Jag har skrivit en bok om människor i Västerås domkyrka. Boken kommer ut om en månad, på första advent. I arbetet har jag samlat på mig en himla massa historier och citat som inte kom med. Där finns en del material som är för underbart för att gömma undan. Jag ger er nu, ett möte med biskopen Johannes Rudbeckius och hans värld.
*
2019 är Svenska kyrkan skild från staten sedan snart tjugo år. Vår tids sätt att göra upp med statskyrkan har ofta varit att föreställa oss den som en del av en överhet ihop med en enda, sammanhållen statsmakt. Det är på många sätt en förenklad bild, som inte visar att det rörde sig om olika former av överhet och makt, och i olika tider.
Ett antal intressen hos kyrka, krona och adel sammanfaller här i början av 1600-talet. Kanske kan man beskriva det som att det byggs ett samhälle både från botten och från toppen. Det samhälle som byggs är heller inte alltid det som planeras. Någon tar ett initiativ, genomför en förändring, och det nya får konsekvenser långt vidare än man hade kunnat förutse.
Johannes Rudbeckius blev biskop i Västerås för fyra sekler sedan, 1619. Han skapade husförhören, från början för att kontrollera prästers kunskaper. Han grundade också skolor, men det ska vi inte tala om här. Istället ska vi se på hur kyrkan i hans tappning förhöll sig till staten.
*
Det första är blanketterna.
Registrering av folket är ingenting nytt i världen. Förteckningar över födda och döda och som bekant skatteskrivningar har funnits sedan romartiden. Sverige är faktiskt ganska sent i Europa med kyrkböcker.
Det unika med Johannes Rudbeckius husförhörslängder är att de antecknar varje person som bor i ett hushåll ett visst år. Det blir så därför att han för bok över människornas kunskaper och inte deras betalningsförmåga. Därför blir i hans system minsta piga en individ liksom husbonden själv. Den idén verkar uppstå med honom, och bildar grunden för en nivå av organiserad folkbokföring som börjar tidigare i Västerås stift än någon annanstans.
Den allra första husförhörslängden är skriven av Johannes Rudbeckius själv, i Lundby socken i Västmanland. Bruket spred sig. 1686 skrevs det in i kyrkolagen att alla kyrkoherdar i landet skulle upprätta husförhörslängder.
Rudbeckius hade en egen agenda som inte hade med kronan och krigen att göra. Hans drivkraft är teologisk och pedagogisk. Han arbetar efter övertygelsen om att den personliga förståelsen för Guds ord är någonting nödvändigt för varje människas eviga frälsning. Men snart förstår den världsliga makten att husförhörslängderna innehåller användbar information.
Beslut om utskrivningar i krig fattades av riksdagen och genomfördes i lokalsamhället. Utskrivningskommissarierna använde sig av prästerna för att ta reda på vilka män som var över femton år. Den gudagivna samhällsordningen med en kung som var utvald av Gud understöddes av en teologi där allting hängde samman, detta predikades av prästerna. I krigspropagandan utmålades anfallskriget som ett försvar för landet.
Samtidigt försökte man förhålla sig till förutsättningarna där man var. Bakom utskrivningarna fanns namn och ansikten på personer i lokalsamhället. Det finns många exempel på präster som försökte rädda sina sockenbor undan inskrivningen genom att medvetet utesluta dem ur rullorna eller anteckna myndiga ynglingar som barn och medelålders män som gamlingar.
Att bli uttagen som soldat betraktades som en dödsdom. De som kunde flydde till skogarna.
Frågan om rättfärdigt krig – bellum iustum – upptog teologerna på 1600-talet. De visste att det som pågick skavde mot Bibelns lära om att inte döda. De visste att det som prästen bidrog till att upprätthålla och bygga upp ledde till ett omätligt lidande. ”Ofta”, sa Johannes Rudbeckius senare i sin likfärdspredikan över Gustav II Adolf, ”är en obillig fred bättre än ett rättmätigt krig”.
Han, den tidigare fältprästen, visste vad kriget kostade i lidande. Samtidigt bidrog han som biskop till krigspropagandan med uppmaningar att fira tacksägelse i kyrkan för segrar, stillestånd och fred. Och som sagt, mer ofrivilligt, genom husförhörslängderna. Åtminstone i några decennier tills staten införde det nya indelningsverket när man märkte att församlingarna obstruerade.
Också adeln hade en egen agenda gentemot kungen. Även om det var adelsmän som hade de höga ämbetena i staten och styrde riket tillsammans med honom och senare drottning Kristina var adeln också i opposition. Axel Oxenstierna var den främste bland dem. Man kan se hur han utvecklades som stadsman, allt mer för en begränsad kungamakt och ett ökat adligt inflytande.
Politisk och verkställande makt var vid denna tid ännu inte separerad. Oxenstierna var statsminister och regeringskanslichef i samma person. Det är också i denna tid som centraliseringen av makten till Stockholm inträffar. Istället för att regeringsmakten som tidigare var knuten till kungen var än han befann sig, fixerades makten vid en huvudstad. Förvaltningen kring det som ska bli departementen byggs nu upp.
Gunnar Wetterberg skriver i sin biografi över Axel Oxenstierna att all denna förvaltning var toppstyrd, men ”inte av kungen, som på något egendomligt sätt står utanför, utan av de höga ämbetsmännen, som vid konungs omyndighet skulle vara förmyndare och ta över även vid dennes sjukdom och frånvaro.”
I kyrkoordningen 1571 hade kyrkan starkt markerat vikten av att hålla isär världsligt och andligt. Man slog fast att biskopsvalen skulle vara en angelägenhet för prästerna, som valde biskopen innan kungen formellt utnämnde.
Redan 1623 hade Gustav II Adolf föreslagit en kyrklig överstyrelse, ett så kallat generalkonsistorium. Med riksråd och andra ur den världsliga makten skulle högadeln där, tillsammans med kyrkliga företrädare, övervaka biskoparna och bevaka det som var av intresse för rikets styrande, som giftermålsfrågor. Äktenskapen, framför allt inom de övre stånden, innebar allianser mellan släkter, ofta med politiska konsekvenser.
Axel Oxenstierna visade stor iver inför inrättandet av ett sådant konsistorium. Prästerskapet gjorde oväntat hårt motstånd. Särskilt motsträvig var Johannes Rudbeckius, trots att han ingick i kretsen runt Gustav II Adolf eller kanske just därför.
Rudbeckius gjorde tydligt att kungen inte kunde styra kyrkan, att den endast kunde styras av Gud, och att prästerna var underställda Herren och ingen annan. Om det skulle tillsättas en överstyrelse, vilket Rudbeckius iockförsig inte var helt emot, så skulle den enligt honom enbart bestå av präster.
Kungen förlorade den striden, men dragkampen om makten över kyrkan fortsatte mellan ämbetsmännen och prästerna.
”Det bliver visst”, yttrar Rudbeckius i ett rådsprotokoll för den tjugoåttonde januari 1636, ”att komma politici till, taga de allt tillhopa sin kos”. Ger man politikerna lillfingret så tar de hela handen.
Så hade verkligen skett i Tyskland, där furstarna och deras lekmannarepresentantskap i konsistorium lagt kyrkorna under sig och gjort dem helt osjälvständiga gentemot den världsliga makten. Rudbeckius liknade detta vid en sorts påvemakt, där en mänsklig ledare skulle tilldelas befogenheter som bara bör hanteras av församlingspräster och biskopar. Rådsherrarna å sin sida befarade att de skulle ”råka under prästetvång”, som Pehr Brahe uttryckte det senare samma år.
Mellan Gustav II Adolf och den något äldre Johannes Rudbeckius fanns en respekt. Kungen var fadder till ett av biskopens barn, och han gjorde ofta besök ute i det ekonomiskt viktiga stiftet tillsammans med Rudbeckius i sällskap.
När kungen dog 1632 och kronan hamnade under förmyndarregering hårdnade läget mellan västeråsbiskopen och landets regering. En tidigare balans mellan kungen, rikskanslern och den forne fältprästen ruckades, så kan man kanske säga. För Johannes Rudbeckius del innebar förlusten av kungen en ny och helt plötslig osäkerhet. Kungen hade stått bakom honom. De höga adelsmännen gjorde det inte alltid.
Biskopen tog sig friheter. I en skrivelse till prostarna i sitt stift klandrade Rudbeckius regeringen för skatterna som allmogen måste betala till byggandet av adelns stora hus och ”höga Babylons torn”. I åtminstone några av församlingarna lästes skrivelsen upp.
När Rudbeckius 1636 lät ge trycka en uppräkning av specifika privilegier för prästerskapet, en del från medeltiden, drogs skriften in. I det politiska läge som landet befann sig i med spänningar mellan aristokratin och det medellösa folket, som företräddes av prästerna i riksdagen, uppfattade adeln utgivningen som en provokation, vilken det säkert var. ”Farligare skrift är här i Sverige icke publicerad på hundra år”, menade riksrådet Johan Skytte.
Axel Oxenstiernas eleganta svar på provokationen var en uppvisning i diplomati. Han medgav att biskop Rudbeckius hade ”en stor släng av Sankt Peders kjortel”, alltså driver katolska idéer om en självständig kyrka, men att saken ändå inte var så farlig eftersom ”att refutera hans bok är fuller ingen konst, efter fundamentum i boken intet duger”.
Hade det varit en skolfux som gjort detta, menade Oxenstierna i rådet, kunde man stryka huden av honom. Men: ”Biskopen är en man av kvaliteter, en drivande, en pertinax, som förr ska låta bränna sig än han ger vika”.
Boken drogs in, saken tonades ner och alltihop skrevs av som ett skämt. Men tilltaget kostade Rudbeckius ärkebiskopsstolen, som fick se uppdraget gå till en konkurrent med färre röster av prästerna.
*
Rudbeckius blev sjuk i gallsten och njursten och sängliggande i åratal. Prästvigningar skötte han från bädden. En gång besökte drottning Kristina honom på sängkanten. Rudbeckius passade då på att varna henne för smickrare och hemliga angivare. Han hade vid ett föregående tillfälle enligt tidens sed skänkt drottningen två armband av guld, det ena med skriften ”Kom ihåg din Frälsare” och det andra ”Tänk på döden, så gör du dig aldrig illa”.
Han dog 1646.
”Fyrtio år efter Johannes Rudbeckius död tillkom en kyrkolag som underordnade kyrkan under övrig statsförvaltning just på ett sådant sätt som Rudbeckius ansett vara farligt och felaktigt”, skriver idéhistorikern Erland Sellberg om händelserna på 1630-talet.
Utvecklingen besannade, konstaterar Erland Sellberg, Rudbeckius farhågor.
sofia lilly jönsson 