Synoden

Jag tror att jag hörde ordet synoden innan jag själv var aktiv i kyrkan. Jag hade en dunkel uppfattning om vad det var, som intrigen i en krånglig filmatisering av en roman av Dan Brown man bara sett på med ett öga. Mörkermän, loger, hemliga koder. Förra helgen var jag på höstmöte med synoden.

Vi träffades i Alby centrum. Det gör man inte om man ska träffa representanter för stiftet eller Svenska kyrkans nationella nivå. Alby ligger nästan längst ut på röda linjen söderut. Det är ett av de områden där vissa män som inte bor där tycker att det vore bra att sätta in militär. Alby känner jag inte men väl orterna nästgårds, Skärholmen, Vårby gård.

Det är en ovanlig känsla att barndomens marker och kyrkan går ihop för mig, att mötas i miljonprogrammen. I Flemingsberg har det byggts en ny ortodox kyrka såg jag från bussen.

Synoden hade bjudit in mig för att samtala över temat ”Livet i en krackelerande kyrka”.

Vi åt på restaurangen i centrum under helgonbilder av moderna kändisar. Sedan gick vi till bostadsrättens föreningslokal. Där fanns kaffe, choklad, bananer.

Jag vet ingenting om er, sa jag. Men jag kan ställa frågor.

Vad vill synoden? Varför finns den?

Synoden bildades 1982 som ett svar på förändringarna i Svenska kyrkans beslutande organ. Tanken var att bygga en parallellorganisation till det man såg som en kommunalkyrka (som i sin tur var en parallellorganisation till staten, med en kyrkoriksdag med 349 ledamöter och direktval på tre nivåer; om förändringarna 1982/83 när biskoparna förlorade sin rösträtt har jag skrivit i en artikel i Fokus).

Synoden hade dekaner i varje stift. Det skulle finnas en kyrka vid liv, som jag förstår det, en struktur inuti den politiserade kyrkostruktur som nu tog plats i den svenska folkkyrkan och som man visste inte kommer att hålla. Det talades då om tiotusen medlemmar i synoden som skulle kunna borga för en gemensam stödstruktur inuti kyrkan.

Medlemmarna blev aldrig så många. Baktaleriet om synoden var framgångsrikt. ”Mörkermän” är ett av Helle Kleins vanligaste ord i hennes ledarartiklar i Aftonbladet om kyrkan. Jag såg det när jag läste på inför redovisningen om Seglora smedja.

Men när jag besökte klostret i Alsike där svenskkyrkliga nunnor har en FRISTAD FÖR FLYKTINGAR, som den kaxiga skylten vid ingången lyder (”vi säger aldrig att vi ’gömmer’ flyktingar. Här göms ingenting.”) noterade jag på ett vitrinskåp ett litet klistermärke: Svenska kyrkans fria synod.

Bredvid mig runt bordet i föreningslokalen i Alby satt nu några män och en kvinna.

Vad skiljer synoden från aKF, Missionsprovinsen, Oas, Frimodig kyrka, Kyrklig Samling, frågade jag. Vad vill ni? Vad är er ärende? Vad vill ni se under 20-talet? Om ni vill ha en strategi, sa jag, kan man ju tänka sig några olika vägar. Släpp ämbetsfrågan, är en av dem. Inte så att någon ska ge upp sina övertygelser. Det ska man inte. Inte hålla tyst om dem heller. Men som förening, ungefär som Vänsterpartiet och EU, kan ni deklarera att ni lägger frågan på hyllan för att ägna er åt någonting som är möjligt att få gehör för, till exempel ett samarbete med andra om en informationskampanj.

Ämbetsfrågan är lätt att slå bort. Ordet ”kvinnoprästmotståndare” ryms i en rubrik eller ett tweet. Den gör det lätt att avfärda annan kritik också. Ni kan släppa den för att vinna en större poäng. Välj era strider och välj de ni kan vinna!

Eller vill ni istället offra er, sa jag, som i civil olydnad? Det är den andra vägens strategi. Visa för svenskarna hur absurt det är att kyrkfolk ska utgöra dissidenter i sin egen kyrka. Som Gandhi i saltmarschen går ni bara till era egna stränder och blir motade bort. Folk kommer att förstå hur absurt det är. Några kommer att förstå. Men gör det synligt.

Den andra strategin är besläktad med en tredje variant: att genom er existens visa på mångfald. När Wanja Lundby-Wedin säger ”det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser” uttrycker hon en totalitär tanke. Att folk i en folkkyrka, inte bara präster utan också vanliga medlemmar som är av samma övertygelse, vilket många är, som Wanja Lundby Wedin nog inte känner till eller inte tänker på eller inte bryr sig om, inte skulle få finnas i en mångfaldig kyrka. Det är totalitärt. Det är ett sektbeteende. I en sekt har man bara en åsikt. I en kyrka samlas man trots att man har olika åsikter. Det är skillnaden. Hävda att pluralismen är ett tecken på en frisk kyrka – det är ett argument som är svårt att slå bort. Det kommer folk att förstå. Några kommer att förstå det.

Att vara den föraktade, utgöra den plats andra kommer till i flykt, det går emot det där du säger om att bli rumsren genom att lägga bort ämbetsfrågan, sa kvinnan. Det är en viktig funktion.

Varför är ni med i synoden, frågade jag.

Jag gick med för att det känns skönt att vara i ett sammanhang där man är accepterad, sa en präst. Han är pensionerad nu men arbetar ideellt i församlingen med en annan fristad för flyktingar, en gård med många hus där det bor muslimer från Balkan.

Om man är en stark grupp kan det kännas bra, sa jag. Men man ska vara medveten om att utanför en sluten ring ser man bara ryggarna. Å andra sidan kan de vara kraftkällor som behövs för helheten. Det kan man tänka lite kring.

Det är inte sant att vi måste fundera över vad vi vill-frågorna, sa han. Vi har haft uppe dem och bestämt att inte lägga ner synoden och vi har kommit förbi det nu. Vi har bestämt konkreta projekt: ledarfrågan/presesfrågan, tankesmedjan.

Kvinnan sa: Bara att det finns en hemsida kan vara till hjälp för någon som söker information om kyrkan utanför den officiella. När jag sökte mig till Svenska kyrkan betydde Dag Sandahls blogg jättemycket bara för att förstå. 

För mig också, sa jag. Jag fattade också saker genom att läsa där.

Hävda rätten att existera, sa en man.

Den djupa respekten för församlingen saknas ofta hos präster, sa en gammal man. Det kommer en ny som ska driva igenom sina idéer. Man frågar inte kyrkvärdarna hur de gör där. I engelska kyrkan är det tvärtom. Där bestämmer församlingen vilken präst de vill ha.

*

Efter mötet klämde vi in oss fem personer i en liten bil och åkte en tur runt det kyrkliga Botkyrka. I Botkyrka kyrka finns fyra runstenar varav en sitter inmurad i kyrkväggen och en annan ligger som en fot under tornet. Man kan bara se några av runorna. Resten är dolda under kyrkan. Det är inget ovanligt iockförsig att runstenar användes i kyrkbyggen, det var bra byggnadsmaterial.

När vi kom avlöste ett dop ett annat. Medan de anhöriga samlades i de bakre delarna av kyrkan hann vi titta på valvbågarna, familjevapnen, altarskåpet. Allt lite större än i en vanlig sockenkyrka. Här har funnits pengar i bygden.

Vi körde vidare och kom till en syrisk-ortodox kyrka. Det var i slutet av mässan inför söndagen. Helgsmål.

Kyrkorummet var stort som en aula och vitmålat. Längs väggarna hängde målningar av martyrer. Det var inte fullsatt men församlingen var ganska stor. Farbröder, tanter med huvuddok, några yngre och barn. Det doftade gott av rökelse och vi hörde de sista fraserna av den sjungna liturgin, oackompanjerad.

Jag frågade en man på väg ut vad det var för gudstjänst vi hade bevittnat och han och hans pappa, antar jag att det var, berättade om helgonen på målningarna. Sedan sa de att om ville ha kaffe så fanns det i en annan del av kyrkan.

Men vi skulle vidare.

Ett gammalt par gick genom utgången samtidigt som vi. ”Lycka till, lycka till!”, sa hon entusiastiskt och klappade mig på axeln. En välsignelse.

På väg mot Salem såg vi kyrkan vid en sjö. Som en tavla. Och så upp mot mina hemtrakter.

Huddinge kyrka byggdes på 1200-talet på höjden ovanför en sjö. Det syns inte. Under 1900-talet har höga punkthus byggts runt omkring kyrkan och kyrkskolan och sjön har nästan helt fyllts igen, det finns en damm bara en bit bort där man kan mata änder. En gång järnålderns vattenvägar ut mot Östersjön och för vikingars färder i österled – huddingar var de uddingar som bodde på udden – blev jordbruksbygd och stationssamhälle och municipalsamhälle och egnahemssamhälle och förort. Kyrkan syns nästan inte i gyttret av byggnader.

”Där är jag döpt och konfirmerad”, sa jag från baksätet medan de andra försökte urskilja det vita tornet som stack upp i mörkret bland trafik och gatlampor. Folkkyrka. Heimat. Där ligger mormor och morfar begravda. Och kanske en dag jag.

Men inte än.

---

Synodens hemsida finns här.