För en tid sedan tillfrågades några människor på stan i radio om sin inställning till att flyga i klimatkrisens tid. En man svarade: ”Jag måste flyga eftersom jag har en lägenhet på solkusten så jag har inget val.”
Mannen skrattade till litegrann eftersom han hörde hur det lät, men det var ändå absolut ett allvarligt svar: han måste flyga, för hans lägenhet ligger där. Lägenheten bestämmer, inte han själv. Han har inget val.
För mig fångade repliken ett synsätt som många fler än innehavare av semesterboenden vid Medelhavet har, nämligen att det inte finns någon annan väg än den som är påbörjad, som om utgångsläget är det enda möjliga. Ofta är det synsättet i vår genomkommersiella tid förenat med en tro på konsumismen, det omättliga begäret efter något mer: tid, lycka, pengar. Att offra något av detta ”mer” uppfattas som en förlust.
Eftersom kristendomen hävdar att offret tvärtom är räddningen har teologen William Cavanaugh menat att konsumismen innebär den kristna eskatologins död. Den indiske författaren Pankaj Mishra formulerar det så att den stora förlusten i vår tid är att vi har förlorat tron på framtiden.
Jag läser deras reflektioner i pastorn och författaren Peter Halldorfs makalösa bok om profeten Jeremia (”Alla himlens fåglar har flytt”, 2017), där han på 800 sidor tar itu med den gammaltestamentliga profeten och visar att Jeremia hör hemma i vår tid och värld. Boken är ett magnifikt exempel på kristendom som intellektuell verksamhet där tro inte motsäger tänkande.
Den som inte aktivt söker den teologiska litteraturen möter emellertid idag oftare kristendomen som en samhällsaktör som vill få en plats vid bordet i kraft av sin civila nytta. Denna kyrkosyn har betonats särskilt starkt under ärkebiskopen Antje Jackelén, efter en modell som hon prövade i Lund när hon var biskop där, då Svenska kyrkan mötte akademin och företagen.
Även exemplen på kontakter mellan politiker och samfundsledare är många. Jag har tidigare i SvD (”Kyrkan är åter en maktfaktor”, 16/2 2015) beskrivit hur Arbetsmarknadsdepartementet 2014 gav särskilda pengar till Sveriges kristna råd för en interreligiös kampanj.
Även i klimatfrågan har kyrkan profilerat sig med texter från både påven och Svenska kyrkans biskopar, de senare med detaljerade uppmaningar: ”Svenska kyrkan anser att Sveriges utsläpp bör minska med 80–95 procent mellan 1990 och 2050”, meddelar man i biskopsbrevet om klimatet från 2014.
Förr var det självklart att kristendomen framstod som språk, idéer, en bildningsinstitution. Så används det judisk-kristna av diktarna, en Hjalmar Gullberg eller en Kerstin Ekman. Var och en bjuds in till diskussionen, oberoende av medlemskap i en organisation eller personlig tro, men den sidan av kristendomen har länge förtvinats. Inom kyrkan har traditionen ofta behandlats som något problematiskt som måste stöpas om för att passa nutidens människa.
Debatten om den nya kyrkohandboken i Svenska kyrkan som fördes under flera år kan beskrivas som en strid mellan tanken att kyrkans traditionella språk – uttryckt i ord, handlingar och musik – måste förändras, och tanken att traditionen går att lära sig, erövra, bli mer genomsläpplig för. Det vill säga att det är vi som ska förändras snarare än traditionen – en radikal idé i en tid som lär oss att tro på oss själva.
Men medan tanken på topprelationer mellan samfundsledare och politiker för många framstår som alltmer oattraktiv märker man i Sverige idag en nyfikenhet på kristendomens intellektuella sida, inte minst hos yngre människor. Intresset växer ur en utbredd okunskap där man är mer sugen på att upptäcka traditionen ad fontes än att översätta den till ett nytt språk.
Om Pär Lagerkvist på sin tid kunde uttrycka frustration över ”helig bråte” som täckte sanningarna, behöver många av oss idag en lektion i vad denna heliga bråte alls är. Vi har sett det inte minst i samband med uppmärksammade händelser med moraliska implikationer, som vittnesmålen under #metoo och våldtäkterna i Svenska Akademiens närhet. Begrepp som förlåtelse, försoning, synd och skuld putsas av på kultursidorna och synas i ljuset.
Inom kyrkan har en allt intensivare medvetenhet om klimatkrisen lett till diskussioner hur man ska se på begreppet apokalyps. Den överförda betydelsen av ordet, att världen går under på ett katastrofalt sätt, omfattas inte minst av präster som oroas över att talet om apokalyps kan skrämma och paralysera människor från att agera.
Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, heter på originalspråket Johannes apokalyps. Den är en svårbegriplig text, men man kan notera att Guds vrede där gärna manifesterar sig genom just klimatet, i stora jordbävningar, blixtar och dån, våldsamt hagel. I en vers om sju skålar med Guds vrede som hälls över människorna heter det om den fjärde skålen att ”solen fick rätt att sveda människorna med eld, och de sveddes i stark hetta, och de hädade Gud som hade makt över dessa plågor och ville inte omvända sig och ge honom sin hyllning” (Upp 16:8-9).
Den som minns förra sommarens torka anar något av berättelsens konkretion.
Men apokalypsen innehåller också en framtid. I sin uppenbarelse ser Johannes världen återuppstå på det vackraste vis, och det är en av de sju änglarna med vredens skålar som visar honom den: ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer.” (Upp 22:1-3)
Detta kan väl likna dagens klimatprofetior, som både talar in i vår tid och spår framtiden i tecken såväl på himlen som i haven och på jorden. Det grekiska ordet apokalypsis betyder alltså uppenbarelse och inte undergång, i betydelsen avtäcka, göra synligt. Bibelhistoriker jämför de apokalyptiska skrifterna med profeternas varningar och tröst till sin samtid, men den apokalyptiska litteraturen skiljer sig från de äldre profetiska skrifterna genom sina omskrivningar. I stället för utpekanden tolkas i uppenbarelserna märkvärdiga syner och förutsägelser, ibland uttydda av änglar.
Hoten visar sig nu som då i naturens järtecken. De senaste åren har naturvårdare kunnat berätta att älgarna är mindre på grund av bristen på mat. Vad det säger om framtiden för människan i en skogsnation när de vilda djuren svälter är apokalyptisk kaffesump.
För en kyrka att predika om klimatkrisen är dock något annat än att mäta utsläppsnivåer (även om skogsbruket i högsta grad ligger under Svenska kyrkans ansvarsområde). Å ena sidan har präster bara tillgång till samma tecken under himlen som biologer, meteorologer och ingenjörer; å den andra har kyrkan ett annat språk och sin egen tradition att använda i tolkningen av dessa tecken. Peter Halldorf förklarar att kyrkans tro om den yttersta tiden inte innebär att hon överger den värld som är här och nu:
”Att kyrkan är eskatologisk till sin natur är en vision med samma implikationer som profeternas budskap. När den ortodoxe teologen Johannes Zizioulas säger att kyrkan i eukaristin firar ’minnet av framtiden’, är det inte fråga om verklighetsflykt utan om ett oumbärligt profetiskt perspektiv. Det är i tid och rum, i den brustna skapelsen och den lidande mänskligheten, som Guds rike intervenerar.”
Det betyder att när kyrkan förkunnar ett kommande Guds rike, så tänker hon sig ett rike som redan är och som vi kan få tillträde till nu, om vi vill det. Guds rike existerar i ett kairos – nutid – som kommer emot oss snarare än någonstans längre fram i ett kronos, en utsträckt tid. Det är här Cavanaughs sentens om konsumismen som eskatologins död faller på plats – det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden.
Bara den som ser krisen kan börja med att lösa den. Det kräver att man ger upp den inslagna vägen. Men en kristenhet som vant sig vid att vara en del av etablissemanget har ofta ett ambivalent förhållande till förlusten, konstaterar Peter Halldorf. ”Trots att förlusten – korsfästelsen – utgör själva hjärtat av den kristna tron, det mysterium som firas i varje eukaristisk gudstjänst med upprepningen av orden ’din död förkunnar vi’, har vi en tendens att snabbt skynda förbi långfredagens händelser mot påskdagens gryning”, skriver han.
Detta medför förstås bara en förlängning av lidandet. En kristenhet som hastar förbi offret och som inte vill tala om apokalypsen – uppenbarelsen som avtäcker – lämnar människorna fångna i ett evigt Getsemane. Det om något vore ett verkligt paralyserande skräckscenario. I apokalyptisk teologi hjälper kyrkan människorna inte genom att springa genom Golgata, utan med att se att det som ska offras snarare än det goda livet är våra föreställningar om vad som är ett gott liv.
En kyrka som tror på framtiden låter offret vara svaret på klimatkrisen, eftersom det är kyrkans svar i alla tider. Då är det inte 2030 eller 2050 som gäller eller någon annan tidpunkt längre fram på vilken vi kan fästa våra uträkningar, vårt hopp eller våra hotbilder. Det kan vara en uppgift för biologer, meteorologer och ingenjörer, men inte teologer. De har att tala in i existensens nu med en rätt förståelse av långfredagens offer. Att med Kristus vända på perspektiven och se att lägenheten på solkusten är något som du styr över, inte något som styr över dig.
sofia lilly jönsson 