Vidrör vid en annan tid

Ramlade över en gammal text, minns inte var den publicerades. 2011.

Världens vackraste dag. Höstträden står lysande gula mot en hög och klar himmel. Jag har fått låna nyckeln till en gammal baptistkyrka i en skogsdunge och det är första morgonen där. Inne i salen har tiden stått stilla sedan församlingen sålde huset, en matta över dopgraven bara, och utanför hörs ljuden från centrum när dagen drar igång.

Jag slår mig ner i köket, tänder ett ljus och sträckläser ”Bönens trädgård”.

– Ja det är bra, då är du i ett fromt tillstånd nu då, säger Martin Lönnebo när jag ringer honom några timmar senare och erkänner snabbläsningen.

Martin Lönnebo, 81 år gammal och biskop emeritus i Svenska kyrkan, skriver inte lättsmält litteratur. Men ofta är avsikten att göra trösklarna till Gud lägre. Frälsarkransen som han uppfann för femton år sedan kombinerar dessa två egenskaper, enkelhet och komplexitet i samma böneverktyg, och i den nyutgivna ”Bönens trädgård” har biskop Martin sökt visa en ingång till bönelivets värld. Det sägs att det tar 30 dagar att etablera en ny vana. ”Bönens trädgård” omspänner 35 för säkerhets skull. Både nybörjare och vana bedjare kan nog ha glädje av boken, tror Martin, eftersom bönerna som ligger till grunden för texten egentligen är outtömliga. Framförallt är det Herrens bön som går igenom hela boken: ”Vår Fader, du som är i himlen…”.

– Jag var avgiven av bön från innan jag föddes och sedan har det bara fortsatt. I mitt barndomshem i Västerbotten bad vi både av vana och fritt från hjärtat. Det är bra med det spontana, men människan fordrar också en viss ordning.

Det låter rimligt och klokt. Men för många av oss är det religiösa livet präglat av motstånd, inte mot Gud men mot formerna; liturgin som känns stelnad, de vackra orden som känns hycklande, gemenskapen som känns spelad. Jag läser ett citat från boken för Martin i telefonen: ”Kan vi försöka se vårt tvivel och vår kamp inte som ett tecken på Guds frånvaro i den moderna världen, utan som ett tecken på att han närmar sig vår själ. Då gäller det för oss att hålla ut.” 

Hur länge då?

– Ja… efter 30-50 år blir det bättre. 

Han skojar inte, men när jag skrattar åt det hisnande perspektivet skrattar han med mig. Det är roligt att prata med biskop Martin. Man vidrör liksom vid en annan tid. Han berättar att gamla människor i hans barndom kunde ta av sig mössan vid dagens slut då kyrkklockorna ringde. KG Hammar har sagt att avståndet mellan hans barndom på 50-talet och Bibelns tid ibland verkar kortare än det mellan 50-talet och idag. Martin Lönnebo håller med när jag berättar det. Så verkar det.

Den enda gång han låter upprörd är när han talar om just detta moderna samhälle. Det kräver en större struktur att leva i bön. På en generation har den strukturen fallit sönder och med den faller också det spontana tilltalet. Söndagen har försvunnit i det moderna livet, säger Martin med eftertryck, och hans mjuka gammelmansröst låter för en sekund sårig. Det är svårt att ensam hålla fast vid ett kollektivt liv som splittrats.

Men det är aldrig försent. En retreat på tre dagar kan få människor – ja till och med präster, fast det tar längre tid, säger han – att återupptäcka tystnaden. Det är därför retreatcenter är så viktiga. Till Bjärka-Säby har han återvänt många gånger, och på höstmötet under allhelgonahelgen ska han ge praktiska råd om hur man kommer igång med böneordningar, och berätta vilka som är bönens fiender och dess vänner.

Så ber jag om en sak av Martin. De flesta som kommer att läsa den här artikeln är troende på något vis. Hur kan de hjälpa andra att hitta bönen? Men Martin vill inte hålla med om den uppdelningen.

– Det är få människor som inte ber någon gång, säger han eftertänksamt. Men det är också få människor som lever fullt ut i sin bön. Kanske någonstans däremellan kan den här vackra boken komma in.

Ja, det är en vacker bok med sitt högsommarblommiga omslag. Omsluten från alla sidor av fallande höstlöv ska jag kanske faktiskt prova den här 30-dagarsmetoden nu när jag har nyckeln till kyrkan. Formen hjälper – och det är ju som Martin Lönnebo säger lättare att be i ett kyrkorum än i ett varuhus.

SOFIA LILLY JÖNSSON