Med anledning av att Bernie Sanders tydligen avser att försöka bli president igen så lägger jag ut min tredelade artikelserie från det förra nomineringsvalet, 2016. Det fanns en berättelse bortom Trump om nya amerikanska folkrörelser som medierna inte fångade upp, tyckte jag. Därför åkte jag till USA och skrev den berättelsen. Det här är tredje och sista delen, på valkampanjstråt i New York.
Demokraternas Bernie Sanders har samlat en våg av disparata proteströrelser och väckt frågor om klimat, fattigdom, krig och rasism. Idag tisdag 7 juni sker demokraternas avgörande primärval i Kalifornien. Sofia Lilly Jönsson möter Sanders-anhängare i New York.
Del 3 – New York, New York
En gång doftade det färskt trä i kåkarna här och familjer flyttade in för första gången. Överallt i den här staden är immigranthistorien synlig. I människors ansikten, i efternamnen i trappuppgångarna där vi knackar dörr, i arkitekturens slumpmässighet och matställenas mångfald. Invånarna lever nära inpå varandra men ändå åtskilt i klass och kultur.
Jo, jag förstår konflikten i Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims ”West Side Story” bättre nu när jag sett New York med egna ögon. Det här är på många sätt en så märklig och motsägelsefull plats.
Idag måste USA:s största stad beskrivas som närmast fallfärdig, ett gigantiskt, försummat Slussen. På downtown Manhattan byggs skimrande signaturbyggnader för dyra kontor. Det bristande underhållet av bostäder, som även med hyresreglering kostar tre gånger så mycket som en vanlig svensk hyresrätt, får mig att känna att jag gör en tidsresa. De uråldriga elementen i lägenheten jag får låna kokar och knackar gåtfullt. Fönstren, som inte kan ha kittats sedan husen byggdes i boomen då alla fick jobb och Amerika var ett föregångsland, går i gengäld inte att stänga.
Vreden över jobben som försvunnit och ungdomen som bara får sina studier betalda genom att delta i skumma krig i fjärran länder som ingen längre tror på har drivit fram en arg men framför allt beslutsam skara väljare: det är nog nu. ”Enough is enough”, som det formuleras i Bernie Sanders politiska motto.
I Sverige presenteras Bernie Sanders ofta som en socialdemokrat av europeiskt snitt. Men någon sosse är han inte; i det ordet ligger en historisk kontext som inte riktigt låter sig översättas.
Snarare har han genom sin valkampanj råkat bli den samlande punkten för flera pågående folkliga rörelser. ”Jag har sett den politiska revolutionen som Bernie Sanders talar om. Det är rörelsen mot fracking. Det är miljörörelsen. Det är Black lives matter. Det är Occupy Wall Street”, som regissören Josh Fox har uttryckt det. Man bör lägga till rörelsen för en minimilön på 15 dollar i timmen.
Och denna våg av disparata proteströrelser är amerikansk, inte svensk.
– Socialism är tjugoförsta århundradets amerikanism, säger Matt Karp kaxigt.
Han är en ung forskare i slaveriets historia som jag följer runt East Village på dagen för primärvalet i New York, när han knackar dörr för Bernie Sanders. Det är april och sommarvarmt och ganska idylliskt i det ännu ogentrifierade område där vi rör oss. Kiosker, skolbarn, parker. Amerikanerna är bra på parker.
I kvarterets kampanjkontor som är inrymt i en liten klädaffär möter vi skådespelaren Theo som slår följe med oss, och McKenzie som inte längre åker tunnelbana av rädsla för terrorattacker. Att hennes bilfärder mellan Brooklyn och Manhattan knappast är statistiskt säkrare behöver jag inte tala om för henne – det här är en påläst generation collegeungdomar, som förstår världen och USA på ett sätt som jag känner igen hemifrån.
De unga tror inte längre att den amerikanska drömmen är tillgänglig för dem. Och för många av dem leder den insikten inte till apati, utan engagemang.
Kanske är den avgörande skillnaden att generationerna som vuxit upp efter 1989 inte associerar socialism med den röda faran. Opåverkade av 1950-talets McCarthyism tycker många av dagens unga i USA att socialdemokrati låter ganska vettigt. De ser hur det fungerar i Europa med allmän sjukvård och gratis högskola och är inte rädda för det kollektiva – och intresset är parat med en oamerikansk internationalism. Matt förhör sig nyfiket om vårt svenska valsystem och läxar sedan vänligt upp den unge mannen som säljer oss kaffe:
– Så du säger att du inte har tid att rösta? Om det här hade varit Sverige så hade du kunnat förtidsrösta!
Utanför en huslänga med subventionerade bostäder står tre killar och hänger. De är som de flesta amerikaner öppna för att prata med främlingar och dyker på oss med frågor:
– Är det sant att Hillary Clinton låg bakom nine eleven?
Medan Matt försöker tala politik med konspirationsteoretikern berättar en annan av pojkarna att han redan har röstat med sin mamma i morse. Den tredje verkar mer osäker, men vet att han gillar Bernie, ”han är för oss, för oss svarta” säger han med bestämdhet. Kanske tänker han på svartvita foton av en ung Bernie Sanders på 60-talet som blir arresterad för att ha protesterat mot segregering.
Men på ett hak i Visby förra sommaren, efter Jonas Sjöstedts tal i Almedalen, hörde jag vänsterpartister säga att Bernie Sanders inte kan vinna. De viftade bort honom som en lustighet bara. Är det identitetspolitiken som skymmer sikten så att de inte kan identifiera en folklig revolution när den står rakt framför dem? Identitetspolitiken, som i sin förvrängda form blir en sorts essentialism som håller kvar individer i kategorier som ras och kön, men som också har satt ord på osynliga regelverk med begrepp som ”white privilege”, privilegiet att inte utsättas för rasdiskriminering.
En av de viktigaste frågorna i Demokraternas primärvalrörelse har gällt det som på engelska heter race.
Här måste man som svensk stanna upp och fundera över begreppen. Vi använder inte längre ordet ras när vi talar om människor. Medan amerikanerna ivrigt för statistik över etnicitet ner till minsta skiftning i hudton, är det i Sverige förbjudet att hålla den typen av register.
Men faktum är att vårt land fått kritik av FN för detta: de orättvisor man inte kan belägga, kan man inte heller göra något åt. Den kritiken kommer också från svenska rörelser och organisationer som tagit intryck av amerikansk akademisk diskurs, och under senare år den ledarlösa proteströrelse som vuxit fram efter flera uppmärksammade polisövergrepp mot afroamerikaner. Man samlas under stridsropet black lives matter: svarta liv räknas.
Författaren Ta-Nehisi Coates kritiserade i en artikel i vintras Bernie Sanders avvisande hållning i frågan om ekonomisk ersättning till dagens slavättlingar. Men typiskt nog har Coates ändå sagt att han ska rösta på Sanders. Detsamma gäller de flesta prominenta företrädarna för den moderna svarta medborgarrättsrörelsen – Cornel West, Shaun King, Michelle Alexander, och några från den förra – Harry Belafonte var engagerad med Martin Luther King på 60-talet och kampanjar i år, 89 år gammal, för Bernie Sanders.
Hillary Clinton vann Södern där hon och hennes man är kända, och pastorer sägs ha uppmanat sina församlingar att rösta på henne. Hon har det afroamerikanska etablissemanget på sin sida. Men att hon skulle ha the black vote, den svarta rösten, som de politiska kommentatorerna på tv upprepar som en sanning, verkar som en märklig sammanblandning av statistik och verklighet.
Jag sover några nätter i Harlem, ”det svarta Amerikas andliga huvudstad” som det står i en turistbroschyr. Harlem är fortfarande fattigt och, för att tala amerikanska, mycket svart.
Segregationen i New York är större än jag hade anat. Det finns områden där det inte bor mer än en procent vita. Segregationen förs vidare från generation till generation. Ett stenkast från min lägenhet ligger Sugar Hill, det legendariska och en gång fashionabla området för New Yorks svarta elit: Duke Ellington bodde i ett av de majestätiska stenhusen med tinnar och torn, precis som Strandvägen en gång gränsade till Östermalms kåkslum.
På 125:e gatan kommer en kvinna fram till bordet som gruppen ”Harlem for Bernie” ställt fram. Hon berättar att hennes syster är en stor supporter till den socialdemokratiska senatorn; själv har hon inte bestämt sig än. Hon tar ett rockmärke till systern och dröjer vid några broschyrer.
Anekdotisk bevisföring kanske, men verkligheten består av anekdoter. Överallt möter jag amerikaner som tar ställning för egen del, en del är intresserade av politik, andra inte, men ibland är det inte majoriteten som sätter agendan. Det är folket som är agenten i den här valrörelsen. I ett land där pengar flödar in i politiken från storföretag är det något nytt. Clinton kanske vinner över Sanders i nomineringsvalet, men politisk analys kan säga mer än så.
Bill Curry var talskrivare åt Bill Clinton i Vita huset på 90-talet, en Washington wonk mitt i Lewinskyaffären och Wall Streets intåg i politiken. Nu skriver han rasande kolumner i nättidningen Salon med rubriker som ”Vi måste krossa Clintonmaskinen”. Ansikte mot ansikte med en svensk journalist tonar han ner kritiken och säger leende att det inte är han som sätter rubrikerna. Min fråga om det ligger någon sanning i dramaserien ”House of cards” parerar han skickligt med motfrågor.
Men när jag förklarar att jag upplever att det är på den demokratiska sidan det händer, att det finns mer att hämta hem till de svenska läsarna där än från den republikanska sidan, säger Bill Curry (som anser att Sanders kampanjfolk är klantar och påstår att han ber till Gud inför varje debatt mellan Sanders och Clinton) att jag har fattat helt rätt:
– Valet handlar om ifall vi faktiskt ska ta oss samman och lösa problemen med klimatet, fattigdomen, krigen, rasismen – eller om vi inte ska göra det. Trump är en distraktion, en dokusåpa.
Hur kommer det att gå? Bill Curry säger att han uppriktigt inte vet.
– Förändringar går långsamt, långsamt, men sedan kan de komma väldigt snabbt.
Ett samtal från några år sedan dyker upp i mitt minne, ett par unga tyskar som intygade att återföreningen mellan öst och väst kräver stora anpassningar i den tyska mentaliteten. Hade separationen på några decennier verkligen satt spår i identiteten? Jag kunde inte tro det. Men de var säkra på sin sak, jovisst, så var det.
I Tyskland gick den politiska förändringen snabbt, innan identiteten hann med. Kanske är det så i USA idag att en ny identitet sakta kommer att driva fram de politiska förändringarna. Kanske kommer dessa unga människor att förändra synen på den amerikanska drömmen, eller så överger de sina progressiva krav i takt med att de själva får del av samhällets fördelar.
”Det är okej om Bernie förlorar”, förklarar en ung entusiast i den omåttligt populära Facebookgruppen Bernie Sanders Dank Meme Stash, ”i den här sagan är han Dumbledore som offrar sig för det större goda och kämpar mot den onde Voldemort (Trump). Harry Potter är därute och han är troligen en ungdom. Den här sagan kommer att pågå i många år och även om Hillary (Dolores Umbridge) och Trump förefaller vinna just nu så kommer kärlek och godhet att segra till slut.”
(”Infantilt nonsens”, svarar någon i gruppen snabbt. ”Bernie måste vinna genast.”)
Artikeln publicerades i SvD 7 juni 2016.
sofia lilly jönsson 