Musiken

Nyligen talade jag med någon som sa att för honom betyder inte musik särskilt mycket. Han kände sig därför utesluten från en konsensus i vår kultur om att musiken är viktig, nästan helig. Särskilt instrumentalmusik blir uteslutande. I den finns liksom inget att greppa om i en gemensam förståelse. Bara flytande toner, som låter ganska lika efter ett tag. (Vi menade då klassisk musik.)

Han som berättade detta var, och är, en bildmänniska. Jag funderade vidare på det där.

För mig är musiken att likna vid klädda rum. Jag går in i Bachs musik som jag går in i Kina slott, som jag kanske inte gör så ofta men sådana miljöer finns ju på film. Musiken är väggar och ornament och färger, det är ingen skillnad från ett fysiskt bygge. Musiken är tredimensionell. För dem som inte uppfattar musiken som så särskilt intressant, eller en viss musik som inte så särskilt intressant, så tror jag att man kan likna det vid att den musiken för dem är tvådimensionell; den är platt.

Det är svårt att resonera om det här utan att låta snobbig. Jag säger ju rakt ut att vissa människor inte har samma tillgång till musik som jag och många andra. Men är det så konstigt egentligen? Världen innehåller ju så mycket, och andra människor har närmare till andra saker. Relationen till musik är en träningssak. Alla människor har någon sorts tillgång till musik, den ligger bokstavligen i blodet. Hjärtats puls ger upphov till musikens puls, rörelser i kroppen till rytm, det är det som är grunden till musik och dans och det är lika för alla som har en kropp. Sedan följer kultur och konstfärdighet, och det blir fråga om hur mycket musik och vilken sorts vi har fått med oss från barndomen. Genom tidig exponering och senare intellektualisering av det jag hörde, det vill säga att jag lärde mig teorin bakom musiken, så förstår jag hur Bachs klädda salonger är byggda och jag kan identifiera och sortera bitarna. Det betyder ju inte att jag är en lika skicklig arkitekt själv, men jag kan dekonstruera bygget någorlunda.

Jag säger alltså inte de här sakerna om salonger för att lägga ännu mer dimma runt musiken, utan tvärtom för att göra den mer begriplig – grip-bar – för den som inte förstår what the fuss is all about.

Musik är information, och det är därför som jag tyvärr inte kan höra på musik samtidigt som jag skriver. Det innebär att det oftast är tyst runt mig, om jag vill få något tänkt. Jag läser i tidningen att Karl-Ove Knausgård lyssnar på musik i hörlurar när han skriver, samma skiva genom hela boken, och jag förstår precis vad det gör och skulle vilja kunna det själv, men jag kan tyvärr inte det.

I kyrkan är det alltid musik, och jag kan förstå den kyrkobesökare som jag en gång hörde undra över det med ett visst missnöje: varför sjunger man så mycket i kyrkan? Det är väl inget krav att kunna sjunga för att vara kristen. Det har historiska orsaker förstås och svaret är att musik är detsamma som bön och textläsning i den tidiga kristna gudstjänsten, liksom den judiska. Det har med utantillkunnande att göra och minnestekniker, det är så som stora delar av världslitteraturen har traderats i olika former av sång och mässande. Men som någon som har en sångträning i botten, en sångteknik och tillhörande självförtroende som sångare, så förstår jag att jag är oerhört privilegierad som gudstjänstbesökare. En gång i tiden jobbade jag hårt för att komma in i kyrkan och bidra med mitt kunnande om sång till församlingens tjänst. Jag tror fortfarande att det behövs.

Musik kan få en att tänka på saker.

Idag lyssnade jag på Spotifys radio och spellistan plockade fram Frida Hyvönens ”Min stad”, som handlar om hur dumma i huvudet stockholmare är som aldrig varit norr om Gävle och som ber henne med sin norrländska dialekt att säga ”sju”. Spellistan gick vidare till Lars Winnerbäck, som klagade över Stockholm i minst två låtar.

”Och ändå kommer ni hit”, tänkte jag fast jag inte är där, men en gång stockholmare alltid stockholmare, apropå ”min stad”; jag kommer aldrig bli nåt annat. Men mitt Stockholm är gömt i tiden i diffusa minnen från Hornsgatan, Mariatorget, julhandeln tror jag. Mitt Stockholm innehåller människor som man bara ser sälja Situation Stockholm nu, om ens det. Det har kommit folk dit nu från Umeå och Linköping, med asymmetriska kläder och ambitioner, och sedan har de mage att klaga över att staden är full av ängsliga människor.

Det finns musik som man inte kan lyssna på för att det har hänt något till den.

Den måste kanske ligga undanstuvad tills det inte gör ont längre att höra den. Kanske hörs den tillräckligt starkt ändå.

En del undrar hur Beethoven kunde skriva musik när han inte hörde den.

Först hade han mer tinnitus och hörde ändå en del. Sedan tog oljuden över och hörseln försvann helt.

Men det är inte konstigt att höra musik inne i huvudet. Alla kan göra det, och alla kan föreställa sig till exempel ord inuti huvudet utan att höra dem eller säga ut dem. (Det speciella är istället att Beethoven kunde göra överföringen från att höra musiken inuti sitt huvud till noter utan att själv höra musiken klinga. Det innebär en nästan obegriplig nivå av musikalisk läskunnighet, som vår tids läskunnighet av ord. Vi skulle ju alla kunna skriva vad vi tänker även om vi förlorade hörseln.)

Alla kan höra musiken inuti i huvudet. Kanske mer eller mindre tydligt beroende på hur bra gehör man har, men några luddiga toner kan man höra.

Det finns mycket mer att säga om musik.

Till exempel att det har funnits samhällen utan hjulet, men det har aldrig funnits ett samhälle utan musik.

Det fick vi lära oss på musikhögskolan.

Jag tycker att man ska tänka på det innan man hånar och undervärderar musiker och musikverksamhet.

Musik är också social aktivitet, en del av utbytet i socialt kapital som vi människor sysslar med oupphörligt genom historien, en del av handeln och kapitalismen, och många andra saker som jag inte tänker ta upp idag. Det här var det som jag tänkte på medan jag tapetserade köket, och som jag tänkte sätta på pränt senare vilket jag nu har gjort denna sista julafton före tjugondagen.

Här kan man höra vårfåglar och andra sorters musik:

https://www.svtplay.se/video/20640288/stina-ekblad-och-musiken