Jag noterar att det pågår en debatt om religion på kultursidorna. Principer och filosofiska begrepp. Stora ord som ”liberalism” far omkring (vad menar de? frihet? rösträtten? folkpartiet?).
Jag lägger mig inte i den, för jag förstår den inte, men jag ser att något saknas i debatten: ingen talar om kyrkosyn.
Efter några års talande om religionens återkomst har man kommit så långt att man inser att det inte går att klandra alla stackars religioner, eller religionsutövare, när man pratar om bara en variant. Det vill säga kristendom eller islam, för det är dem man oftast menar. Så nu brukar man säga det, eller så säger man bara Joel Halldorf eftersom det är han som synts överallt sista året och som nu råkat in i en backlash, så det är hans texter debatten utgår från.
T ex Malte Persson i Expressen påpekar att Halldorf är pingstvän. Men han går inte in på vad det betyder, mer än att Halldorf är kristen och tror på Gud.
Pingstkyrkan bygger på kongregationalism, ett utpräglat självstyre. Den lokala församlingen är den viktigaste enheten enligt alla kyrkotraditioner, men en kongregationalistisk församling avvisar biskopar och bekännelseskrifter. Motståndet mot kyrkliga överbyggnader och ens teologisk utbildning har varit ett fundament inom rörelsen. När Joel Halldorf härom året publicerade sin bok om pingstledaren Lewi Pethrus under titeln ”Biskop Lewi Pethrus”, eftersom hans poäng var att Pethrus i praktiken fungerande som en informell biskop över församlingarna, väckte ordvalet ”biskop” debatt.
Teologiskt betonar man det karismatiska, den helige andens kraft, tron att genom bön Gud kan handla på ett oväntat sätt, till exempel hela någon som är obotligt sjuk. Det betyder inte att de är galna, eller en sekt, men det betyder att pingstvännerna i sin innersta kyrkosynscell ser sin kyrka som någonting annat än det vanliga, något annat än ”världen”. Världen är de som inte tror på Jesus Kristus, men det kan också sägas om oss andra kristna, till och med vi som är uttalat troende. Det finns en idé om att man tillhör ett annat folk, en annan gemenskap, med en tro som sprids genom evangelisation, genom församlingsplantering, genom bön och genom föredöme. Man betonar den medvetna omvändelsen och praktiserar troendedopet. Man jobbar inte med gemensamma, formella läror – i starkt kontrast till Katolska kyrkan, som är ett litet byråkratsamhälle och inte så litet heller förresten – eller kyrkohandböcker som reglerar gudstjänster i de olika församlingarna – anledningen till att det blivit så mycket bråk om den nya kyrkohandboken i Svenska kyrkan är att den gemensamma gudstjänstens språk och form är så viktig i den svenskkyrkliga kyrkosynen.
I kontrast till detta bygger en folkkyrklig kyrkosyn som Svenska kyrkans på tron att dopet är en gåva från Gud som ges oss när vi är hur små och omedvetna som helst, och sedan är vägen öppen varje ögonblick att vända oss till Gud och göra hans vilja. Eftersom vi människor är så kassa på många sätt så betonar den lutherska teologin synden och behovet av bot och förlåtelse. Det gäller då oss alla. Det finns inget som skiljer de omvända och de andra. Vi måste alltid vända om.
Denna utgångspunkt att vi alla står under hans nåd är det som utmärker folkkyrkan, som ibland gör den svår att urskilja. Det leder också till en massa problem i en tid när man inte självklart kan hävda tanken att alla räknas in i en territoriell församling ens om man inte är medlem eller ens döpt. I teorin framstår idag för många den församlingssyn aptitligare som drar en tydlig gräns om sig, än den som säger sig omfatta alla. I praktiken är det den senare som de allra flesta svenskar ändå omfattar. Vi känner tillhörighet till julpsalmerna, adventsljusen, kyrkogårdarna; vi är kulturkristna, ett begrepp som används lätt pejorativt i en frikyrklig kontext men som inte är det i den svenskkyrkliga tradition som majoriteten känner sig hemma i.
I den meningen är Joel Halldorf en katt bland hermelinerna. Inte som kristen, inte som forskare, inte som kulturskribent, men som pingstvän, för pingstvännerna är väldigt få i förhållande till de många av oss som inte drar en gräns mellan världen och vår religion, och det är ett fundament i deras kyrkosyn och självsyn. Och i pläderingen för de små gemenskaperna, för de troende som något annat än världen, ett litet kollektiv som kan tillföra världen något, så är det pingstvännens kyrkosyn som blir synlig gång på gång i hans texter. Debattera gärna det. Ha bara klart för er vad det är ni debatterar.
sofia lilly jönsson 