En kväll för klimatet

I Dalarna utbröt 1838 hungersnöd efter flera års missväxt. Johan Olof Wallin var domprost i Stockholm då, men agerade utan att invänta biskopen i Västerås, inom vilkens stift ju Dalarna ligger.

Wallin kom från Stora Tuna i Dalarna, och man kan ta pojken från Stora Tuna men aldrig Stora Tuna ur pojken. Detta var Wallins bygd, hans folk.

Den fjärde april gör han ett upprop i pressen om insamling av pengar, där han talar om en nöd

varom blott den kan göra sig ett begrepp, som sett och ätit barkbröd; ty detta, med inblandad mossa sammalet, utgör nu i flera av Dalarnas socknar de utmärglades tårblandade spis.

Han använder sina kontakter för att få in pengar till insamlingen. Listorna distribueras till representativa män av dalabörd, barndomsvänner från tiden vid Falu skola och Västerås gymnasium. Professorn vid Konstakademien CJ Fahlcrantz hörsammar, och han står i sin tur i förbund med societeten. Vid en välgörenhetskonsert på Operan sjöng operasångaren Per Sällberg ”Om sommaren sköna”, en dalvisa från stormaktstiden med ett par nya strofer om nöden som Wallin skrivit till.

Insamlingen tog småningom formen av en våg över hela landet där de allra rikaste, medelklassen, och torpare och fattiga tjänstehjon deltog gemensamt. Särskilt utmärkte sig östgötarna i generositet. Gamla pengar och nya rullade in till de hungrande i Dalarna. Några månader senare uppgick Wallins insamling till trettiotusen riksdaler banko. En uppskattning om värdet i dagens penningvärde är svår att göra, arbete lönade sig inte då, men summan motsvarar flera miljoner kronor.

Jag behöver inte vara någon apologet för Johan Olof Wallin; han var en konservativ person och ganska tveksam till folkskolan till en början, och den samiska missionen med skola som han var med att dra igång hade ju sina problem, som senare tiders människor kunde förklara. Dessutom kan man diskutera hur stort någons livsverk är som är satt i en maktposition där han har kapital av alla sorter att spendera, ja som nästan automatiskt hamnar i historieböckerna.

Någon har sagt att välgörenhet är som när en man rider på en annan mans rygg och lättar lite på kopplet. Pengarna kom till användning, antar jag, och det kan man ju peka på som en god frukt. Men signalerna som sändes ut till folket från kyrkans minglande med 1800-talets societet i Stockholm och Uppsala hade också en kostnad som Svenska kyrkan betalar på än idag. Eller ska vi säga att det är folket som betalar som inte sällan uppfattar att kyrkan har grava trovärdighetsproblem när budskapet klingar falskt mot kyrkans handlande, och som därför hindras att bygga någon relation med henne.

Efter sin död var Wallin mest ihågkommen för sina psalmer. Psalmboken 1819 och nya koralmelodierna gjorde rent hus med den äldre psalmsången som hade fäste hos folket. Det var i uttalat syfte som man rensade upp i den rådande praktiken. När de nya psalmerna implementerades under 1800-talet gjorde församlingar ibland gjorde aktivt motstånd mot den nya kyrkomusiken, sjöng vidare på sitt gamla sätt eller slutade att gå till kyrkan. Redan generationen efter Wallin växte en väckelse fram kring förkunnaren Carl Olof Rosenius som starkt betonade nåden och Guds handlande för människans frälsning. Rosenius, som var tre år gammal när den wallinska psalmboken antogs 1819, kallade dess författare för ”opånyttfödda lärare och snillen”. Boken var för högtidlig, för moralisk, för lärd. Wallins litterära mästerverk kom ur bruk i de trakter där nyevangelismen gick segrande fram.

När skolan avkristnades försvann folkets kunskaper på några årtionden – det fanns ingenting i kyrkans själva eget liv utanför pliktinstitutionerna som drog människor till tron och gudstjänsterna. Väckelsens husmöten var sannare och tältmötena var roligare. Biografer, grammofon och radio gjorde den traderade psalmsången obsolet. Det vidgades under 1800- och 1900-talet en klyfta mellan kyrkans överhet och folket.

I fredags arrangerade Svenska kyrkan, Dagens Nyheter, Bokmässan, och Bokförlaget Polaris En kväll för klimatet i Göteborgs konserthus med musik, samtal och tankar kring vad man kallade vår tids ödesfråga. På scenen uppträdde Annika Norlin och på en skärm spelades en förinspelad intervju med Greta Thunberg. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, DN:s kulturchef Björn Wiman, med flera deltog i samtal på scenen. Svenska kyrkans biskopsbrev för klimatet från 2014 relanserades i en omarbetad version.

För några är den här sortens evenemang precis vad Svenska kyrkan ska syssla med. Den ansiktskända ärkebiskopen markerar att kyrkan är med. Greta är med. Här satte man ljus på någonting viktigt. Det är inte svårt att motivera kyrkligt engagemang för människors och djurs överlevnad; det borde ha gjorts mycket mer tidigare. Evenemanget var en del av Bokmässan där många befinner sig. Det kan kallas folkligt i en tid när vanlig gudstjänst är subkultur. Man kan inte ta miste på övertygelsen och syftet.

Men man kan fundera över formerna. Över likheter och skillnader mellan evenemanget på Göteborgs konserthus 2019 och nödhjälpsinsamlingen på Operan 1838. Man kan reflektera över det pastorala självförtroendet hos en kyrka där det nationella Svenska kyrkan arrangerar ett scenarrangemang i en profan lokal istället för att ärkebiskopen, på besök i ett annat stift, till exempel är med på en enkel vesper en fredagkväll någonstans i staden. Man kan undra över vad Sveriges största dagstidning gjorde där som medarrangör tillsammans med en av Sveriges största ägare av skog och mark och tillika aktieägare med en fondportfölj som genererar vinster på ekonomisk tillväxt. När kardinal Law i filmen ”Spotlight” vänskapligt säger till den nya chefredaktören för Boston Globe att de stora institutionerna i staden alltid har arbetat tillsammans, svarar chefredaktören att en tidning måste stå ensam för att kunna utföra sitt uppdrag.

Journalister hade gått i lag med den katolska kyrkans ledare i decennier i Boston. De hade alla kontakter, de hade kunskaperna och var inbäddade nog för att hitta svaren, men just därför ställde de aldrig frågorna. Det var först när tidningen började att behandla kyrkan som den behandlade andra stora institutioner i staden som de kunde börja höra signalerna om att något var fel, tolka dem, och gräva djupare. De hade fått höra dem innan, från offer och advokater som representerade offren, men alltid slagit bort dem.

Så om man är övertygad om att klimatkrisen är en ödesfråga, hur hanterar man sitt mandat på bästa sätt? Inte bara så att man automatiskt kommer in i historieböckerna därför att man har en chefsposition, men så att man gör verklig nytta? Så att det verkligen blir en kväll för klimatet, och inte för något annat?

Hur hade det varit om Dagens Nyheter ägnat sig åt att granska den där stora klimataktören istället för att sälja biljetter tillsammans med den? Kanske till och med distansera sig lite från den, för att kunna göra journalistisk skillnad. Och hade inte relanseringen av biskoparnas klimatbrev utstrålat en mer med budskapet överensstämmande tro på kyrkans egna former om den hade gjorts just i kyrkan? Och hade inte det i så fall potentiellt åstadkommit mycket mer – för klimatet?