Odlingsbäddar

Izzy Young är död. Ett stycke oförfalskad New York på en bakgata på Söder, ägaren till Folklore Center som först öppnade 1957 och som med en lätt försvenskad stavning öppnade som Folklore Centrum när han flyttade till Stockholm 1973.

Medierna, som upprepar varandras texter, trycker på det spektakulära: han var mannen som upptäckte Bob Dylan. Det är förstås ett hisnande faktum, med den kontrafaktiska frågan lågt hängande bredvid: hur hade musikhistorien sett ut om han inte gjort det? Och hur hade den politiska historien sett ut; hur mycket hade egentligen det tidiga 1960-talets amerikanska folkmusikvåg att göra med 68-rörelsen i världen och de stora samhällsförändringar som följde på den? Inte så lite, tror jag.

Men tropen om upptäckten av den största artisten skymmer också vad det verkligen är frågan om när en musiker först kommer fram och möter sin publik. Att tala om ”upptäckt” är ett sätt att uttrycka saken som inte alls fångar arrangörskapets hortikultur; det låter som om Bob Dylan stod på trottoaren en dag och Izzy upptäckte honom och tog in honom i butiken. Det kanske gick till så, jag vet inte. Men även om det gjorde det, så var det inte av slump. Izzy visste vad han gjorde. Inte så att han kunde förutse framtiden eller inte också satsade på fel häst någon gång, men så att hans närvaro i tiden och på platsen skapade en odlingsbädd där artister kunde växa. Izzy var en möjliggörare. Han ”upptäckte” inte ovanliga blommor i rabatten: han erbjöd utrymmet. Han var, som någon skriver på Twitter, en av dem som gjorde the Village till the Village.

I början av 1970-talet kom Izzy Young till Stockholm efter att ha hört fiolspelmännen Björn Ståbi och Ole Hjorth på en konsert i New York. Den som har hört dem spela blir faktiskt inte alls förvånad över att just den musiken kan få någon att lämna sitt land och flytta till en helt okänd plats för att följa den. Exemplen på dem som kommit till Sverige för folkmusikens skull och stannat är flera.

Och här blev han inte alls bortglömd, men marginaliserad som den mesta kultur är som inte syns i den breda tv-underhållningen (redigering: den är egentligen inte bred utan smal). I ett land och en tid där man ändå satsade på kultur och folkmusik fick Izzy kämpa för att få det att gå ihop.

Det finns vissa små arrangörspengar i Sverige; jag vet inte om Folklore Centrum någonsin var med och tävlade om dem. Jag tycker egentligen inte att han skulle behöva göra det. Det borde finnas en självklar lika möjliggörande bas för sådana här ställen. En eldsjäl kommer med sitt eget och det är redan nog. Det ska finnas gratis hyra, teknisk support för datorer och ljudanläggningar, annonser och affischer från det allmänna. I ett land som Sverige med sin kulturpolitik ska det göra det.

Men det är som att Sverige kombinerar det sämsta av två världar på den här punkten: det finns å ena sidan ingen social kultur för att samla pengar i hatten, inget mecenatskap hos de rika (med Benny Andersson som lysande undantag), inte mycket hugga i och hjälpa till hos publiken. Men det samhälleliga skyddsnätet som vi inbillar oss trots allt hänger därunder finns inte heller.

Vilket visar på en usel investeringsvilja hos oss.

För: om Izzy odlade upp en bädd i New York för amerikanska musiker att växa i, stjärnor som Joni Mitchell, Peter, Paul and Mary, Pete Seeger, Joan Baez, och Bob Dylan – Gud vet hur mycket pengar de har dragit in till staden när besökare vallfärdat till Greenwich Village – borde inte frågan väckas då om hur den odlingsbädden såg ut under de fyra decennier som den stod i Stockholm..?

Vilka är de svenska Joni Mitchell, Peter, Paul and Mary, Pete Seeger, Joan Baez, och Bob Dylan som medierna inte lyfter fram i sina minnesartiklar idag?

De finns ju där, de fortsatte att framträda på Folklore Centrum och Izzy var fortsatt en möjliggörare med sin scen, sitt arkiv, sin tid och sin kunskap.

För några år sedan såldes hela hans fysiska arv med dagböcker, brev, ljudinspelningar och fotografier till American Folklife Center, och jag är glad att det ser ut som att det är uppfångat väl där.

Ändå gnager tanken på den svenska delen av materialet, den oöversättliga. Varför kunde inte vi värdera den? Basen har inget värde för oss. Det är som när man letar i arkiven efter källor som säger någonting om hela den tekniska produktionen av Ingmar Bergmans filmer, om klipparna, ljudläggarna, kompositörerna, mixarna, och bara finner mängder av intervjuer med Bergman och hans filmstjärnor. Som om illusionen som konsten skapar om den ensamma artisten på scenen eller duken verkligen var konsten och inget mer. Så ska inte undersökande journalistik och forskning fungera.

Izzy Young är död. Tydligen var han igång med verksamheten fram till alldeles nyligen. Det var runt 2001 som jag var där ofta, på Folklore Centrum på Wollmar Yxkullsgatan, med info från Stallet eller bara för att hänga. De åren prenumererade jag också på tidningen, med sina teknikvägrande marginaler runt artiklarna ritade med svart tusch och linjal. Redan då kändes han urgammal och ung på samma gång som sådana människor alltid gör. På samma sätt var Izzy alltid arg och glad på samma gång, generös med sin tid och vresig som om man hade kommit olägligt. En gång var det en debatt i bladet där en av hans vänner – plötsligt minns jag det som att det var Ole Hjorth, en av spelmännen som fått Izzy att flytta till Sverige – kände sig påhoppad, men skrev ungefär såhär: jag vet väl hur du är Izzy, men ”jag har tyckt att du behövs”. Det gjorde intryck på mig att de skrev så öppet till varandra. Bland mycket annat här i världen var Izzy missnöjd med att visan inte räknades in i den svenska folkmusiken. Nu har han väl i princip fått som han ville på åtminstone den punkten. Jag tror att han såg en sekterism i Sverige som han inte förstod, uppväxt som han var i en annan tid och en annan geopolitisk kontext. Vi behövde verkligen honom.