Visst är det möjligt

En kort grej om Greta och kidsen som strejkar för klimatet:

Fredagen den 1 september 1939 skrev Astrid Lindgren i sin dagbok såhär:

O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.

En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!

Det var den saken. Från ena dagen till den andra gick det inte att köra bil i Sverige mer. Så visst går det att besluta det. Det har gått förr. Det är fullt möjligt.

Det som istället gäller är att folk inte vill sluta köra bil, vilket är en helt annan sak. Det vet förstås ungdomarna som strejkar, för de har ju aldrig kört bil.

Samma argument framfördes för övrigt i debatten om slaveriets avskaffande i USA. Förståndiga vuxna visade ekonomiska uträkningar som visade hur ekonomin skulle gå åt pipan om det inte gick att bygga företag på modellen att förslava andra människor. Det går inte, sa de.

Bara så vi är klara med premisserna.

PS. Innan någon börjar fila på ett argument som går ut på att det går väl fint att ställa bilen i Stockholm men på laaandet går det rakt inte, så kan jag berätta att min egen farmor, småskolläraren Lilly Blom-Jönsson på Torestorp, ställde bilen och cyklade genom alla krigsvintrar sju kilometer enkel väg till skolhuset i Byarum. Ibland kom plogbilen. Då fick hon skjuts.