Teater är inte lika med scenkonst

Det pågår en teaterdebatt i Sverige men det heter att den handlar om scenkonst. Jag har redan skrivit det här på några ställen men jag skriver det här också så blir det mer beständigt: teater är inte lika med scenkonst.

Det är väldigt olyckligt att de orden används som synonymer. Det osynliggör all den scenkonst som inte är teater just när man ville synliggöra något som man anser får för lite uppmärksamhet.

Men det är åskådligt för själva den här debatten eftersom begreppsförvirringen säger något om den bristande förankringen i scenkonsten som Johan Hilton, som startade debatten, var ute efter att uppmärksamma.

Att det grundläggande och gemensamma för olika scenkonstformer är att de utförs inför en publik – när ordet gör att man stirrar sig blind på scenen – är talande. Mellan scen och salong händer något, det är performativt, det sker ett spel där och inte bara mellan människorna på scenen. Det är den springande punkten, och det sitter inte i ryggmärgen hos de journalister som har ansvar för kultursidorna i dagspressen längre. För det är ju teater de talar om, talteater för vuxna, företrädesvis på institutionsteatrarna.

Men att scenkonsten är någonting publikt innebär att en sittande orkester som spelar instrumentalmusik är mer scenkonst än, kan man argumentera för, en tv-sänd uppsättning från Dramaten. Inte alls bara till exempel opera, som istället är just teater med musik.

Det är vasst av Johan Hilton att ställa frågan om kulturchefernas intresse för kultur. Hans egen överordnade kunde på sistone som har påpekats av andra lika gärna kallas för Dagens Nyheters klimatchef.

Men man kunde vara vassare ändå. Man kunde vända på det och fråga varför det är just dessa personer som är kulturchefer. Varför rekryteras inte scenkonstkunniga till redaktörer och chefer för kultursidorna? Vet chefredaktörerna och styrelserna på tidningarna ens vad deras tidningars kritiker heter? Läser de dem? När rekryteringar görs fiskar man bland de mindre tidningarna eller flyttar upp någon, ofta en allmänreporter med kulturintresse. Att dessa journalister sedan känner sig osäkra inför att bedöma konstverk är inte att förvåna. Men borde man inte börja i frågan om rekrytering, snarare än att fortbilda kulturchefer för att de ska känna sig hemmastadda i den konst som de har ansvar för att bevaka?

Jag tror nu inte att det behöver vara fel personer som sitter på tjänsterna nu. I någon mån kommer det alltid att vara både fel och rätt person samtidigt, eftersom ingen kan allt. Men organisationen och respekten för konsten måste förbättras generellt på tidningarnas kultursidor därför att det räcker inte att outsourca kompetensen på frilanskritiker som blir kanonmat i en debatt som cheferna inte själva följer. Där kan en internaliserad förståelse hos en chef och en redaktör för vad det är att sjunga i kör, sitta i orkester, spela teater, bygga en utställning, etc etc betyda hela skillnaden. Att den erfarenheten också finns hos dem som bestämmer. För det är det verkligen inte kritikerna som gör.

Jag ska inte kommentera allt kulturcheferna sagt i den här aktuella debatten, men till exempel får vi höra att det är svårt att få snurr på recensioner i sociala medier – ja, börja med att lägga ut dem i flödet, säger jag. Som vi på SvD har tjatat om att få ut recensionerna på Facebook och Twitter, att starta ett twitterkonto för @svdmusik som vi bad om, att starta en musikpodd. Jag minns när (frilans)redaktören, från resa i Paris, SKREK i mejl till webbredaktionen att lägga ut min Håkan Hellström-recension från första konserten på Ullevi. Man skriver snabbt som satan och så göms den nånstans dit ljuset aldrig når.

Och varför skriver jag det här på en egen hemsida istället för att försöka få in en artikel i tidningen och delta i debatten där?

Därför att det är bara här som jag har kontroll över hur texten publiceras. Här kan jag själv se till att den inte göms bakom betalväggar, att den inte får en klickrubrik, ingen missvisande och dumförklarande disclaimer om att det är jag som har skrivit texten som står för åsikterna, att den kommer ut på sociala medier. Här kan jag behålla någon slags stadig plattform. Här är jag inte kanonmat, eller snarare, här är det i alla fall jag själv som laddar kanonerna.