmalm för artiklar av Åsa Linderborg (Aftonbladet 25/4), Maria Ripenberg (Upsala Nya Tidning 5/7) och Naomi Abramowicz (Expressen 31/7) som bara några exempel på kritik mot sajten, som har till uppgift att ”granska svenska makthavares uttalanden och påståenden”.

Att i media plötsligt erbjuda separat faktagranskning, skriver Widmalm, väcker frågan vad medierna sysslat med tidigare, leder till att redaktionerna ger upp sin professionella roll när de måste få godkänt av akademiker, och avslöjar en märklig syn på forskning som i själva verket sällan levererar fakta av det slag som efterfrågas, utan snarare provisoriska sanningar.

Maria Ripenberg pekar på att det blir absurt när uppenbara sanningar måste verifieras, som när Faktakollen ska hantera frågor som handlar om Förintelsen eftersom medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen hävdar att den aldrig inträffat. ”I Faktakollen framstår dock Förintelsen som en historisk stridsfråga med två debatterande sidor. Eller en trosfråga. Nazisten: ’Jag tror inte på Förintelsen.’ Faktakollen: ’Titta i Nationalencyklopedien!’”

(Sten Widmalm, ”Dags för kritisk granskning av tron på fakta”, Respons 4/2018)

Men lika mycket som synen på fakta i satsningar som faktiskt.se är problematisk, är den motsatta synen på yttranden som inte är fakta det. För vad är dessa yttranden, om inte lögner? Motsatsen till fakta i media är ju lögn – eller, som vi har lärt oss av Donald Trump och Antje Jackelén, fake news.

Här leder samtidens kantiga idéer om fakta till svårigheter när man bedömer andra journalistiska genrer än nyhetsartikeln. För bedömas ska de tydligen obönhörligen, i faktagranskningens tid.

I de små förklaringar som numera beledsagar var och varannan artikel ser man hur svårt redaktionerna har att fånga textens väsen och ärende.

”Detta är en argumenterande text i syfte att påverka”, heter det på debattsidan i tidningen Journalisten. Om kulturkrönikan i SvD anges att den är ”en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna”.

Det ser ut som faktiskt.se har skrivit förklaringarna.

Är det ”i syfte att påverka” som man skriver ett debattinlägg? Är den som ger sin syn på saken alltså inget annat än en lobbyist, som Muf häromdagen kallade en sjuksköterska med ett fackligt engagemang. Är inte det ett bakvänt sätt att se på yttrandet, att påverkandet skulle gå före själva sakinnehållet? Såhär: Jag vill påverka, det är mitt syfte; vad jag vill påverka och säga kommer i andra hand.

Och om det ens behövs någon förklaring till texter på kultursidan, vilket jag tvivlar på att det gör, vad sägs om att beskriva dem som analyserande texter i syfte att reda ut? Ståndpunkter att stånga sitt huvud emot? Reflekterande texter i syfte att säga sanningen?

Sanningen!? Så FÖRMÄTET att utge sig för att säga något om den! Vem tror hon att hon ÄR!?

Men det är inte förmätet att hävda sanning, att säga sig tala sant, att söka efter sanningen; däremot vore det fåfängt att tro att man kan säga hela sanningen, men det är elementärt min käre Watson.

Sanningen finns faktiskt. Sanningen är verkligheten. Den kan undersökas och beskrivas, i bitar och från olika perspektiv. Det är verkligen elementärt att sanningen bara kan beskrivas i perspektiv, eller borde vara det. För idag backar folk undan från sanningsanspråk och förlåt en tvivlare men jag tror inte att det beror på att vi svenskar har förläst oss på franska poststrukturalister, utan snarare på en fördummande syn på vad fakta och kunskap är. I den iockförsig goda föresatsen att alla ska med har vi sänkt taket. Konsekvensen är på samma gång att vi kan tro oss veta bättre än någon som vigt sitt liv åt ett visst ämne, och att vi kan misstro vårt eget perspektiv så att det inte är värt att höras.

Ibland när jag ringer upp någon för att höra vad den personen har att säga om något så stammar personen ifråga, tystnar, ursäktar sig med diverse förklaringar, tills det till sist kommer några svar med en brasklapp: det här är ju bara min syn på saken.

Ja. Det är den jag vill höra. Det är därför jag ringer just dig.

*

Jag är fullt kapabel att ta in person A:s perspektiv och person B:s och självständigt dra mina slutsatser om det som skiljer dem åt. Jag tycker att det hör till läsarens ansvar att kunna det, och om några läsare inte kan det så tycker inte jag att vi andra ska sänka nivån för att de också ska förstå. Dels därför att de helt enkelt inte förstår mer genom dessa små kantiga disclaimers, och dels, vilket är desto allvarligare, därför att en sänkning av nivån innebär att erövrade insikter överges och blir föremål för debatt, som i exemplet med Förintelsen ovan.

I strävan att förklara och sortera sanning och lögn gör man att förvirring uppstår kring just detsamma. Man undergräver förtroendet för personer som tagit sig i kragen, ansträngt sig och skrivit en debattartikel och skrivit under den med sitt eget namn, och får det till att låta som att de egentligen bara vill ”påverka”, som att skriva debattartikel är något fuffens och egenmäktigt som absolut inte är fakta och sant. Om krönikörer som undersökt och skrivit och filat och erbjuder ett perspektiv för läsaren att bryta egna tankar mot, heter det att eventuella åsikter är skribentens egna. Dragna ur röven, så att säga. Men bara för att en text inte är en nyhetsartikel som strävar efter att vara neutral, så måste ståndpunkter i en kulturartikel inte vara skribentens egna åsikter.

Det här avslöjar, tror jag, en kris för synen på människan som subjekt. Att det är något annat än sanning att stå för någonting. Att den som vågar sig ut på torget och säger sin mening är någon som ska bemötas med misstänksamhet. Att källkritik är att ifrågasätta uppsåt, inte att själv ta reda på fakta. Att någons öppna agenda är likvärdig med en dold agenda. Att det är skumt att ha en åsikt. Att den som har åsikter inte också kan ha kunskaper som dessa åsikter är grundade i. Och så vidare.

Det betyder att det är misstänkt att vara människa, vara ett subjekt. Att ha sitt perspektiv och sina erfarenheter. Du som häver upp din stämma och berättar vad du ser och vet är inte längre ett sanningsvittne – du är motsatsen till det, dina ord är nu en påverkansoperation. Du som berättar vad du ser är en lobbyist. Ditt liv är en agenda. Din kunskap är åsikter.

Att tala för sig själv brukade vara vad sanning är. Nu måste det omgärdas med varningstexter ifall någon skulle tro på vad du säger.