I våras skrev jag en debattartikel i tidningen Journalisten där jag frågade varför journalister ställer upp och blir intervjuade i ärkebiskopen Antje Jackeléns podd.
Podden ”Prata till punkt med ärkebiskopen”, som är uppe i 30 avsnitt, möter Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén kända svenskar i samtal som pågår runt en timme. Flera kända journalister har varit gäster.
Med sitt deltagande legitimerar de ståndpunkter i konflikter där de kanske inte avsett att ta ställning. Jag menar att dessa journalister genom sin medverkan låter sig användas som redskap i en utveckling som de inte själva bevakar. Låt mig förklara och ge några exempel.
(Sofia Lilly Jönsson: ”Varför pratar journalister till punkt med ärkebiskopen?” i Journalisten, 25/6 2018)
Jag gav exempel på varför detta är problematiskt, och jag ställde frågan direkt till journalisterna Martin Schibbye, Niklas Orrenius, Emanuel Karlsten, Fredrik Önnevall, Maciej Zaremba, Patrik Oksanen och Kristina Lindquist varför de tackade ja till att vara gäster i ärkebiskopens podd.
Journalisten tryckte min artikel i pappersupplagan och publicerade den på nätet. Där låg den sedan under sommaren. Jag fick inget svar i artikelform. Kristina Lindquist svarade spontant på Twitter, där hon var upprörd och menade att jag drog in henne i ett debattområde som inte har med henne att göra. Men det är hon själv som gått in på det området genom att acceptera inbjudan från kyrkokansliet om att intervjuas i ärkebiskopens podd. Det är hela min poäng.
När jag efter sommaren frågade Journalisten om det kommit något svar hade det inte det. Jag frågade om Journalisten hade följt upp artikeln och bett de tilltalade om svar. Det hade de inte. När jag bad om en slutreplik i tidningen fick jag erbjudandet att lägga en kommentar under min egen artikel på nätet. Där skulle ingen se den.
Såhär hade jag skrivit i slutrepliken:
Det gör mig ledsen att ingen av de medverkande i ärkebiskopen i Svenska kyrkan Antje Jackeléns podd har svarat på mina frågor i Journalisten (xx/x). Jag skrev en debattartikel för att det är viktigt både i princip och i det aktuella fallet att lyfta frågan till offentlig debatt: varför låter sig journalister delta i en organisations pr-arbete? Och om man inte håller med om att styrelseordförandens podd är pr, vad tycker man att det är istället? Och hur kan man avgöra och tolka vad det är man medverkar till, om man inte bevakar området i vanliga fall?
Men jag fick inga svar, och det bekräftar nog tyvärr min tes. Jag tror helt enkelt att det inte är så viktigt för er vad som sker i Svenska kyrkan. Även om det är landets största och äldsta organisation, ägare till omätlig rikedom i skog och kulturarv, etc etc. Man vet detta, men är inte professionellt eller personligt engagerad i kyrkan, som man därför betraktar som ett särintresse. Så ser tankefiguren ut bakom att jag, som påpekar detta, kan avfärdas som någon med en agenda, medan en ärkebiskop bjuder in journalister till samtal som vore hon en neutral person. Jag undrar på vilka andra områden i samhället medierna skulle komma undan med det förhållningssättet.
*
Jag visste att jag skulle sticka ut hakan med min debattartikel. Jag har tänkt på detta länge. Tidigt var Maciej Zaremba gäst i podden, en journalist med stor integritet som jag respekterar mycket och som dessutom skrivit det bästa reportage om Svenska kyrkan som någonsin publicerats i en svensk dagstidning. Reportaget trycktes också i en bok, under namnet Kyrkan & friheten: en debattbok om den fria Svenska kyrkans identitet. När Zaremba var gäst hos ärkebiskopen nämndes inte denna bok. Ämnet för reportaget – kyrkans frihet från politiken – togs överhuvudtaget inte upp. Istället ägnade ärkebiskopen samtalet åt att försöka få Zaremba att hålla med henne om svenskarnas intellektuella efterblivenhet (det gjorde han inte). Jag tror inte att jag blivit så besviken på en skrivande förebild någon gång.
När ärkebiskopens podd så fortsätter år efter år, med nya journalister och andra offentliga personer som med sitt namn och renommé legitimerar skeenden i Svenska kyrkans nutida historia som de sannolikt har mycket dunkla kunskaper om, så måste jag reagera. Jag valde att skicka min artikel till medietidningen Journalisten, eftersom det rör pressetiken. Jag ville inte att min artikel skulle bidra till ett populistiskt journalistförakt och valde därför att inte skicka den till någon kultursida, där jag tror tonläget hade kunnat bli högre snurrat iväg på de sociala mediernas vågor. Jag ville inte begå ett angrepp på respekterade yrkespersoner. Jag ville tala med dem.
Svenska kyrkan beskrivs återkommande som en repressiv organisation. Det finns mycket skrivet om detta, om man letar. Detta är den verklighet som jag som verksam på området möter varje dag. Bryr de sig alls om att de gör mitt arbete svårare?
Att anonyma konton – sannolikt drivna av personer med olika positioner inom kyrkans sfär – delar det jag skriver och i kraft av sin anonymitet skruvar upp tonläget, hjälper inte. Att folk inom kyrkan delar det jag skriver infogat som en del i kritik mot journalister eller av ärkebiskopen, oavsett hur rättmätig den kritiken är, hjälper inte. Att debatten i så hög grad är blockpolitiserad så att den som följer debatten mest är intresserad av att foga in andras yttranden i sin egen analys av höger och vänster, hjälper inte.
Jag lade mig verkligen vinn om att skriva fram mitt bekymmer så sakligt som möjligt.
*
I snart tio år har jag ägnat tid och kraft på att baxa upp frågor om kyrkan på mediernas agenda. Jag har konstruktivt beskrivit, kritiserat, pitchat, redigerat, förklarat, gett tips och svarat på frågor. Jag gör gärna det, och jag har varit framgångsrik i mitt strävande, men när journalister låter sig användas i organisationens pr backar utvecklingen hundra år tillbaka i tiden och det känns väldigt tröstlöst.
Man ska inte göra som jag gör. Man ska berömma branschkollegor i sociala medier och föreslå scensamtal på bokmässan som fogas till ett fint cv. Så ska man göra om man vill komma fram. Men debatt är på allvar och inte någonting som är till för att gynna karriärer och andra relationer för oss som är med. Jag är övertygad om att den fria debatten är grundläggande för demokratin, och att vi väljer att upprätta den eller undergräva den i varje beslut vi tar. Pressfriheten bygger vi i små, små steg. Det går inte att skylla ifrån sig på ett enda riksdagsparti att den hotas. Det går inte att ena dagen skriva hjärtan på Facebook när en journalist hotas av nazister och den andra dagen låtsas som att frågor om pressetik på andra områden inte behöver besvaras. Jag skriver i medier med redaktörer och utgivare för att ingå i ett sammanhang där alla deltagare följer praxis, där redaktörer följer upp och de som konfronteras svarar på frågor. Jag blir otroligt besviken varje gång de inte gör det.
sofia lilly jönsson 