Det känns som om jag har skrivit den här texten många gånger under de senaste åren, och nu kommer jag inte att lägga någon längre tid på att putsa på den för dels har jag inte lust med det, och dels så sitter formuleringarna i sömnen känns det som; det är sånt här jag går omkring och rabblar för mig själv hela tiden och hytter med näven.
Jag blev väldigt upprörd när jag läste att teaterkritikern Cecilia Djurberg hade utsatts för ”ett skämt” på Turteatern igår, nyårsafton, där hennes mobilnummer hängdes ut på scenen för att publiken skulle swisha pengar till henne. Hon har nyligen gett teatern en kritisk recension. Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken ber om ursäkt på Facebook idag och ursäkten verkar uppriktig. Men fortfarande kallas tilltaget ”skämt” – låt oss kalla det för vad det är, det är trakasserier, ett försök att dra igång en mobb. Det är samma sak på Turteaterns scen som på lågstadiets skolgård.
Det är en annan sak om någon personligen vill gå i svaromål till en kritiker. Jag får ibland brev från någon vars arbete jag har recenserat; jag svarar och kanske kommer vi ett steg längre ömsesidig förståelse, kanske inte. Ingmar Bergman menade i sina memoarer att man inte skulle svara en kritiker alls och inte låtsas om kritiken, eftersom kritikern gör sitt jobb och konstnärerna sitt. Han hade rätt i det, vi sitter i samma båt men på olika kanter, men han kunde själv inte leva efter sin stränga devis då han vid åtminstone ett tillfälle slog ner en kritiker och vid flera andra tillfällen skrev offentligt om dem och deras recensioner. Han var dessutom god vän med flera kritiker. Alltså jag fattar att kritik är svårt. Det framstår som en märklig sedvänja, kanske, att recensera överhuvudtaget. Men tänk lite på en värld där det inte finns recensioner längre, bara sociala medier där vänner och bekanta och diverse löst folk lämnar till intet förpliktande tomma fraser om hur FANTASTISK du är. Varje grej du gör är ett mästerverk! GRATTIS till stipendiet, så välförtjänt!
Den som har lagt ner tid och hjärta och mod i ett seriöst konstnärligt arbete kommer snart att förstå att denna tillvaro vore som en av kretsarna i Dantes Inferno, och den kommer att längta efter en ärlig, informerad åsikt.
Detta kan överföras till alla delar av samhället. Som Göran Greider skriver idag om Greta Thunberg: en röst som talar utan lojaliteter. Det är ovärderligt för oss att sådana röster finns, ja för demokratin. Nu hytter jag lite med näven.
Det är så därför att det är nödvändigt att vi människor strävar efter att tala sanning. Det är svårt. Hela tiden självcensurerar vi oss, vi tar hänsyn till vad vi själva kan förlora och vinna på att tala sanning, vi tar hänsyn till vår goda uppfostran. Kritikern är en person som har betalt (ibland inte ens det) för att säga sanningen när alla andra applåderar. Alla recensioner är inte bra, och också kritik kan ljuga, men att trakassera kritiker i grupp kommer inte att göra någonting bättre. Vi skulle behöva fler recensenter, inte färre. De konstnärer som inte förstår det förtjänar inte recensioner. Jag skulle gärna se att någon form av formaliserad recensionsbojkott följer på detta, det måste till en förändring. Turteaterns snedsteg existerar tyvärr inte i ett vakuum. Kritikerna är utsatta på många sätt och alldeles för ensamma i att försvara kritiken, fast den är till för oss alla.
I Tyskland har vissa scener fattat baksidorna med kritikens försvinnande, och försöker att bygga upp nya institutioner där de betalar recensenter för att skriva om konserterna. Varför måste det bli såhär, att vi sabbar det fina vi har för att vi inte tänker längre än arslet räcker.
Recensionen är en av de äldsta journalistiska genrerna. Den byggde upp yttrandefriheten i en tid när det var helt nytt att få uttrycka sig offentligt om kultur som innan hade varit någon övreståndspersons oantastliga, kulturella kapital. Att en fri teater tvåhundra år senare tror att det är progressivt att håna recensenter är bara tomt och dumt och historielöst. De tidiga recensenterna var ofta upptagna vid publikens reaktioner, vad hände, vad tyckte vi, vi som bor här tillhör en europeisk kulturgemenskap! vi kan också känna och tycka! vi är subjekt!
Det är det vi behöver, ett kritiskt samtal, ett ärligt värderande, mellan fjäsket för kungen på slottet eller upphovsmannen på sociala medier, och föraktet för sanningssägaren. Därför har vi alla som deltar i det offentliga samtalet, om än bara på Facebook, ett ansvar för att inte polarisera. Om din vän har skrivit en bok så är det gudskelov inte din uppgift att säga vad du verkligen tyckte om den. Men du måste inte delta i mobbning av den som har det uppdraget, och du behöver inte gå tillbaka i tiden och leka hovkultur heller, för det gör sanningssägaren onödigt ensam. Fram för samtalet!
sofia lilly jönsson 