Mödomshinnan

DN skriver om att det populära äldrekollot Stenfasta i Sörmland ska läggas ner (tidigare har bland andra Eskilstuna-Kuriren rapporterat om nyheten). Stockholms stadsmission vill lägga pengarna på andra delar av organisationens verksamhet.

Jag rotade lite i det här under våren. ”Rota” ska inte indikera någon hemlig operation; jag ville informera mig lite bara, helt enkelt. Vill veta svaret på mina egna frågor innan jag formar en åsikt, ens privat. Jag börjar alltså i research.

Men till Stenfasta hittade jag inget nummer. Kanske öppet bara under sommaren, eller något sådant. Jag ringde stadsmissionens växel. De hade inget namn på rätt person. Jag ringde då till presspersonen vid Stockholms stadsmission, Maria von Sydow, och bad om kontaktuppgifter till verksamhetsledaren för Stenfasta. Det här var i mars, ser jag i mejlen.

Som nästan alla presspersoner nuförtiden ville hon att jag skulle mejla exakt samma fråga till henne som jag hade ställt i telefon. Jag är en smidig och tillmötesgående person så jag gjorde det.

Hej,

jag vill alltså tala med verksamhetsledaren för Stenfasta pensionärskollo. Mitt telefonnummer är XXXX-XX XX XX och detta är min mejladress. Tack för hjälpen!

mvh, Sofia Lilly Jönsson

Maria von Sydow svarade:

Hej Sofia,

Tacksam om du bara ger mig en indikation på vilken typ av frågor du vill ställa så att jag kan sätta dig samman med rätt person i organisationen.
Vill gärna veta vilken media du skriver för?
Lovar att återkoppla så snart som möjligt.

Hälsningar
Maria

/Kommunikation & Insamling
Maria von Sydow, Pressekreterare

*

Pressavdelningarna på olika organisationer och företag har tillkommit och vuxit på senare år. Informatörer och kommunikatörer är andra namn på yrkesgrupper som är anställda för en organisation och som bland annat har till uppgift att bemöta frågor från allmänheten och allmänhetens förlängda arm, journalister. Samtidigt har antalet fackskribenter och lokaljournalister minskat. Det sker på alla nivåer.

På Kyrkans Hus i Uppsala jobbar runt femtio personer på kommunikationsavdelningen, och då räknar vi alltså inte alla de som sitter i församlingar och på stiftskanslier. Hur många journalister finns det som ägnar sig lika mycket åt Svenska kyrkan? I Sölvesborg har antalet journalister minskat från sex fast geografiskt placerade tjänster till två. Samtidigt har antalet kommunikatörer i kommunen ökat med 700 procent.

Parallellt med detta har telefonväxlar centraliserats och bemannats med utbytbara personer, och kompetensen har sänkts. Förr kunde man ringa någonstans och få tala med en växeltelefonist som kunde verksamheten. Nu måste man ha namnet från början på den man söker.

Jag är säker på att presspersonerna själva är övertygade om att deras uppgift är att förenkla kommunikationen mellan den som frågar och organisationen. Jag är dock inte lika säker på, faktum är att jag tror att det inte är så, att presspersonerna har följt tanken hela vägen och undersökt om resultatet verkligen är det.

Varför ska en pressperson fråga en journalist vilka frågor den ska ställa till en chef i organisationen?

Är det rimligt att ens meddela att man ”gärna vill veta vilken media du skriver för”?

En gång i tiden, har jag hört, kunde man gå upp till regeringskansliet och be att få tala med utrikesministern. Sedan satt man utanför hans kontor tills hans sekreterare meddelade att han hade tid, och så fick man komma in. Vem som helst kunde göra det. Detta är inom mannaminne.

När jag skulle söka journalistvisum till USA för några år sedan frågade ambassadtjänstemannen bakom luckan vad jag skulle skriva om. Att hon ens får fråga, tänkte jag, får man det, det borde vara förbjudet att efterforska enligt nån Genevekonvention eller nåt? Jag funderade då på hur det skulle tas emot om jag svarat att jag skulle skriva en artikel för en kommunistisk tidning om pengarnas betydelse i det amerikanska presidentvalet (jag skulle skriva i Svenska Dagbladet om religion i det amerikanska presidentvalet, och när jag sa det slapp jag undan med en föraktfull min).

Nu läser jag att USA har infört krav på att journalister ska lämna uppgifter om sina nick i sociala medier för att få komma in i landet.

Det går alltid att ställa upp det som är värre och säga att man är bättre själv. Men det är inte intressant. Frågan är vart man är på väg. Vilken samhällsrörelse man stödjer. För någon samhällsrörelse stödjer man alltid.

*

Fattar ni vad som pågår här? Ni i styrelser, och på kontoren som verkställande tjänstemän, och som presspersoner och informatörer, som har ansvar för det här på vår kant av världen?

Fattar ni att det är ni som har ansvar?

Fattar ni vilken badwill det ger den organisation som ni företräder?

*

Efter lite mer sökande runt Stenfasta hittade jag fram till namnet Madeleine Gyllenhammar. Hon finns med i gamla artiklar om äldrekollot, men verkade ha gått i pension. Det finns flera med det namnet i telefonkatalogen, och jag tänkte att ärendet kanske kunde vara känsligt. Jag ville inte ringa hem till någon som jag inte var säker på att det var rätt person och börja ställa frågor. Därför gick jag till andra kontakter som eventuellt skulle ha en ingång till Madeleine Gyllenhammar eller stadsmissionen innanför väggen av pressfolk, men jag fick inga svar där heller.

Så. Varför stänger äldrekollot i Stenfasta, vilka är svaren bortom Stockholms stadsmissions officiella? Vilka turer har gått kring beslutet, vilka personer har protesterat, vilka ”prioriteringar” gör man istället? Ingen aning. Jag fick aldrig namnet på den nuvarande verksamhetsledaren från Maria von Sydow. Det fick bli den här texten istället för en som eventuellt kunde vara lite rolig för Stockholms stadsmission.

Jag fick inte kontakten som jag sökte hos H&M, ICA eller ABB heller. Det är inte bara Stockholms stadsmission och det har inte nödvändigtvis att göra med att någon just nu försöker att dölja någonting. Västtrafik och Svenska kyrkan är två andra organisationer jag haft kontakt med och som låter pressavdelningen vara mödomshinnan som stöter ut journalister med uppmaningar om att mejla frågor, uppge var man ska skriva, och att inte släppa på kontaktuppgifterna till den man vill tala med. Många presspersoner brukar vilja att man formulerar sina frågor i mejl, sedan vill de gå med frågorna till den ansvarige, och så ska jag få svaren direkt från presspersonen igen. Jag har varit tålmodig och gett dem vad de begärt av frågor och mina kontaktuppgifter och förklaringar om hur och vad och var jag skriver för jag kan inte förändra hela världen, men jag tänker inte vara det mer. Man får inget för det. Man skjuts bara längre ut. Mödomshinnan blir bara segare, tjockare. Den tvingar en till wallraff och omvägar. De stora granskningarnas språk tar över. Nu är det krig, pressavdelningar. Men kom ihåg vem som startade det. Det var inte vi som bara försökte informera oss om sakernas läge som gjorde det.