Funderingar

Häromdagen åt jag lunch tillsammans med några andra intellektuella, får man väl säga, och talade om ditt och datt. Efteråt, och redan när det hände, tänkte jag att alla här tar bara upp sina favoritexempel. Sina hangups. Ingen lyssnar på någon annan. Kanske inte heller jag, sannolikt inte heller jag ty varför skulle jag vara ett undantag. Jag försökte göra en större poäng och använde mina exempel, men de tog mina exempel och associerade till sina egna. Jag kom aldrig fram, kändes det som. Jag kan inte bli avbruten, det är en brist hos mig när jag pratar med nån. Jag tappar tråden då. Det är nog därför som jag skriver, för att reda ut hela vägen.

Sedan blir det man skriver missförstått, eller inte läst men ändå bedömt kanske utifrån skumläsning eller bara från rubriken, men det är en annan sak. Tillfredsställelsen hos mig är ändå på plats för att jag har lyckats att formulera mig.

Jag har nu inte så mycket tid att lägga på den här texten så jag får skriva som jag tänker. Som om jag talade med någon (som inte avbryter). För jag behöver ändå få det ur huvudet. Vanligtvis stryker jag sådana här byggnadsställningar och gör själva linjen bättre i stället men jag har inte tid med det just nu.

*

Det jag försökte säga var något om polariseringen i debatten. Att det man säger omedelbart tolkas som en positionering, så att hela sjok av åsikter dras med i yttrandet fast man sagt bara en sak. Det gör det nästan omöjligt att tala. Men om man är tyst i stället, om man därför tystnar, som Wittgenstein väl kom fram till blir konsekvensen, så kan man inte bidra med någonting ändå.

Alltså: debattens logik är uppbyggd så att om man bidrar med ett yttrande som kan infogas i någon av positionerna (för eller emot Sverigedemokraterna, för eller emot Greta, för eller emot metoo) så kan man få väldigt mycket uppmärksamhet, stöd, negativa och positiva reaktioner från vardera sida. Den logiken är antagligen inte ”typiskt svensk”, som uttrycket heter, utan typiskt mänsklig, och göds dessutom av strukturen för hur sociala medier fungerar med delningar och likes, och av faktiska beslut från redaktörer i tidningar och andra medier som vill ha material med en aktualitetskrok. Det är då det blir så att allt i media handlar om Dramaten i en vecka. Den logiken göds också av medier som bygger upp ett stall av skribenter som förenas i samma position mot en annan utpekad position. Kvartal, Axess. Var för sig skriver skribenterna där läsvärda artiklar, men tillsammans under samma paraply utgör det de gör en ideologisk produktion. Det är inte kulturdebatt och jag beklagar det. Ola Wong är ny kulturredaktör för Kvartal fastän han inte är en kulturjournalist med det resonerande, kunnande och nätverk som hör till, hans teser om den politiserade kulturpolitiken passar däremot Kvartals ägare bra vilka de nu är. Därför blir Kvartal själv ett exempel på det de pekar ut som ett problem. Kvartal själv borde beklaga det. Axess kunde vara något annat än kulturdepartementet av Alliansen – alla akademiker oavsett om de är rena kommunister gillar ju Axess-tv – men förmår inte vara det, för det är så skönt att ha en gemensam fiende. Det är så skönt att kunna skrocka över det svenska/socialdemokratiska bildningsföraktet som en gemensam utgångspunkt och sedan bygga lärda texter på det. Men uppbyggnaden är i sig bildningsföraktande, tyvärr. Varför ber inte Axess annars Sven-Eric Liedman om en text?

Jag beklagar det inte för att jag är ‘vänster’ (alltför bred kategori men men) och för att allt detta är så ‘höger’, för det finns exempel på vänsterkanten också; jag säger det heller inte som ett slag för en apolitisk och världsfrånvänd kulturdebatt, utan för att det blir så lite kultur. Kultur saknar vi, vi behöver mer av det som är förvirring, komplicerande, självkritik, granskning, osv. Positionerna är ointressanta, kontraproduktiva, och ger oss ingenting som vi kan ha nytta av.

Eller bara som en sådan sak att det man säger uppfattas som en åsikt överhuvudtaget. Eller att man förväntas ha åsikter om allt och alla. Som att jag började lyssna på Alex Schulmans och Sigge Eklunds podd förra veckan, för att ta ett exempel ur högen. Nu har jag lyssnat en tid bakåt. Jag märker hur jag i huvudet resonerar med mig själv och avkräver mig på åsikter om det som de pratar om, och om dem som personer, och hur stressande det är, för jag tycker ibland som dem, ibland inte, ibland tycker jag om dem, ibland tycker jag inte om dem. Det är positioneringslogiken som sätter igång i mitt huvud och som stressar mig. Korta stunder kommer jag på att jag inte alls måste bestämma mig för att ta del av det. Det är otroligt befriande, förvånande rentav.

*

Jo, det jag försökte säga då på det där mötet var att det inte alls är så att de där rösterna som uppfattar sig själva som tystade av åsiktskorridoren tar en risk. De är ju trygga i en annan position. De tillhör antingen Mattis eller Borka. Mycket bråk, mycket våld och förutfattade meningar, men något rövargäng hör man till. Man är inne i värmen.

Det var därför som den där samtalsserien som SvD hade inte blev bra. Inte för att den lyfte in kontroversiella personer i tidningen i princip utan för att de valde ut fel personer att samtala med. De hade ju bara plockat de första kritikerna av etablissemanget som man kan komma på. Som en sjuttonåring kan komma på. Som redaktionen för SVT Opinion kan komma på. Som jag kan komma på. Röster på högerhögerflanken, Vilks, Janouch. Ett tankearbete som tar en kvart på sin höjd. Ställer man dessa mot Stina Oscarson, kulturetablissemang med vänsterlegitimation, så har man bara återskapat en positionering hur mjukt man än talar. Det är faktiskt likt teater, hon är ju dramatiker. Det ger ingenting nytt när man lägger upp det så. Jag minns att hennes fiktiva samtal i radio för en del år sedan ibland kantrade i det här diket, men minns också att det fanns kreativa konstellationer där.

Vad hade hänt om man i stället utvecklat idén så att dessa kontroversiella personer bemöttes från en annan sida än från den front som de byggt upp hela sitt försvar emot. Om SvD hade letat fram tänkaren bakom yttraren, eller tänkaren bakom tänkaren, och talat med den. Eller utvunnit några idéer och gjort rundabordssamtal runt dessa idéer. Eller löst det på något annat sätt.

Positionerna står stilla. Det är därför inte riskabelt att överge en position för en annan: man får genast fast mark under fötterna. Att hoppa över Helvetesgapet för att bli rövare för det andra gänget är samma sak fast tvärtom. Det är bara farligt att vistas i motståndarlaget om man säger emot dem, då blir man väl en Birk i Mattis fängelsehålor (jo jag vet att Borka och Mattis slår sig samman på slutet, Gud bevare oss för den dag då detta sker i svensk politisk debatt antar jag? men jag vet inte om den bilden alls är applicerbar på resonemanget, antagligen bildas det nya rövargäng) men att bara byta sida är kostnadsfritt. För den som byter sida och för de som har hejat på.

Hur kan man annars förklara att det går att skriva såhär 2014

och ett och ett halvt år senare såhär

utan att själva hoppet blir ämnet för diskussionen? Utan att Heberlein med mer än med en mening berör det faktum att hon själv var en av dem som byggde upp positionen ‘det toleranta Svenska kyrkan’ kontra ‘de kristna värderingarnas Svenska kyrkan’ (‘jo’, skriver hon på Ledarsidorna 2016, ‘jag hörde till dem som tyckte så’, sedan diskuteras det aldrig mer). Visst kan man få ändra åsikt, drabbas av insikt, se saker från ett nytt håll. Men hur kan då inte själva positioneringen ifrågasättas. Särskilt om det egna ansvaret är stort för hur det blivit. Sydsvenskan publicerade då, 2014. Tar man bara sin hand från personen 2016? Tänker man alls på hur man resonerat och jobbat kring den tidigare publiceringen?

Har DN diskuterat sitt eget ansvar för uppbyggnaden av kulturklubben Forum? Vi vet att DN:s roll har diskuterats på andra ställen på nätet, av andra personer. Men har DN själv gjort det? Jag frågar för det vore verkligen intressant att veta om det har berörts i någon av alla de texter som publicerats i DN om saken. Det kan ju vara så. Jag är inte prenumerant så jag missar mycket där.

Är människan naiv, alltså godtrogen? Är det hennes godhet och välvillighet gentemot andra som gör att minnet är så kort, att saker som hände för bara ett par år sedan (då du rövade för Mattis) faktiskt hände? Jag kan inte vara särskilt förlåtande då? Som undrar varje gång det sker, och det är ofta, att hur kommer det sig att ni inte minns att den där vänsterliberala debattören som var en konservativ kristen förut var en sexlibertarian innan dess, och gud vet vad innan det?

*

Är det jag far efter, som jag känner i ‘vår tid’ (det är väl ett fånigt uttryck, vad betyder det i praktiken? Vi råkar leva nu, men vi tror väl inte på någon Zeitgeist som vi alla lyder under?) en brist på ansvar som vuxna borde ha?

Om man tar den där klubben Forum. Spelet runt Arnault, Frostenson och alla de andra som fick blomma där. Det fanns ju ändå människor runt dem som var avgörande för att det sociala kapitalet skulle få något värde. Ylva Lagercrantz Spindler skriver intressant och poetiskt om det i dagens Svenskan. Hon var en av de människorna. Hennes vittnesmål från den tiden framstår som vekt på nåt sätt. Inga avslöjanden, inga oerhördheter att rasa emot och bränna av under en dag i sociala medier. Det är bra, det hon skriver kommer att hålla längre.

För mig förblir hon poeten jag då beundrade. Jag, en Forumflicka (vilket uttryck, i likhet med kaffeflicka?) som tillhör urkretsen kring Sigtunagatan, väljer att aldrig helt vara en del av den. Något skaver, jag förblir en iakttagare. Vid något tillfälle konstaterar Jean-Claude Arnault att jag är en av de ”onåbara”. Varför går inte att förklara. Kanske är det slumpen i kombination med mitt efternamn?

Hon drar in sig själv i försöken att finna förklaringar. Efternamnet Lagercrantz har betydelse, men vilken? Att ändå ta in det egna bidraget i ekvationen och väga det i handen. Självgranskningen paras med avståndstagandet från kretsen, och också lite ödmjukt skryt: egna foton från inne i det allra heligaste, foton som på samma gång är helt relevanta för reportaget.

Det är vuxet, alltihop. Det är kultur. Komplicerande.

Någon skådespelerska antydde det också i metoo, att vänta, jag har ju varit en del av det där. Jag har ju också skrattat åt de plumpa skämten och blåst upp sköra manliga egon.

Det är där det börjar bli intressant.

*

Men det är som att ‘ingen’ (också ett ord som jag inte borde använda, det finns säkert någon, eller många) tar ansvar. Inte DN när deras medarbetare Ringskog, Strage, Orrenius, säkert fler mobbar gästrecensenten Wahlin på Facebook. Jag menar inte ta på sig hela ansvaret. Men det där fragmentet av självkritik – ‘kanske är det mitt efternamn?’ – det dyker liksom aldrig upp. Vad är min del i det här? Det håller jag tyst om. Samtidigt som DN blåser på i orkanstyrka mot ledamöter i Svenska Akademien, folk på Dramaten. Höga hästar och allt det där.

Människor som är vuxna i passet och som har höga ämbeten i samhället sitter och bräker på Twitter att Kina är en värre klimatsyndare än Sverige och på något sätt lyckas de övertyga sig själva och många andra om att det räcker så. De kan konstatera något och då behöver de inte göra mer. De har glömt att det inte är vuxet att säga ”men han då”.

Jättelätt för mig och de som inte håller med att säga emot sådana och jättelätt för någon annan att hålla med. Att påpeka att den där klimatsynden i Kina är samma sak som den ekonomiska tillväxten de annars brukar gilla och att det knappast är miljömuppar som har tagit lätt på det.

Mycket uppmärksamhet, mycket energi i positionerna, stor trygghet i lajks för bräkaren och för oss som säger emot.

Men så kommer ett yttrande som försöker vrida till frågan och vända den mot sig själv. Texten är jättekort så jag klistrar in hela:

Söndag. Lämnar av sonen vid det som just nu i livet är himmelriket för honom och hans vänner: en stor stenbyggnad i utkanten av ett industriområde, fylld av studsmattor, trampoliner och skumgummi. Tänker att jag under de två timmarna som de hoppar runt därinne, kan fördriva tiden med att åka till Ikea. Utan att egentligen behöva nåt.

Kör in mot möbeljätten ett par kilometer därifrån. När jag närmar mig stockar sig vägen av bilar mot samma mål – handelsplatsen. Byggd på marken där fornlämningar vittnar om livet här under romersk järnålder.

Täta fynd från boplatser och gravfält har gjorts i området. Keramik. Grunder till byggnader med namn som klingar av arkeologisk poesi: grophus och treskeppiga stolphus. Amuletter. Ben. Rester från odlingar. Järn.

Då hade vi börjat kunna koncentrera ämnen, utvinna dem. Samla och smälta ihop.

Tänk om de hade vetat, de som knatade runt här för två tusen år sedan, att det skulle mynna ut i dessa karavaner av fordon fyllda av människor som väller in i hangarliknande block av kedjor som säljer pryttlar – som köps av sådana som jag, utan behov mer än att fördriva tid.

Att replikor av fenomenet finns utanför alla svenska städer. Och zoomar man ut – i tusentals städer i hela västvärlden. Får panik av den vyn i mitt huvud. Från rymden. Hur vi med frenesi parasiterar sönder den enda boplats vi har. Det där samlandet och ihopsmältandet gick bananas.

Önskar det låg ett treskeppigt stolphus här nu. Det låter mysigt.

Har slutat flyga. Äter inte kött. Försöker. Men inte tillräckligt. Och just här känns det som om det inte finns någon återvändo. Lägger fyndkassen i bilen och svänger tillbaka mot min arvinge i skumgummi-heaven.

(Lisa Röstlund: Har slutat flyga. Äter inte kött. Försöker. Men inte tillräckligt. DN, 16/5 2019)

Och det hon skriver faller mellan stolarna i debatten. För alla bara.. ja. Jaha. Ja, så är det. Men det driver inte opinion. Men det hon skriver här skulle kunna förändra någonting om vi ägnade fokus åt att förstå det i stället för att upprätthålla positionerna.

Jag vet inte om Lisa Röstlund skulle säga att det kostar henne så mycket att publicera texten, men kanske kan man ändå säga att den är ett exempel på att det framstår som meningslöst att röra sig mellan positionerna. Jag vet att det kostar mig mycket att vara kritisk åt alla håll utan att ha ett annat rövargäng att falla tillbaka på, men det är som det är. Det vore skönt att ha en tankesmedja som höll ens rygg och gav en nya uppdrag lite då och då men jag vet ju att det är omöjligt för mig. Häromkvällen gick jag in på Maja Lundgrens blogg och läste lite bakåt; man påminns där som alltid att en enda droppe Maja Lundgren säger mer än en flod av det mesta annat. Jag kan inte riktigt säga vad det är som gör att det är så, men så är det. Tror det handlar om sanning, hur uppblåst det än låter. Och om träning i mod. Om man vet att något är sant så kan man inte ta hänsyn till något annat än det som man vet är sant. Nåt ska man dö av, brukade visst min mormor säga på tal om helt andra saker, men låt oss låna in det uttrycket i kulturdebatten också.

Men alltså, även om jag ‘dör’ i kulturdebatten, och om en massa goda tankar från andra människor aldrig blir sagda, så måste fler börja ifrågasätta nyttan av debatten överhuvudtaget. Det är kanske vad jag försöker säga. Måste det se ut såhär? Går det att ändra på? Hur gör vi?