Det är avtrycket som blir kvar

IMG_1099I trappan upp till högaltaret i Västerås domkyrka sitter i golvet handslaget tegel från medeltiden. I den en gång mjuka leran har olika djur trampat och lämnat avtryck från tassar och klövar. När kyrkan renoverades i slutet av 1950-talet samlade arkitekten Erik Lundberg lekfullt djurteglet där.

Under samma tid cyklade en ung musiker runt i Västerås och lyssnade på skolbarns sångröster.

Bror Samuelson föddes 1919 och växte upp utanför Vänersborg i en musikalisk familj. Som ung student kom han till Stockholms musikhögskola. Till Västerås kom han 1952 som musikkonsulent vid Västerås Folkskolor (den titeln!). Han drömde om att starta musikklasser, och tio år senare fick han en provklass på Fryxellska skolan. Under ett halvt sekel startade och ledde Bror Samuelson västeråskörer som Mariakören, Västerås Kammarkör och Aseakören. Så långt faktauppgifterna.

Jag studerar ett fotografi av Bror i äldre upplaga. Han bär en mossgrön yllerock, käpp i höger hand, röd tröja över vit skjorta. Basker.

Hur ska jag skriva fram honom, humorn och pondusen? Berättelserna om Bror är många. På det viset är det enklare att ha en historisk figur som Johannes Rudbeckius framför sig. Ingen som minns, ingen som hävdar relation.

Jag går till dem som minns. Jag frågar om lektionerna, repertoaren, klangidealet. Det moderna, smala röstidealet hade han med sig från Eric Ericsons kammarkör, där Bror och hans hustru Birgitta var med från starten på 40-talet.

Jag går till arkiven. I Svenska Dagbladet juni 1975 skriver en Anders Franzén om Mariakören som varit på besök i Stockholm. Jag skriver av recensionen som den är med sina språkliga egenheter:

”På måndagkvällen var det dags för Mariakören från Västerås att i serien med kvällskonserter i Jakobs kyrka generalreptera med en konsert inför sin turné till södra Tyskland och Italien. Det gjorde man genom att endast sjunga musik från detta sekel så när som på den inledande körmotetten Jesu, meine Freude av JS Bach”.

Recensenten noterar att kören har ”den omisskänligt svenska klangen med en vibratolös, mycket distinkt intonation.” De oskolade sopranerna är, skriver han, glasklara. Tenorstämman däremot har en tendens att försvinna i de fyr- och femstämmiga satserna.

”Dirigenten Bror Samuelson, tillika domkyrkokantor och huvudlärare i Västerås musikklasser, har i hela landet ett grundmurat rykte om sin kapacitet som körledare. Icke desto mindre är det anmärkningsvärt att Mariakören håller så hög klass, med tanke på att den till stor del är en gymnasiekör med allt vad det innebär av olägenheter som t ex den höga genomströmningen. Den står sig dock gott i konkurrensen med de bästa amatörkörerna Stockholm äger”.

Sedan står det inte mycket mer om Bror Samuelson i huvudstadens stora kulturtidning till mars 2008 och då på familjesidan. Kollegorna i domkyrkan Agneta Sköld, Gunnar Nordenfors och Mats Ericson skriver ett minnesord om Bror, som avlidit på midvintern 88 år gammal.

Kollegorna citerar Bror, som sagt att körledarens uppgift är att lyfta upp barnen till den musik de inte trodde fanns.

”En epok är till ända. Det är viktigt och förpliktande att, i deras anda, föra arbetet vidare till glädje och uppbyggelse för nya generationer”.

Musiken är ett gäckande fenomen. Den finns, men i ögonblicket. Den är immateriell. Den måste av nödvändighet uppstå för att bevaras. Sedan de första 58 hoppfulla eleverna 1962 har tretusen elever gått genom utbildningen i Västerås musikklasser.

Därför smyger jag in på körlektionen med gäspande sjuor en tidig morgon i Fryxellska skolan och ser föreställningen ”Den stora branden” med Västerås kammarkör en höstkväll på Västmanlands teater. Därför ska jag berätta om Bror Samuelssons dåtid, men också om vårt nu.

Det vi lämnar efter oss är inte historia. Djurens tassar berättar.

Det är avtrycket som blir kvar.

*

Denna text ingår i programhäftet för musiken i Västerås domkyrka julen 2018 och våren 2019. Läs hela programmet här