Prygel avskaffades i svenska fängelser 1938 (barnaga förbjöds 1979). Därmed var alla former av kroppsstraff historia i Sverige.
Även om kriminalvården fortfarande har förbättringspotential, så är principen om att skilja påföljd och vedergällning åt någonting viktigt som vi måste vårda. Kroppsstraffen förbjöds därför att de var grymma, de lämnade kvarvarande sår och smärta som sträckte sig längre än gärningen som föranledde straffet, och därför att de hjälpte helt enkelt inte – i vår tid är idén att straffet ska motsvara gärningen, helst sona gärningen, och göra bättre det som gjordes fel. I allmänt rättsmedvetande gäller en sorts balans där den som förstört något har motsvarande ansvar att laga det. Straff, eller påföljder, måste vara logiska. (Jag noterar att juridiken inte alltid framstår som logisk för oss vanliga människor, men jag talar nu om allmänt rättsmedvetande.) Om du har haft ner en massa skit på golvet så får du plocka upp det. Om du har huggit ner ett träd får du plantera ett annat. Straffet ska laga skadan.
Det finns en massa komplikationer till det här förstås, men jag tar upp det bara för att jag kom att tänka på prygel när jag läste Christoffer Röstlund Jonssons recension av SVT:s nya infotainmentserie ”Bandet och jag” i dagens Arbetet. Det är en recension som tar i från tårna för att beskriva hur uselt programmet är. ”Fan så arg jag blir!”, skriver recensenten. ”Skäms!”. Och tillägger att ”Bandet och jag” har premiär den 27 januari ”för alla som hatar livet”.
Twitter är fullt av glada läsare som tycker att ”en riktig sågning piggar ju alltid upp” och redaktören är också glad förstås, att någon för en gångs skull läser och uppmärksammar den där sega, nästan myndighetsliknande genren utan ansikte på kultursidorna.
Christoffer Röstlund Jonssons recension är egentligen inte osaklig. Jag har läst mycket värre. Recensioner som säger att något är ”briljant”, ”lysande”, och ”utmärkt” säger egentligen inte mer än den första bokrecensionen som lågstadiebarn får lära sig att skriva (”Jag tyckte att boken var bra”) och sådan kritik är mycket vanligare. Det är alltså främst läsarnas reaktioner jag vänder mig mot; förutom några onödiga överord om sina egna känslor ger han en bild av programmet som jag kan förstå.
Men av frukten känner man trädet, och när annars omdömesgilla människor blir uppiggade av att någon gjort något dåligt – alltså jag menar tar kritiken som underhållning – så är något fel. Den är inte till för det. Sorry to be a party pooper, men i kritiken har vi någonting att vårda, som är för viktigt för att kastas bort. En princip om en åtskillnad mellan påföljd och vedergällning. Det här är recensionens idé: Om någon har gjort något dåligt, så är resultatet sitt eget straff. Det gäller då för kritikern bara att skriva fram det, så exakt som möjligt, och inte lägga till prygel, därför att det är grymt, det lämnar kvarvarande sår och smärta som sträcker sig längre än verket som föranledde de hårda orden, och det hjälper faktiskt inte.
I en intervju med Vilgot Sjöman efter premiären och de första recensionerna av filmen ”Nattvardsgästerna” (1962) resonerar Ingmar Bergman om kritiken. Vilgot Sjöman, som själv hade recenserat många böcker och filmer och väl mest talar med en självinsikt från den rollen, inleder replikskiftet.
– Det kusliga med recensioner är väl ändå att de någonstans träffar jäkligt rätt. De träffar ofta snett och vint, men de träffar in på saker som är ömtåliga.
Bergman:
– Fruktansvärt ömtåliga! Och det är väl precis som med – jag höll på att säga: – som med erogena zoner. Antingen kan man ta vackert i dem och så känns det skönt. Eller också kan man ta fel i dem och då blir det fruktansvärt.
Slut på citatet. Jag tänker att kritik kanske helst ska kännas sköntont, sådär som när en massör hittar en öm punkt och tar det varligare runt just den tills han kan komma djupare. Kritiken ska leda någonvart. Smeka ska man inte göra. Men man måste inte hamra.
sofia lilly jönsson 