Religionen tappar greppet om politiken

Med anledning av att Bernie Sanders tydligen avser att försöka bli president igen så lägger jag ut min tredelade artikelserie från det förra nomineringsvalet, 2016. Det fanns en berättelse bortom Trump om nya amerikanska folkrörelser som medierna inte fångade upp, tyckte jag. Därför åkte jag till USA och skrev den berättelsen. Det här är andra delen, i religionernas New York.

En jude som gillar påven och en hindu i Vita Huset – för bara ett år sedan var det otänkbart, i dag är det en möjlig framtid. Presidentvalet 2016 är ett uppror mot både det politiska och religiösa etablissemanget, skriver Sofia Lilly Jönsson.

Amerikansk vår

Del 2 – In God we trust

amerika rel

Riverside Church i området Morningside Heights på västra Manhattan har en lång historia av religion med politiska konsekvenser. Här höll Martin Luther King ett berömt tal mot kriget i Vietnam, här finns duschar och frisörservice för hemlösa, och här känner jag mig lika hemma i pastorns inkluderande predikan som i psalmen, i svenska psalmboken heter den ”Herren, vår Gud, är en konung”.

Religion kan betyda mycket för den som känner igen sig, för andra inget alls. Också frånvaron av en religiös tillhörighet kan vara ett slags religiös identitet. I Sverige lyder väl den förhärskande trosbekännelsen: ”Jag tror inte på Gud – men”. Som troende betraktas man ofta som stående under en gemensam regel, låt vara sorterad i undergrupper som högerkristna eller liberala muslimer. Idén är att den som tror har gett upp sitt självbestämmande och kritiska tänkande.

I själva verket pågår det ständiga förhandlingar inom religionerna om vad de står för och vad som är rätt.

Dagen före primärvalet i New York möter jag Sandy Fox och Josh Schwartz som är med i aktivistgruppen Jews for Bernie. Bägge är engagerade i sin religion på olika vis, hon som doktorand i amerikansk judisk historia, han fördjupar sig i läran. Josh håller en strikt kosherdiet. Vi väljer ett hipsteraktigt veganställe söder om Washington Square Park, där någon sorts halvt konstnärlig nakenmålning pågår medan vi går genom parken.

Bernie Sanders är jude, men han hade aldrig offentligt talat om sin tro förrän han fick frågan i tv. ”Min andlighet går ut på att när du lider, lider också jag”, sa han och bytte alltså ordet tro, faith, mot andlighet, spirituality. Bernie Sanders sa aldrig att han tror på Gud, men han lät det framstå så.

– Jag tror faktiskt att han ljög, säger Sandy bakom en jätteportion trendig grönkål med citron, men samtidigt rycker hon på axlarna.

Josh blir lite stött:

– Jag väljer att lita på det någon säger att den är.

Skulle då en presidentkandidat kunna säga rakt ut att han eller hon inte tror på Gud? Nej, säger Sandy tvärsäkert:

– Det vore en omöjlighet i USA.

När jag ställer samma fråga till Jamie Stallman som jag träffar uppe i Riverside Church, och som just nu läser teologi och i framtiden vill jobba som miljöansvarig på något stort företag, säger också han tvärt nej. Och han har siffror på det: 60 procent av amerikanerna säger i en Gallupundersökning att de kan tänka sig att rösta på en muslimsk president – efter terrorattackerna är islam en kontroversiell fråga i USA och religionen är inte så etablerad i landet, endast 1 procent av amerikanerna är muslimer. Men ännu färre, 58 procent, kan tänka sig en ateist.

Varför är det så viktigt att en amerikansk president tror på Gud?

– Han eller hon skulle uppfattas som helt omoralisk annars. Man skulle tro att de inte svarade mot någon eller något, att den politikern inte hade någon moralisk kompass, förklarar Jamie.

Typiskt för de här unga människorna, Sandy, Josh och Jamie, är att trots att de är troende själva och aktiva inom sina samfund, så bryr de sig inte om att deras kandidat Bernie Sanders inte är det.

Strax före valet i New York – som hålls samma vecka som den judiska påsken – skriver Hillary Clinton en debattartikel i The Times of Israel där hon talar om ”vissa andra kandidater” som intar en neutral hållning i Israel–Palestina-konflikten. Det som är speciellt med hennes artikel är att den bygger på en läsning av Bibeln.

– Va, är det sant?!, fräser Josh som inte läst artikeln.

– Hon försöker vara mer judisk än Bernie, nickar Sandy, she’s trying to out-jew Bernie.

Sandy Fox, Josh Schwartz och Bernie Sanders uppfattas av somliga som förrädare mot den judiska drömmen om ett eget land. De är vänstersinnade judar som försöker navigera i ett amerikanskt politiskt landskap där judiskhet ofta definieras genom en persons förhållande till Israels regering.

Det finns en smärta i allt detta. Djupa sprickor löper i den judiska gemenskapen, säger Sandy som ofta besöker Israel.

Men Josh berättar att Bernie Sanders har stöd i de konservativa chassidiska kvarteren i Brooklyn. Hans sociala program betyder mer för många där än Israelfrågan. Och vem har bestämt att Israelpolitiken måste vara en enda? Bernie är trovärdig och vill ha fred, menar Josh. Fred är vad Israel behöver.

Bernie Sanders är den första juden som någonsin vunnit ett primärval, men han är också den enda presidentkandidaten som avbrutit sin valkampanj för att delta i ett seminarium i Vatikanen. Kongressledamoten Tulsi Gabbard, som stödjer Bernie Sanders, är hindu. Många tror att Gabbard skulle kunna bli hans vicepresident.

En jude som gillar påven och en hindu i Vita huset. Vem hade ens kunnat föreställa sig det för bara ett år sedan?

Jamie drar en parallell till John F Kennedy, som var katolik.

– En gång i tiden ansågs det omöjligt att en katolik skulle bli vald till president i det protestantiska USA. Nu är det samma sak med Bernie Sanders.

Samtidigt är den minst religiösa kandidaten den som leder på Republikanernas sida, där hängivenheten till tron verkligen brukar betyda något. Donald Trump anger ofta Bibeln som sin favoritbok, men när han blev ombedd att nämna något bibelställe han tycker särskilt mycket om kunde han inte ge ett enda exempel.

Trumps framgångar är ett tecken på att religionen håller på att förlora sin politiska makt i USA, menar New York Times kolumnist Eduardo Porter. Han anför en sociologisk studie. 1987 sade sig bara en av fjorton amerikaner inte ha någon tro alls. 2012 hade de icketroende amerikanerna ökat till en av fem, 20 procent (händelsevis en lika stor andel som troende svenskar).

Förändringen sker snabbast bland de unga, 80- och 90-talisterna. För många av dem har den organiserade religionen blivit irrelevant. Forskare anger orsaker som kyrkornas rigida inställning till föräktenskapliga relationer och hbtq.

Men skiftet är också politiskt på ett annat sätt. På 1980-talet fick samfunden, läs vissa religiösa ledare, politiskt inflytande med en socialt konservativ agenda i utbyte mot stöd för högerns politik i krig och ekonomiska frågor. Den koalition mellan religion och politik som var så framgångsrik för Ronald Reagan gav skattelättnader åt de rika, något som presidenterna Bush, Clinton, Bush jr och Obama inte gjort mycket för att förändra.

Konsekvensen är att många överger kyrkorna, men inte nödvändigtvis Gud. Andra stannar i sina församlingar men röstar på Trump trots hans svaga kyrkliga förankring. Presidentvalet 2016 är ett uppror mot hela det politiska etablissemanget, och det innefattar det religiösa ledarskapet.

Långsamt försvagas 1950-talscredot ”In God we trust”, Amerikas motto som står tryckt på sedlarna och mynten, och religion och stat dras isär, så som det första tillägget till grundlagen föreskriver.

Artikeln publicerades i SvD 6 juni 2016.