Vad är kulturjournalistik?

Det gör mig deppig när hävdvunna överenskommelser inte längre gäller. 

Som att redaktionerna numera lägger in disclaimers om vilken sorts artikel en viss text eller radioinslag är: ”Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln” (DN), ”Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget” (Sveriges Radio), ”Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna” (SvD).

Istället för det självklara att media innehåller olika avdelningar och genrer och vilka de är samt att varje person talar för sig själv på en kultursida, ger disclaimern efter för en missuppfattning.

De som ligger bakom detta tror att de slår vakt om någonting, men i själva verket har de backat långa vägar. Hävdvunna överenskommelser blir diskussionsfrågor. Jag kan inte fäktning men jag antar att det finns ett namn för den där nya punkten som blir kampens utgångspunkt när man har retirerat. Där står vi nu, på så många punkter.

Det har uppstått en ny och helt onödig förvirring kring vad som är en auktoritet, och kring vilket värde en utsaga faktiskt har. Så du påstår någonting i ett visst ämne? Men det är ju bara din åsikt. Disclaimern vill verka demokratisk, öppnande, kommunicerande (men ser feg ut). Den vill säga att vi idag har förstått att varje utsaga i någon mån är subjektiv, vinklad, fast det ingick hela tiden i den hävdvunna överenskommelsen, i kontraktet. Det borde vi inte ha backat från. Retireringen gjorde självklarheter till diskussionsfrågor.

I senaste avsnittet av Alex & Sigges podcast argumenterar Sigge Eklund för att resonemanget om vår tid som en era av post-truth där inte längre sanningen gäller snarare borde ses som en tid när gamla lögner ifrågasätts. 1900-talet, säger han, var knappast något sanningens sekel när man kunde lura i ett helt folk att judarna låg bakom en världskonspiration (till det kan invändas att det var trots allt några som inte lät sig luras, men vi förstår poängen). 1900-talet med dess totalitära ideologier var kanske det blodigaste århundradet som någonsin funnits. När makthavare idag reagerar på kritik med att kalla den för post-truth, är det ett uttryck för en förlust av makt som snarare skulle benämnas post-empire, menar han. Vi behåller den tanken.

Oftast pratar jag på som om de hävdvunna överenskommelserna fortfarande gäller. Som när jag använder ordet debatt. Eller kritik. Eller kvalitet. Eller amatör. Och många andra liknande ord. Jag vägrar att utgå från missuppfattningen av dem och korrigera i förväg till illvilliga läsares tjänst. Ska jag missuppfattas kan jag lika gärna bemöta missuppfattningen uppstår, inte innan.

Men jag får ofta orsak att deppa. I veckan har jag hamnat i en loop på Twitter om vad kulturjournalistik är, som jag har försökt beskriva så neutralt som jag kan, men har, tycker jag, inte blivit förstådd. När jag exemplifierade uppfattades det som svårbegripliga påhopp på enskilda personer och grupper. Hur ska man kunna diskutera samhället om man inte får ange namnet på de som verkar i samhället, undrar jag. Men jag tror att det hör till uppluckringen av överenskommelsen om vad det är vi gör här, och blir en hel nivellerad diskussion där alla människor är privatpersoner och inte sina positioner och ämbeten och yrkesresultat.

Jag tog saken vidare till Facebook och frågade där: ”Vad är kulturjournalistik?” Svaren jag fick där var att kulturjournalistiken kännetecknas av ett personligt bidrag, en unik röst på annat sätt än hur reportrar och ledarskribenter skriver och bör skriva. Det finns ingen redovisningsplikt mot en ideologi eller högre nyttoprincip. Kulturjournalistik är förmedlad kunskap som inhämtats genom studier eller eget arbete på fältet, varken privat tyckande om ditt och datt, kåserier om något kulturellt fenomen, ideologimotiverad kritik av något eller någon, eller mer eller mindre osmälta teorifragment från någon universitetskurs. Den kännetecknas av analys, vilja till diskussion, omutlig integritet samt individuella och originella insatser.

Detta beskriver ideal, givetvis. Att jag skriver det här nu betyder inte att jag tror att det jag gör motsvarar alla dessa kännetecken eller att jag gör det bra. Men jag trodde att det fanns en överenskommelse om kulturjournalistiken som såg ut ungefär såhär, svaren sammanfattar rätt väl (och det går att lägga till många fler) vad jag trodde att vi alla tänkte, fast tydligen inte gör. När jag påstod på Twitter i veckan att kulturdebatten präglas av en höger-vänster-logik visade sig problemet, tyckte jag, inte i att människor sa emot mig för att de tycker att utvecklingen är god, utan att de inte tycktes förstå hur jag resonerade.

Min tes om höger-vänster-logiken som tagit över kulturdebatten ser alltså ut såhär: Det är inte sant att det finns en åsiktskorridor för hur man får tycka i det här landet, utan det finns två åsiktskorridorer. Inom dessa respektive hägn får man mycket medhåll. Gentemot varandra rasar kritikerna. Utanför dem faller viktiga frågor mellan stolarna.

Det jag försökte beskriva i veckan var alltså inte hur väl arbetet utförs, utan att idealen har förändrats, den hävdvunna överenskommelsen om vad kulturkritiken är till för att göra. 

Ett exempel jag angav var att Ola Wong hade rekryterats som just kulturredaktör och inte bara redaktör eller nyhetsredaktör eller liknande till Kvartal. Det visar att Kvartal inte vill bedriva något egentligt kultursamtal i hävdvunnen mening, utan vill dels pusha vissa frågor som man redan tycker något om och dels omdefiniera kulturdebatt från fri idédebatt till att betyda politisk debatt om kultur, eller någonting sådant. Om det finns någon miljöpartistiskt kulturminister att anklaga eller någon muslim som inte tar i hand, eller så, kan frågan vara intressant att ta upp för debatt. För en del är detta det väsentliga och riktiga, men för mig innebär det att Kvartal inte bedriver ett kultursamtal överhuvudtaget.

Ola Wong är helt enkelt inte en kulturskribent, det är allt jag säger. Det hindrar inte att han kan vara bra på det han gör, men det var inte det jag talade om. Han har inte nätverken som en fackredaktör bör ha (det är han iockförsig inte ensam om) men desto väsentligare är att han har inte tonen. Jag var en gång inblandad i samma debatt som Ola Wong. Det gällde det statliga stödet till litteratur. Wong hade skrivit en artikel med ett antal felaktigheter som jag bemötte. Han svarade mig inte i tidningen. Jag skrev på Twitter. Han svarade inte där heller.

Det att han helt ignorerade mig, alltså helt enkelt bara inte svarade på mina tweets, var ett tecken för mig. Det var ett lackmustest, utan att alls vara tänkt som något test, som gav ett svar, för det beteendet är väsensfrämmande för kulturdebattören. Kulturdebattören vill inget hellre än diskutera sina frågor. Men jag tillhörde inte användbara saker till den diskussion som han ville föra, som inte rörde sig om saken utan var en politisk poäng.

En gång för längesedan, det var vid Gudrun Schymans sista val som partiledare i (V), jobbade jag som projektanställd på Vänsterpartiets riksdagskansli med att svara på frågor från allmänheten. Väljare ringde eller mejlade och behövde hjälp med allt från specifik sakpolitik till hur den demokratiska strukturen är uppbyggd. Jag var där i fem veckor, och var anställd mycket längre både innan och efter på folk- och världsmusikscenen Stallet, men under den tiden då de båda tjänsterna överlappade i valrörelsen arrangerades en kulturpolitisk hearing på Stallet med alla riksdagspartier. Jag var alltså där som programassistent i huset men hade också presenterats för Vänsterpartiets representant som projektanställd i riksdagen. Under den hearingen tog någon upp en forskare som framhöll kulturens betydelse för hälsan, påvisade samband mellan lugnare hjärtrytm och musik, eller någonting sådant. Jag bad om mikrofonen och höll väl nåt litet brandtal om kulturens egenvärde, typ. Efteråt sa (V)-tanten: ”visste du inte att vi tycker om den forskaren”, det vill säga, partiet använder argumentet och har ställt sig bakom denna forskning, och vi ställer oss bakom partiet. Inga konstigheter alls inom politikens värld.

Men jag talar inte för partier eller någon ideologi. Jag talar för mig själv. Det är skillnaden mellan politiken och kultursamtalet. När politiken bygger på kompromisser, är det själva poängen med kultursamtalet att den som talar – det är inte en yrkeskategori utan gäller alla medborgare – inte ska göra några kompromisser. Detta gäller också på kultursidan att de som skriver där inte ska hålla varandra om ryggen för att de medverkar på samma sida, vilket det har hänt att jag har blivit tillsagd att göra. På samma sätt har jag inte, som en del ateister tror, någon plikt eller lojalitet till kyrkan eller kristendomen för att jag kallar mig kristen. Prästen har en viss plikt mot kyrkan och kan ha en självständighet på ett annat sätt, men jag underordnar mig inga ideologier för att jag bekänner mig till en tro. Det är liksom en livsviktig princip, om vi ska hålla yttrandefriheten frisk.

För kulturdebatten är inte framför allt – det här är ett missförstånd som hör samman med att det har uppstått en förvirring kring dess väsen – en område där olika konstformer och deras fysiska och immateriella institutioner diskuteras, utan en idédebatt. Det är därför den kräver alliansfrihet. Någonting är dysfunktionellt i den när det blir antingen alldeles tyst eller det uppstår en polarisering.

Tystnaden är baksidan av drevet, en annan sjuka. Tystnaden som uppstod runt en publicering på en obskyr hemsida som ”alla” läste angående Dagens Nyheters egen betydelse för att Jean-Claude Arnaults kulturscen Forum hade en sådan betydelse var inte snygg, den var empire. Ett kulturjournalistiskt sätt i meningen kritiskt att hantera den publiceringen – och frågor som hade uppstått ändå  – hade varit att bemöta kritiken, inte för att slå bort den, nej, för att smeka på den onda punkten, kasta sig över den för att läka den. Någon text i DN under hela den här tiden då Svenska Akademien stod på agendan berörde säkert frågan om allas ansvar, men det borde ha varit den första frågan. En sådan publicering ska leda till en sanningskommission; eller rättare sagt, kulturdebatten ska vara en sanningskommission. Kulturdebatten ska inte vara empire.

Partipolitiken i kulturdebatten är en smitta som har kommit från ledarsidorna och har kunnat ta över kulturjournalistiken därför att förankringen i kulturen på kultursidorna har försvagats. Utrymmet är mindre, kritikerna färre och inte på plats, tidningscheferna anställer redaktionschefer från golvet utan att själva ha förankring i bevakningsområdet, där är några parametrar. Konstarterna har sedan länge dragit sig tillbaka in i sig själva och odlar sina respektive fikonspråk. Det får vara ämnet för en annan text, men det ska sägas att försvagningen av kultursamtalet (för drev och polariseringar som vrålar högt är inte tecken på ett levande debatt bara för att det hörs högt) har många orsaker.

Kanske ger jag själv ett exempel på empire-tänkande när jag deppar över sanningar som har blivit diskussionsfrågor, kan någon invända. Men visst är det skillnad på att klaga för egen del och att klaga på en samhällsfråga? Visst måste man göra en maktanalys och skillnad på vem som säger något, i vilken position, och när? Visst måste man fråga sig vad den personliga rösten vinner och vad den riskerar att förlora? Det brukade i alla fall höra till den tidigare överenskommelsen om kultursamtalet, där det var både självklart att ”skribenten svarar för sina egna åsikter” och att auktoritet fanns och att makt fanns och att allt som sades skulle bedömas utan utjämnande disclaimers.