Tid för offer

Anförande askonsdagen 6 mars 2019 på S:t Eugenia, Stockholm, på en dag om kyrkan och klimatet. Arrangörer var Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan.

*

Jag tycker det är kul att vi samlas här just på Askonsdagen.

Eller Askons-dagen, som jag länge trodde att det hette. Askons dag.

Det var faktiskt först upp i vuxen ålder som jag lärde mig vad det här konstiga ordet betydde.

Som barn såg jag ordet i almanackan men jag hade ingen relation till det. Almanackan innehöll ju oftast personnamn. Så på något sätt gjorde jag en slutledning i hjärnan utan att riktigt tänka på det, där Askon blev ett personnamn. Jag hade hört talas om Ansgar. Samma konstiga namn. Ansgar – Askon. Askons dag. 

Vi är språklösa, tills vi har någonting verkligt att hänga upp språket på. Ord som inte pekar på en verklighet har ingen mening. I brist på förståelse får vi uppfinna meningen själva.

I slutet av sommaren efter den fruktansvärda värmeböljan och framför allt torkan, som gjorde mig väldigt oroad för att inte säga gav mig ångest, så skrev jag en debattartikel i Kyrkans Tidning. Jag skrev att det behövdes en kyrka som predikar offerteologi.

Jag skrev om den här apokalyptiska tiden som vi genomlevde – rätt eller fel, förmodligen har vetenskapen rätt om de längre tendenserna men det var inte egentligen den viktigaste poängen, vädret var ju ett reellt hot redan i somras mot sjuka, gamla, jordbrukare, småodlare, vilda djur – jag skrev om den här apokalyptiska verkligheten att den kallade på ett kristet språk.

Det uppfattades som att jag efterfrågade gärningslära och lagiskhet; jag fick sådana svar.

Men det som jag tyckte att jag talade om var en förkunnelse som sa att offret är räddningen.

För inte är väl Jesus väg upp till Golgata gärningslära? För i så fall så har vi inget evangelium.

Men det var som att inte ens inom kyrkan så hade vi något gemensamt språk.

Jag tyckte att jag sa ask-onsdag, men andra hörde det som att jag sa Askons-dag.

Ord är alltså inte alltid språk – för ord utan ett innehåll som vi är överens om, blir som tomma och obegripliga ord i en almanacka. Man vet inte vad de pekar på. Språk är handlingar. Där menar jag att kyrkans praktiker hjälper oss i den här frågan. Jag tror att det till exempel är klokt att förklara tanken med fastefredag, istället för att följa med samhället på initiativet vegetarisk måndag. Och jag tror att ju färre gemensamma sådana praktiker och ju mer kyrkan bryter upp den traditionella kyrkliga verkligheten, desto större blir kommunikationsbristen.

I min debattartikel jämförde jag Svenska kyrkans biskopars klimatbrev med påven Franciskus brev om klimatet. Det är mycket som är likt i de här bägge böckerna. Ändå är tonen annorlunda.

Svenska kyrkans biskopar talar i sin skrift mycket om hoppet. Jag citerar: 

Vi behöver ett hopp som frigör handlingskraft. Hoppet kan börja i lovsången över naturens skönhet och Skaparens kärlek.

Och:

Martin Luther King sade inte: ”Jag har en mardröm” i sitt berömda tal för fem­tio år sedan, även om han hade anledning att känna stark oro. Han sade: ”Jag har en dröm!

Och så skriver man såhär om hotet om jordens undergång:

Apokalyptiken tycks utöva en oemotståndlig lockelse för vår mänskliga fantasi. Att låta den få konsekvenser som hotar jor­den och mänskligheten är dock ett för Svenska kyrkan, och de flesta andra kyrkor, främmande sätt att tänka.

Man vill inte tala om apokalyps – utan om hopp. En annan värld är möjlig! Hotet från apokalypsen står i vägen för aktion, menar man.

*

Jämför det med de sista verserna i påvens klimatbrev. Under rubriken ”Bortom solen” skriver påven såhär:

Till slut kommer vi att stå ansikte mot ansikte med Guds gränslösa skönhet och med beundran och glädje kunna utläsa universums mysterium som, tillsammans med oss, kommer att ingå i fullkomligheten. Också nu är vi på resa mot evighetens sabbat, det nya Jerusalem, till vårt gemensamma hem i himlen.

Alltså det är en annan ton! Även om mycket är likt i sak mellan de här böckerna.

Påven talar om en verklighet bortom detta. Biskoparna i Svenska kyrkan vill i det här sammanhanget inte riktigt nämna den verkligheten bortom solen, man vill hellre frigöra kraft för att rädda det liv som är här. 

Men den som vill rädda sitt liv ska mista det. 

Detta vet Svenska kyrkans biskopar!

De vet det mycket väl. Problemet är inte att de inte är bibelkunniga.

Så min fråga här idag, som jag kastar ut till er, är varför de ändå inte förkunnar det de vet. 

Alltså bortsett från mänsklig bekvämlighet och vana och sånt som vi alla har att brottas med; vad är det i själva organisationen och kulturen i kyrkan som hindrar att tala om offer? Jag ställer min fråga till den kyrka som jag känner närmast, men jag är säker på att man kan känna igen mönstret i andra sammanhang också.

Varför kan biskoparna skriva saker som, och nu citerar jag igen från klimatbrevet:

Vi efterlyser politiskt ledarskap. Det går inte längre att blunda för att klimatfrågan kommer att kräva genomgripande föränd­ringar. Svenska kyrkan anser att Sveriges utsläpp bör minska med 80–95 procent mellan 1990 och 2050.

Varför kan de skriva så, och inte minska sina respektive stiftskansliers utsläpp med 80-95 %?

Vad är det som hindrar att Svenska kyrkan avsätter inte 10 eller 20 procent av sin skog och jord till naturvård, utan 80-95 %?

*

Jag har en gammal Filofax som jag fyller varje nyår med nya almanacksblad. I årets almanacka fanns inte längre askonsdagen med som en högtid. Söndagarna i kyrkoåret anges fortfarande, men askonsdagen har sjunkit undan så pass mycket i den gemensamma verkligheten att det framstår som meningslöst att ens ha med den dagen i en almanacka.

Verkligheten försvinner, sedan försvinner förståelsen, sedan försvinner orden själva.

Och människor får lite mindre kristen hjälp att hänga upp sitt liv på.

Att ge sitt liv som offer. Det är inte så svårt i teorin, men det är svårt i praktiken. Därför har människor genom kyrkan utvecklat praktiker som övar oss och hjälper oss. Därför har språket utvecklats för att vi inte klarar att reda ut verkligheten som ensamma individer. Det är en av kyrkans viktigaste uppgifter att ge verktyg, om inte den enda uppgiften.

Så vad kan göras för att kyrkan, om hon tror på evangelium och det tror jag att hon gör, vad kan göras för att kyrkan själv går före och visar världen vad uppoffring ger för en frukt? Vad är det som hindrar och vad kan göras?