Drömmar om ett nytt Amerika

Med anledning av att Bernie Sanders tydligen avser att försöka bli president igen så lägger jag ut min tredelade artikelserie från det förra nomineringsvalet, 2016. Det fanns en berättelse bortom Trump om nya amerikanska folkrörelser som medierna inte fångade upp, tyckte jag. Därför åkte jag till USA och skrev den berättelsen. Det här är första delen, i Decorah Iowa.

Bland svenskättlingar i USA kan nya amerikanska drömmar skönjas – om ett enklare, långsammare liv som ser både till kollektivet och individen. Sofia Lilly Jönsson besöker Decorah i Iowa och finner ett återfött politiskt engagemang.

Amerikansk vår

Del 1 – The american dream
amerikansk 2
– Jag vill fråga dig, säger den gamle långsamt på bruten svenska, om ett ord som de använder ofta, det låter som ”schänge”.

Hans metod för att träna språket är att lyssna på samma avsnitt av ”P1 morgon” flera gånger och på så vis knäcka koderna. ”Schengen?”, föreslår jag. Nej, ordet förekommer när de talar om konst – aha, gåtan löst: genre. Stavas på samma sätt som i engelskan men uttalas annorlunda.

Jag är hemma hos svenskättlingen Marilyn Wahlberg, som tillsammans med Dennis Magnuson och Ron Lecander – radiolyssnaren – träffas varje vecka för att tala svenska. Ron visar oss en bok med foton från amerikanska orter med svenska namn; själv växte han upp i närheten av Stockholm, invid Mississippifloden. Vi befinner oss inte långt därifrån, i Decorah som ligger i det nordöstra hörnet av Iowa. Laura Ingalls Wilder bodde ett år i grannbyn Burr Oak. Både namnet och platsen motsvarar allt man tänker om amerikanska hålor på prärien.

Det är en märklig upplevelse som svensk att befinna sig i en miljö som känns så främmande och ändå överallt möta fragment hemifrån. Decorah byggdes av norska invandrare. På stadens museum får jag mig mer norsk kulturhistoria till livs än under ett helt liv i Sverige – där finns bland annat en avdelning bara om stickade tröjor.

Den lilla staden med sina blott 8 000 invånare ligger i en naturskön dal omgiven av vidsträckta majsfält. Nu för tiden är Decorah en liberal önskedröm med stor religiös mångfald, matkooperativ och miljöaktivism. När ett frackingföretag (fracking är ett sätt att hämta olja och gas ur marken) försökte etablera sig på orten kom de inte längre än till ett rådhusmöte med upprörda medborgare. Högskolan Luther College är dyr och fashionabel och göder köpingen med ungdomar som fotvandrar till glassbaren om kvällarna. Decorah tycks ha allt. Biograf, sushirestaurang, bokhandel, till och med en pianoaffär, vilket jag lärt mig är måttet på en storstad.

Det skulle vara lätt att gömma sig här, tänker jag. Låtsas som att resten av världen inte finns.

Svenskklubbens lärare är Tabita Green, en författare och projektledare som växte upp i Sverige men har levt i USA hela sitt vuxna liv. Hon förstår vad jag menar om Decorah. Det här är en bubbla, nickar hon. Därför måste livet här enligt henne göra skillnad på riktigt och inte bara bli en verklighetsflykt.

Tabita brinner för slowrörelsen som startade i Italien i protest mot en snabbmatskedja. Med tiden har slow kommit att omfatta också andra områden, med det gemensamt att det går ut på att minska valmöjligheterna i livet, att inte ta mer från andra än man kan ge, och att växla pengar mot tid.

Om det låter världsfrånvänt är det alldeles fel. Tvärtom deltar Tabita i samhället i allra högsta grad, som yogalärare i skolan, hon sjunger i kyrkan och är politiskt engagerad. Hon funderar på att ställa upp i något val. I USA finns flera politiska nivåer där man kan väljas för sitt county eller delstaten.

I Decorah kan man engagera sig för pollinering och rensa skogen från främmande växtarter – det är ett sätt att umgås och röra på sig likväl som att vårda naturen. Och om någon är sjuk eller behöver skjuts kan man hojta till på en e-postlista. Däremot existerar ingen kollektivtrafik av svensk modell.

Tabitas engagemang kommer också ur en förlorad tilltro till politiken. ”Jag hade nog tappat hoppet om systemet innan Bernie dök upp, och ställt in mig på att det enda sättet att förändra samhället är att försöka skapa lokala alternativ. Inte bara för mig själv utan också för andra”, säger Tabita.

Nu är hon en hängiven Bernie Sanders-supporter och en av Iowas statsdelegater i den omständliga amerikanska process som utser kandidater till presidentposten.

I höst flyttar hon och hennes man Todd, som är kyrkohistoriker och forskar om islamofobi, till Washington DC, vilket innebär en kris för den lilla svenskgruppen.

– Hälsa dem i Sverige att vi behöver en ny lärare då!, skojar Dennis, halvt på allvar.

En bilresa genom Iowa är mil efter mil av åkrar med majs och soja, som den här tiden på året ligger nedhuggna och lika öde som månens yta. Det jag ser är inte ett landskap som det går att leva i. Hur kan ett barn ge sig ut här och vagabondera? Det finns ingen natur, bara land. Men vilda rödvingade koltrastar rör sig utmed vägen och oräkneliga rovfåglar cirklar över fälten. Kanske lockas de dit av grävlingar och andra påkörda djur i vägrenen. I Madison County kör vi förbi en stor hjort som ligger död.

Det kuperade och gröna landskapet i Madison County dyker upp som en oas. Kanske går det inte att odla rationellt där på kullarna och därför har landskapet skonats. I centralorten Winterset finns verkligen dinern som Clint Eastwood besöker i filmen som gjort orten världsberömd. Tabita dricker root beer. Ett foto i helfigur på stadens store son John Wayne med dragen revolver och chaps möter utanför turistbyrån. På rådhusets trappa fotograferar föräldrar sina döttrar i balklänningar.

Annars, inget. Winterset slumrar. De berömda broarna över porlande bäckar är en ljuvlig syn denna vårdag, och vägarna i Madison County förtjänar en helt egen film. Som berg- och dalbanor slingrar de sig upp och ner över branta bergsryggar dit istiden aldrig nådde.

Sent på kvällen i mörkret möter vi amishfolk bakom sina hästkärror på hemväg efter dagsverket. En kvinna skyler sig bakom en svart sjal när vi passerar, som en Hollywoodstjärna som tröttnat på mobilkameror.

Amishfolket stannade en gång tiden i protest mot moderniteten. Det kan inte vi göra, det är ekologiskt ohållbart för oss moderna människor att stanna där vi är nu. Slow. Är vår väg till framtiden en väg tillbaka?

Det var den Brooklynfödde författaren James Truslow Adams som myntade begreppet ”the American dream” i sin bok ”The epic of America” 1931. Det var för honom ”drömmen om ett land där livet är bättre och rikare för alla, med möjligheter för var och en i förhållande till förmåga eller prestation”. Han menade att det var en dröm som var svår att tolka för européer och påpekade att det inte var en dröm ”endast om fina bilar och höga löner, utan om en social ordning där varje man och kvinna ska kunna nå den högsta resning som de innerst inne är kapabla till, och bli erkända av andra för vad de är, oavsett deras nuvarande omständigheter eller bakgrund eller position”.

För författaren Henry David Thoreau hundra år tidigare innebar drömmen en frihet från plikter. Det handlade inte om att vara lat, snarare om att, som Tabita skulle säga, vara mer slow, vilket kräver uppoffringar.

Enligt Thoreau var den fattiga daglönaren lika ofri som bonden han arbetade för, och lösningen var att göra sig oberoende av mat och kläder och leva på ett minimum.

Dessutom insåg Thoreau att individens beroende av konsumtionsvaror är förbundet med storpolitiken. I sin skildring av livet vid skogstjärnen Walden mer än ett sekel före oljekrig och klimatkatastrof skriver Thoreau om bruket av lyxvaror: ”Det enda sanna Amerika är det land där du är fri att välja ett sådant levnadssätt som gör att du kan klara dig utan dessa, ett land där staten inte bemödar sig om att tvinga dig att stödja slaveriet, kriget och andra onödiga kostnader som direkt eller indirekt härrör från bruket av kaffe, te och kött.”

Frihet. Det svarar alla här i USA som jag frågar vad den amerikanska drömmen är för något. I det amerikanska ligger alltid en halt av frihetlighet. Det är den grundlagsskyddade rätten att bära vapen, men också rätten att fritt få välja sin identitet. En aktuell debatt i USA just nu är frågan om könsneutrala toaletter, som uppfattas som en viktig strid för transpersoner.

Men frihetsperspektivet präglar allting. Det är så mycket med Amerika som sticker ut från vad jag tycker är normalt. Veckan innan jag åker till Iowa är jag i New York och följer med aktivister inför primärvalet. En berusad eller drogad man visar på sin mobiltelefon en gigantisk väggmålning som han varit med om att måla. Bokstäverna BERNIE SANDERS sträcker sig över flera hus. Får man det, är min första tanke. Får man det i USA? Valarbetarna vill sätta upp skyltar i refugen mellan bilarna. Får man det? Får man klistra klistermärken på stolpar? Jag frågar amerikanerna. Tja… det får man kanske inte egentligen, men det ska nog gå.

Resultatet av all denna frihet är ett enormt kreativt utlopp. Jag häpnar.

Genom frågorna som väcks inom mig ser jag hur reglerat mitt eget land är, på gott och ont. Trafiksäkerheten är god i Sverige. I Iowa kör de flesta motorcyklister utan hjälm. Synen är så ovan att jag först inte begriper vad jag ser. Är kostnaden för de svenska trygghetssystemen inte så mycket en fråga om skatter som om begränsningar i svenskarnas frihet? Förstår amerikanerna som suktar efter den svenska modellen i så fall det? Under min resa i USA möter jag det om och om igen, ett intresse för ett mer kollektivt sätt att ordna sitt samhälle.

Människan lever i längtan efter ett enklare liv. Så inträffar något som komplicerar tillvaron: ett barn föds, någon får en hjärnblödning, en annan blir arbetslös, och samhället måste möta individens behov. Där finns trygghet. Men också samhällets behov av kontroll och samordning.

Tabita Green vet det, och hon hör ibland hur vänner i Sverige klagar över hur lågt i tak där är. Hon uppskattar den amerikanska öppenheten.

– Om vi bara kunde lista ut hur vi ska fördela rikedomarna bättre så skulle nog det här faktiskt vara det bästa landet på jorden att leva i, säger Tabita.

Tabitas gräsrotsengagemang i Decorah är inte nostalgi eller drömmerier. Det är motsatsen till det. Men handling kan födas ur kontakt med det förflutna. I USA idag är nyfikenheten på Sverige stor hos många fler än svenskättlingarna. Kanske kan man tillspetsat säga att den nya amerikanska drömmen är en dröm – om Sverige.

För svenskamerikanerna i Decorah är det en stor lycka i livet att ha kontakt med sin svenska släkt, och alla tre har varit på besök i Sverige. Marilyn och Dennis åker ofta. Och det är hemorterna som är betydelsefulla: Virestad, Halmstad, Filipstad. Där finns stenarna man längtar. Stoltheten, när Dennis visar upp en kokbok från Ikea som bara går att få tag på i Älmhult, påminner mig om scener i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

Vad tänker de om den amerikanska drömmen? Marilyn, som är äldst i gänget, föddes på prärien 1930 och hon har minnen av verkligt armod:

– Vi hade inte så mycket, men vi hade det inte så illa heller. Ron, Dennis och jag hade tur. Vi fick leva den amerikanska drömmen.

Artikeln publicerades i SvD 4 juni 2016.

Nästa del i serien: Religionen tappar greppet om politiken.