En oanständighet vid kyrkkaffet

Det obehagliga med en tystnadskultur är att man vet att ju tystare det är kring en fråga, desto mer tjattras det i de slutna rummen. Det är ju inte vanligtvis tystnad som man förknippar kulturvärlden med. Nu har en podd kommit ut som diskuterar kritiker och tonsättare, nämner dem vid namn, och tystnaden som breder ut sig runt länken var helst den postas är öronbedövande.

Det blir som Bergman sa 1962 om att tala om Gud i vissa kretsar, som att säga en oanständighet vid kyrkkaffet.

Jag är tyvärr sådan lagd att jag bara måste upprepa samma sak igen då fast högre.

Såhär skrev jag på Facebook igår:

Tonsättarna Sune Mattias Emanuelsson och Jonas Valfridsson har en podd tillsammans som heter Noterat. I det senaste avsnittet talar de om musikkritik. Men lyssna också ni alla kulturintresserade som vanligtvis inte bryr er om just musikkritiken. Det är relevant för era konstformer med.

Det är ett roligt program. Man skrattar. Det var faktiskt första gången på länge som musiksamtalet gav mig något annat än prestationsångest.

Nu följer en lång kommentar från mig som man kan läsa om man vill.

Podden tar upp min pamflett ”Kritikens främlingskap” från 2018. (Inte bara den förstås, men jag vill kommentera den biten.) Boken kan man köpa av mig för fyrtio kronor inklusive porto om man vill veta vad de pratar om, mejla till sofialillyjonsson@me.com, eller från bokhandeln om man vill vara anonym.

Bibliska proportioner, absolut. Den är en sång utan någon vettig form. Det är ingen Bra Text. Det är säck och aska. Mycket skam och skuld. Men den innehåller många iakttagelser som jag har samlat på mig och försöker att vända ut och in på och visa den fulaste sidan av så gott jag kan. I allmänhetens tjänst, som diskussionsunderlag.

Den är utgiven på Timbro förlag i deras pigga skriftserie. Jag tror att förlagets motto är någonting i stil med ”frihet och företagande”. Helt kongenialt med vad jag skriver om i pamfletten. Kritiken hör hemma i en mediehistoria som alltid har varit kommersiell och idealistiskt på samma gång. Med publiceringen just där ville jag också säga något om att inte höra hemma i något rum och därför nödvändigheten av att vara i alla. Är stolt över den skavande placeringen och högaktar den modiga förläggaren Andreas Johansson Heinö som inte lade sig i någonting. Den övriga Timbrohögern märkte förstås inte utgivningen alls. För den är kulturens frihet intressant bara om det går att lasta någon miljöpartistisk kulturminister för något. Vänstern bryr sig inte om något som kommer från Timbro. Kultursidorna lyssnade efter varandras reaktioner.

Så jag fick nog sagt vad jag ville, inklusive mina egna misslyckanden.

Sune Matthias Emanuelsson och Jonas Valfridsson tar upp i podden hur en skitstorm för några år sedan fick mig att sluta recensera musik. Ja, konsekvensen blev det. Musiklivet överreagerade i nyhetstorkan och folk på Facebook eldade upp varandra över en artikel som de flesta knappt läst, tror jag, bakom betalväggen. Mest var folk arga för rubriken eller mest ville de visa sig duktiga inför varandra. Det var hätskt och mycket lite saklig kritik av de 3500 tecken jag skrivit. Det hade behövts någon offentlig stödmarkering från tidningen, men det kom ingen. När redaktionen några månader senare ville att jag skulle skriva om en mycket hajpad tonsättares konsert kände jag att jag inte skulle våga skriva om det var dåligt. Ganska många, tillräckligt många, som är verksamma inom konstmusiken hade visat att de inte förstod syftet med kritik. Jag kände, och känner, att de måste förstå det innan det är lönt att syssla med det.

Alltså, man kan ta rätt mycket, men det måste finnas någon mening med det. Att bara offra sig utan att det uppskattas ens av de verksamma på området själva är ingen mening.

Därför är det viktigt, det som Johan Hilton frågade kulturcheferna om de går på teater. Det räcker inte med att de lägger bevakningen av kulturlivet på frilansar som skickar in sina recensioner på mejl medan kulturcheferna själva befinner sig i någon separat debattvärld. Det blir för långt ifrån. Jonas Valfridsson nämner i programmet att kritiker borde vara fast anställda och jag har tänkt på det också, att just frilans är ingen bra anställningsform för oss. Som profilerad för en kultursida ”får” man heller inte skriva för en annan sida. Frilansjournalister inom andra ämnen skriver ju för så många som möjligt, som rörmokare jobbar i många hus, men kritiker hör av hävd hemma på en sida. Det blir en låtsasfrihet, en enkelriktad lojalitet.

”Kritikens främlingskap” är ett antropologiskt begrepp som musikkritikern Thomas Anderberg lånade in till kritiken. Det säger att den som forskar på andra måste vara inbäddad och distanserad på samma gång. Det talas för lite om det dilemmat, tycker jag. I medie- och kulturvärlden har en trevlighet brett ut sig och alla säger snälla saker om varandra. Man får vänner som man tyvärr inte borde vara vän med, hur trevliga de än är. Jag skriver om det där i pamfletten, att ”vi måste hälla salt i det” som poddavsnittet heter. Den trevliga tonen blir ett ideal som anger tonen också för kritiken. Jag menar inte att elaka recensioner är bättre, inte alls. Det är inte det jag talar om här. Jag är ute efter en trevlighetsnorm som gör kritik till någonting olämpligt. Det är på djupet antidemokratiskt.

Det som händer nu är jäkligt farligt, jag tror att vi skulle behöva mycket mer fackkritik och fackjournalistik. Och vi behöver mer kritik av kritiken. Det här poddsamtalet skulle jag kunna lyssna på en gång i veckan (öh, med ett nytt innehåll, alltså).

Jag får faktiskt lust att skriva om musik igen, på riktigt och försöka bli bra på det, men det är så mycket som måste funka. Just nu finns inte de förutsättningarna för mig. Just nu fortsätter jag bara att slå på min spik om kritikens villkor. Egentligen har jag väl inte så mycket mer att säga om den saken heller, men min förhoppning är att andra också börjar prata. Alltså det görs förstås, i GP i våras, teaterdebatten nu, osv, men jag menar andra än kulturskribenterna själva. Jag är verkligen inte den främsta recensenten av de få i Sverige som skriver om konstmusik, kommer inte ens på pallplats. Det är inte den förlusten i sig som är jättestor. Men jag har fattat en sak: att kritiken är en del av musiklivet med en egen uppgift, och att den uppgiften måste värnas från många håll. Kritikerna talar inte i egen sak här. Jag vill höra fler än kulturskribenter tala om detta. Musiklivet i stort: musiker, tonsättare, lyssnare, alla dessa måste sluta betrakta recensenterna som några som antingen levererar betyg för deras marknadsföring eller som illvilliga fiender som begår angrepp på musiken. Alltså jag talar om att kvaliteten på det offentliga samtalet i ett land är av avgörande samhällelig betydelse. Bibliska proportioner.