Jag hatar verkligen att bli missförstådd. En sak om nån inte håller med och säger emot, då kan man diskutera, men när frågan utgår från en position som jag inte har och jag trängs upp mot en vägg och ska svara för det jag inte tycker – det finns få saker som gör mig mer irriterad. Eller det gör det kanske inte men inga som jag kommer på just nu.
På sistone har det varit några sådana tillfällen – fler än vad som är riktigt normalt, tycker jag. Det är oroande att det tycks vara jag som är den gemensamma nämnaren. Kanske är det jag som uttrycker mig illa. Någonting är det ju, när så många missförstår vad jag säger.
Flera gånger har det handlat om ord. Det är som att orden inte betyder för andra vad jag tror att de betyder. Särskilt när det gäller teologiska begrep har det förvånat mig hur skral den gemensamma förståelsen är. Jag är ju inte teolog, men tycker att jag fattar mer ibland än de som är det. Eller…? Vad är det jag har missat? Brr, otäckt. Något fungerar inte i överföringen. Houston we have a problem.
Jag har redan vant mig vid att ingen utanför kulturlivet förstår vad vi menar med begrepp som ”kvalitet” och ”kritik”. Jag trodde inte att det skulle kunna kännas lika hopplöst svårt att diskutera med ord som ”offer”, ”synd” och ”skuld” i kyrkan. Alltså där folk verkligen vet vad de orden betyder (trodde jag) (eller..?). Inte ens katoliker verkar förstå vad jag säger. De brukar ju annars generellt sett ha koll på grejerna.
Jag menar nu inte att det finns en, enda fastlagd skolboksdefinition på dessa komplexa begrepp med en mycket lång historia. Jag vet att det finns olika teologiska linjer, tolkningar, blablabla. Det som jag talar om är hur det jag säger verkar gå helt rakt förbi den som lyssnar och att svaret verkar handla om något helt annat. Jag ska precisera.
I slutet av sommaren skrev jag en debattartikel, där jag uppmanade Svenska kyrkans präster att förkunna offerteologi som svar på klimatkrisen och människors oro för klimatet. Oavsett vad man tror om det så var sommarens torka helvetisk. Den som inte uppfattade allvaret i det är en lallande fåne. Alla vi andra behöver ett vuxet språk. Det kristna språket är rikt av erfarenheter av livets svåra frågor och här fanns en värld som törstade efter det. Ungefär så försökte jag säga; men jag gjorde nog inte det, för jag blev väldigt missförstådd. Som om jag hade sagt att jag tyckte att kyrkan skulle skuldbelägga människor.
I förra veckan medverkade jag på en dag om kyrkan och klimatet. Jag var inbjuden för att jag skrev den här artikeln. Då sa jag det här.
Inte heller den dagen känns det som att någon förstod vad jag ville säga. Att tala om offer, tyckte man, var att lägga på människor skuld. Plikter. Att vara orättvis.
Ursäkta, va?
Jag lyckades inte reda ut det då och jag har bara släppt det nu för jag kommer inte på fler sätt att säga det på. Men så dök frågan upp idag igen på Facebook – och sedan blockades jag från att svara.
Så okej, det här var vad jag försökte klistra fast på Facebook medan felmeddelandet ”vi jobbar på att lösa problemet” svarade mig gång på gång:
(Frågan var: ”Håller du alltså inte alls med om att offerteologi och att predika offerteologi (oavsett i vilken kyrka) tenderar att slå olika mot män och mot kvinnor?
Vad du sedan vill kommunicera till Svenska Kyrkans biskopar har jag ingen uppfattning om.”)
Fast det var vad mitt inlägg gick ut på, att tala inåt kyrkan (vad den nu är – men präster läser Kyrkans Tidning). Det var helvetisk torka, människor var rädda, kyrkan var på semester som vanligt – i detta augusti skrev jag, och kände jag, att det behövs en förkunnelse som säger att detta stora offer som vi står inför, som vi inte vet riktigt än hur det ser ut men som vi kände av nog kommer – det är befrielse. Om vi kommer att behöva ge upp vårt liv – det är befrielse. Om vi måste ge upp våra drömmar – det är befrielse. Jag menade att ge råg i ryggen på predikanter så att de kan ingjuta HOPP i folket. Inte falskt hopp om att allt är väl, och inte så att kyrkan ska reglera procentsatser för koldioxidförbrukning (som i biskoparnas klimatbrev), utan det evangeliska hoppet. Såhär är det: på något sätt kommer vi alla att behöva ge upp våra liv. Alla gånger som vi blir verkligt påminda om det innebär en existentiell kris. Om äldre kvinnor med hjärtat till vänster fattar det redan nu och börjar anpassa sig så är deras seger desto större. Om du frågar vad jag tycker ska göras politiskt så tror jag på bensinransonering och sånt. Superstora beslut. Men det är politiken det. Kyrkan ska inte syssla med implementeringen. Kyrkans uppgift är att predika evangelium. Omvänd dig och tro evangelium, och så vidare. Det är kanske det som gör politiken möjlig.
Det var vad jag ville ha sagt, som jag inte fick in på Facebook. Kanske någon någonstans i en galax långt, långt borta kan förstå vad jag säger. Men jag kan inte säga att min tilltro till min egen förmåga att uttrycka mig är ökande.
För övrigt, inte helt orelaterat, läser jag just nu denna superintressanta artikel om och om igen: ”Vad är profetisk predikan?” av prästen Anna Norrby. Det är så mycket som händer där.
Uppdatering: Se även:
När man som kyrka i detta nya läge skall formulera sitt uppdrag är det viktigt att det inte stannar vid en framställning av vad kyrkan säger ja till och vad den avvisar. Detta är inte kyrkans grund utan konsekvenser som i konkreta frågor dras av vad som är kyrkans grundläggande uppdrag: att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse och vad detta innebär för var och en.
Om ställningstaganden i yttre frågor sedan görs till kyrkans primära kännetecken vilar man fortfarande på lagens grund och har försummat evangeliet.
Bo Johnson
professor emeritus
(Artikel ”Så blev svenska folket moralister”, Kyrkans Tidning 14 mars 2019)