Så i tisdags morse anmälde jag Fojo till JO. Låt oss konstatera: att det blir helt tyst, inte en kommentar, ingen uppföljning på ledarplats eller nyhetsnotis, är inte en normal reaktion. Den tystnaden. Det är inte så svensk offentlighet och den svenska journalistkåren vanligen beter sig. Flera hundra besökare strömmade in på länkarna under de första timmarna, så de läste ju. Dagen efter ser man hur det kommer inlänkar från mejlprogrammen. Jag såg det där när jag hade bloggen för tio år sedan.
Varför nämner inte tidningen Journalisten i sitt dagliga nyhetsbrev att för journalister viktiga Fojo har blivit JO-anmält för att bryta mot sin egen standard om oberoende? Jag vet inte. Men jag vet att det avviker från den tidningens normala nyhetsvärdering.
Att Kyrkans Tidning inte skriver förvånar mig mindre, men också det avviker givetvis från normal nyhetsvärdering, det som brukar kallas allmänintresset.
Eftersom jag har skrivit flera obekväma saker i kyrkans sammanhang tidigare känner jag igen den sortens tystnad. Det är en tystnad som säger att man samlar ihop sitt försvar och ser över sina egna flanker innan man tänker på allmänintresset. Det är en tystnad som avslöjar lojaliteter och nätverk.
När Dagen publicerade mitt reportage om striden mellan ledningen i Visby domkyrkoförsamling och Visby stifts biskop på valborgsmässoaftonen 2015 skrev Kyrkans Tidning – ingenting.
Först efter tio dagar, när läsare hade hört av sig till tidningen och undrat vad det var fråga om, tvingades chefredaktören ge en kort kommentar. När vi tar en ordentlig titt på situationen i Visby, skrev hon då, ser vi att det är några olyckliga medarbetare som kommit i kläm i en nödvändig omorganisation. Ingenting annat.
Nu några år senare har facket krävt fram flera arbetsmiljöutredningar, domprosten har klandrats av domkapitlet för illojalitet mot biskopen, och till slut blivit utköpt från sin tjänst (av politikern som rekryterade honom och har motarbetat kritiken i alla år, moderaten Inger Harlevi, som är kvar som kyrkorådets ordförande.) Till och med Kyrkans Tidning har behövt rapportera om det (men aldrig pudlat och aldrig skrivit någon analys.)
Varför skrev de inte från början?
Kyrkans Tidning hade fleråriga samarbeten med personerna i församlingen som reportaget gällde. Tidningen delade ut ett pris tillsammans med Visby domkyrkoförsamling. Man arrangerade program under Almedalsveckan tillsammans med Visby domkyrkoförsamling, då Inger Harlevi själv skrev för tidningen. Och man arrangerade tillsammans med Visby domkyrkoförsamling kursdagarna Gotlands kyrkvecka i Visby, där man befann sig, på plats med huvudpersonerna i reportaget, på valborgsmässoaftonen 2015.
*
Jag har flera gånger de senaste åren påpekat det problematiska med mediernas nära, ibland symbiotiska, relationer till kyrkans makthavare.
De senaste åren har vi sett rader av journalister låta sig intervjuas av ärkebiskopen – ”tala till punkt” – i en podd som planeras, redigeras och publiceras av ärkebiskopens stab.
Jag har beskrivit hur den formella makten i kyrkan behåller makten genom att ställa kulturröster på scenen som inte själva står i den svenskkyrkliga traditionen eller verkligheten, och som inte uttalar kritik mot den.
I höst har jag skrivit om Dagens Nyheters scenprogram som man arrangerar tillsammans med ärkebiskopen, Svenska kyrkans styrelseordförande.
Och i veckan JO-anmälde jag alltså myndigheten Fojo, fortbildning för journalister, för att de anlitat en hög chef i landets största trossamfund som lärare i en kurs för granskning av trossamfund.
Hur reagerar medievärlden på kritiken? Nästan inte alls. De svarar mig inte när jag skriver om (till) dem. Precis som mediatränade makthavare vet de att tystnaden är mest effektiv. Debatten fungerar alltså inte och företeelsen minskar inte. Det verkar snarare bli värre, konstaterade en präst jag talade med nyligen.
Det finns inga nyhetsredaktioner i allmänmedia som har religion som löpande bevakningsområde. I tidningarna skriver främst ledarsidor och kulturskribenter om religion i opinionsform, som alltså avfärdas. Sveriges Radio veckoprogram ”Människor och tro” har gått från nyhetsrapportering till temaavsnitt om livsfrågor och kultur. SVT köper in (eller får?) Vatikanens midnattsmässor. De egna gudstjänstprogrammen rullar på i samma stil. I övrigt åker SVT:s religionsalibi Anna Lindman runt landet i olika programserier, för tillfället ätande religiös mat. Det är kanske något, men det är inte tillräckligt. Själva granskningen tycks stryka på foten, bevakningen ännu mer.
Vad vill medierna med kyrkan? Man brukar höra att det det kristna språket är viktigt, att kyrkan bär vårt kulturarv. Ganska pliktskyldigt. Lite av den här bildningsvurmen som pågått i några år. Man har fattat på senare år att det är ett område som måste in på sidorna ibland. Men man verkar inte vilja utmana sin egen förståelse av området. Kyrkan har man liksom begripit. Ärkebiskopen är ju kvinna – kul! Progressivt. En motvikt till mörkermännen. Kul bilder med roliga hattar på biskoparna. Kyrkan är ett harmlöst ämne. Men lite tråkigt.
Jag tror att alla måste ta och tänka efter nu vad journalistik syftar till i samhället. Journalister och medborgare. De som tror att de redan vet allt kommer inte att göra det, så ni andra måste tänka i deras ställe. Nu talar vi uttalat granskande journalistik. Inte som på separata grävredaktioner nödvändigtvis, utan som vanlig journalistisk hållning. Det här handlar om pressfriheten och att inte lämna bort den självmant. Medierna är som alla vet en nödvändig del av checks and balances i demokratin. De ena granskar, utvärderar, de andra, och så vidare. För att det här ska fungera måste maktsfärerna vara separerade.
Många har under lång tid arbetat hårt för att sammanblanda maktsfärerna. Platser som Almedalsveckan och Bokmässan och idén om de goda samtal som ska föras där låter deltagarna blanda samman arbete och fest. Det är uttalat så. Alla dessa festivaler, panelsamtal, mingel, bygger nätverk.
Det här är relativt nytt, och galopperande. Det fanns ett ideal hos kritiker att inte ställa upp på det. En bekant som var engagerad i Folkets Bio i Malmö brukar berätta att filmkritikern Jan Aghed inte ens ville låta dem bjuda honom på kaffet. Där gick hans gräns för muta.
Jag tycker själv att det här är otroligt svårt. Dels hur jag ska förhålla mig till att göra jobb för en organisation – som att föreläsa eller skriva programtexter – dels att man faktiskt måste vara inbäddad i någon mening för att ha koll. Men inbäddad journalist är en sak – chef en annan.
I höstas arrangerade Journalistförbundet Frilansavdelning i Göteborg ett panelsamtal om content. En ung man på scenen skrev både för Volvos kundtidning och för motorjournalistik och han tyckte inte att det var några problem att gå mellan positionerna, vilket gjorde en äldre journalist bland åhörarna riktigt upprörd. Det här diskuteras mycket inom journalistiken och bedömningarna är grannlaga. Jag tänker mycket på det själv, och vet att jag har nu när jag har skrivit för Västerås domkyrka, självständigt men på deras uppdrag, att jag inte kan till exempel recensera deras konserter. Det har inte varit aktuellt att göra det, men jag vet och tänker på att kritiken sätts liksom i pant. Egentligen är det kyrkan som förlorar mest på det som förlorar en kritiker. Inom scenkritiken brukar man göra så att en kritiker som skriver i till exempel en Malmötidning eller i Göteborg kan skriva programtexterna för Stockholms Konserthus. Det är en kritiker som inte kommer att recensera deras program.
Lisbeth Gustafsson skrev en bok för Katarina församling, ”dokumentation och spridning av kyrkans förnyelsearbete” som det heter på hennes wikipediasida, men sedan gick hon 2016 in som verksamhetschef i församlingen. Innan det var hon i fem år chef på nationell nivå för kulturverksamheten i Svenska kyrkan, på kyrkokansliet i Uppsala – alltså ungefär Sveavägen 68 inom Socialdemokraterna, högkvarteret. Som chef har man personalansvar, budgetansvar, man svarar mot en styrelse. Som chef är man den makthavare som journalister granskar.
Det är något helt annat än att som journalist skriva texter för en organisation, även om också det alltså diskuteras som något problematiskt inom journalistiken.
Detta är vad min anmälan gäller. Inte om gråzonen att en journalist gör jobb för organisationer ibland, utan att en chef, en makthavare, inte längre kan betraktas som en oberoende journalist. Så sent som för två år sedan var Lisbeth Gustafsson verksamhetschef i en av landets synligaste kyrkor, Katarina församling i Svenska kyrkan. Det spelar alltså ingen roll vad Lisbeth Gustafsson har för journalistiska meriter i övrigt. Uppdragen som hög chef i trossamfundet sätter uppdraget för Fojo i pant.
*
För snart tjugo år sedan nystade en grupp journalister upp härvan av övergrepp inom katolska kyrkan i Boston, som senare visade sig vara en systematisk kultur som finns i hela världen. Filmen ”Spotlight” bygger på boken som journalisterna på Boston Globe skrev om arbetet.
I ”Spotlight” är det den nya chefredaktören Marty Baron som driver på undersökningen. Han märker att det finns en story som ingen på tidningen förut har gått till botten med. Han kommer inte, som de flesta andra på tidningen, från Boston själv. Han är dessutom jude så hans barndomsminnen är inte kyrkliga.
I en tidig scen i filmen möter chefredaktören kyrkans kardinal Law, som bjudit in honom som ny i staden. Kardinalen erbjuder sig vänligt att hjälpa till om det är något. ”Låt oss arbeta tillsammans för Boston”, menar kardinal Law. ”Tack”, svarar Baron, ”men jag tror att en tidning måste stå ensam”. For a paper to best perform its function it really needs to stand alone.
Samtidigt har de andra journalisterna på tidningen ingångar i kyrkan. De har vänner som arbetar för kyrkan, och de kontakterna använder de till sist för att nysta i storyn. Bit för bit inser bostonreportrarna att de i alla år har hjälpt till att hålla granskningen borta. De har inte begravt någonting med flit. De har bara inte sett.
”Spotlight” är en berättelse om vad journalistik kan göra när alla äntligen gör allt rätt.* När ansvarig utgivare inte obstruerar, när reportrar får tid, när de slutar att förutsätta att de vet och börjar att granska empiri, när de lyssnar på offer och forskare och börjar se nyktert på privata bekanta, se dem som makthavare och inte bara trevligt folk.
* det finns faktiskt en sak i filmen som inte är så trovärdig: hur journalisterna talar vitt och brett om sin research på basebollmatcher och i taxibilar i staden. Jag skriver det på kontot för regissörens behov av exteriör.
*
Flera år efter reportaget om Visby kontaktades jag av en person som hängivet underminerat mitt arbete i åratal. Gång på gång hade han gett sig på de som delade mina artiklar på Facebook, ifrågasatt mina bevekelsegrunder, helt enkelt påstått att jag var en lögnare.
Han hade överhuvudtaget inte satt sig in i ärendet, trots att många underlag var tillgängliga på nätet ett par klick bort, arbetsmiljörapporter och domkapitelsprotokoll. Det finns nästan ingen församling i närtid som är så väldokumenterad som Visby. Typen av dokument och vokabulär var heller inte okända för honom. Han var själv en person i chefsställning i Svenska kyrkan och hanterade liknande dokument dagligen.
Men han läste inte på om Visby, därför att hans uppfattning redan var klar: en annan person som avvisade mina artiklar var en personlig bekant till honom sedan lång tid tillbaka. De hade inget med varandra att göra i yrket och hade aldrig haft, men han tyckte om personen ifråga. Det var en kompis! Alltså hade journalisten fel, och projiceringen excellerade: det måste vara så att journalisten drevs av en personlig agenda.
Först när ödet ville att han själv skulle utsättas för just densamma politiker som styr församlingen skrev han till mig. Han lade sig platt. ”Först vill jag säga förlåt för att jag inte tagit på allvar det du skrivit om SvK i många olika sammanhang.”
Det här är vad vänskapskorruptionen leder till, om man inte är aktivt uppmärksam på det.
Man måste granska sig själv, särskilt om man har formell makt, och eftersom det inte räcker måste journalister också granska.
*
Jag har ingenting otalt med Lisbeth Gustafsson. Det är därför jag kan göra det här. Jag har träffat henne i rollen som kulturchef i Svenska kyrkan och hon var snäll mot mig. Det är inte hon som är anmäld. Möjligen tycker jag att hon är aningslös och till och med omdömeslös som ställer upp på detta uppdrag. Det borde hon själv ha sett var omöjligt. Men jag tror inte att det beror på någon dold agenda hos henne. Tvärtom är agendan helt öppen. Det förbluffande är att Fojo inte sett det.
En del ser titeln journalist som en identitet. Inte som maktrelationer, som är föränderliga. Journalist är något man är, inte ett förhållningssätt och en metod, inte en rörlig position. Men det stämmer inte med hur verkligheten ser ut.
Marita Ulvskog var journalist innan hon blev politiker. Kan hon vara lärare på Fojo i en kurs om att granska de politiska partierna? Om vi går till tjänstemännen, kan hennes pressekreterare eller kanslichef? Kan Sverigedemokraternas kanslichef? Jag kan inte tro det.
Varför har det blivit så med kursen ”Granska trossamfund”?
Jag tror att det har flera orsaker.
Dels att man ser till innehåll och inte system och principer. Man tänker att det inte går att jämföra någon som jobbat i Svenska kyrkan med en misstänkt rysk spion (en kursdeltagare hade en bakgrund i den ryska säkerhetstjänsten) som jag gjorde i debattartikeln. Man tänker att Svenska kyrkan vill ju inget ont!
Det här är ett felslut. Poängen är att man inte vet det. Därför formuleras begrepp som delikatessjäv så att man inte ska kunna misstänkas för partiskhet eller egenintresse. Poängen med checks and balances och oberoende är just den. Därför behöver inte JO eller kursdeltagarna eller någon annan skaffa sig kunskap om sammanhangen som Lisbeth Gustafsson arbetat inom, de behöver inte göra någon bedömning om agenda och om vem som säger vad. Opartiskhet är att det inte ska kunna finnas en misstanke om vem som talar.
Jag JO-anmäler därför att Fojo är en myndighet vars verksamhet bekostas av skattemedel. Det är inte upp till enskilda tjänstemän eller bedömare eller kursdeltagare att känna efter hur det ska vara. Fojo är ingen förening. Jag vill understryka det och jag vill att den här tillsättningen prövas mot Fojos egen definition av oberoende som de beskrivs i regler för kursdeltagare, som frilans ”… måste du ha arbetat inom media som producerar fri, oberoende professionell journalistik med ansvarig utgivare. Du behöver uppge några arbeten de senaste två åren som publicerats i media med ansvarig utgivare”.
Samtidigt är juridikens gräns naturligtvis mycket snävare än lämplighet och omdöme. Vi borde kunna diskutera maktförhållanden som påverkar oss andra alldeles utan någon JO-anmälan. Men det kan vi uppenbarligen inte. Att det blir helt tyst, att det inte går att diskutera, är ett väldigt allvarligt symptom på att någonting är sjukt.
*
I början av oktober ringde jag till Fojo för att fråga om kursen. Jag förklarade mitt ärende och blev kopplad till kursansvariga Nina Hjelmgren. Jag berättade att jag ville veta mer om kursen. Mina frågor var öppna.
Jag antecknade medan vi talade och skrev rent direkt efter att vi lagt på, så utskriften är hyfsat ordagrann. Jag klipper här delar kronologiskt ur det ganska korta samtalet.
SLJ: Vem tog initiativet till kursen?
– Jag. Det är alltid vi. Det är jag planerar kurserna. Vi har andra kurser i att granska, som kommuner.
SLJ: Hur valde ni Lisbeth Gustafsson?
– Det behöver jag inte redovisa för dig.
SLJ: Nej, men jag kan fråga.
– Vi väljer väldigt bra föreläsare och att de ska kunna ämnet. Det gäller alla kursledare.
Nina Hjelmgren var, milt uttryckt, inte intresserad av att samarbeta med mig.
SLJ: Hur finansieras kursen?
– Fojo får anslag från Utbildningsdepartementet, till Linnéuniversitetet, genom regleringsbrev till Linnéuniversitetet.
SLJ: Du sa i början av samtalet att ni hade andra kurser om granskning till exempel av kommuner. Vilka lärare är det på de kurserna? Är det personer som är anställda av kommuner? [inget svar på det]
– Vi har till exempel kursen ”Att arbetsleda gräv”. Det är Nils Hanson som är föreläsare för den.
[NH] – Du låter så kritisk. Varför frågar du det här?
SLJ: Jag granskar Svenska kyrkan. Jag vill ta reda på så mycket som möjligt om den här kursen.
Efter ett tag började hon att ställa mig frågor.
– Men varför undrar du det här, vem jobbar du för?
SLJ: Jag är frilans.
– Men vem jobbar du för?
SLJ: Jag är frilans, jag skriver för olika uppdragsgivare.
– Det vet jag vad frilans betyder, jag har själv varit frilans i en massa år. Frilansar brukar höra till någon särskild tidning?
SLJ: Jag har bland annat skrivit mycket för Svenska Dagbladet… jag har skrivit mycket om kyrkan.
Ingen kan följa med i allt som skrivs i tidningarna och jag är knappast en allmänt känd person. Men om man har till uppgift att välja lärare till kursen ”Granska trossamfund” och inte har stött på mitt namn, så visar det att man inte har en uppdaterad koll på ämnet. Man kan inte ha läst på eller frågat runt eller ens googlat. Det är ett tecken på en kompetens som är trygg i det den redan vet, som om det samhälle som journalister har att undersöka är statiskt. Men samhället är rörligt. Strukturer förändras och personer byts ut. Fotbollsjournalister vet inte bara hur reglerna ser ut och hur man ställer upp ett lag. De känner också de aktuella spelarna och deras spel.
*
Det finns mycket mer att säga. Detaljer i saken. Tänker att ni inte orkar läsa det. Jag skriver och stryker. Försöker peka på principen.
What would Marty Baron do?
Man vill bara ruska om er allihop så ni vaknar.
Det tycks inte finnas någon journalistisk impuls när det gäller kyrkan. Generellt, alltså. Ryggmärgsreflexen att förhålla sig journalistiskt till den är svag.
De flesta journalister är ju ändå inte troende. Man kunde tänka sig att det betydde att de förhöll sig mer kritiskt inställda till kyrkan, inte mindre. Men så behöver det alltså inte vara.
Jag har en teori om det.
*
En gång hade jag ett surrealistiskt gräl med en vän, den enda gång vi har haft meningsmotsättningar. Vi befann oss i deras kök, minns jag. Av någon anledningen kom vi in på kyrkan. Vi talar annars aldrig om den, det är inte genom den vi är bekanta, och han är övertygad ateist och gick ur Svenska kyrkan på sin artonårsdag. Men det jag höll på med, hävdade han medan han tömde diskmaskinen, var folk inte intresserade av. ”Människor tycker om kyrkan”, sa han, alltmer upprört. ”Vi gick i öppen förskola här i församlingen när baren var små, och det var jättebra”.
Jag stod mest och gapade. Kunde inte förstå hur någon som annars är så smart kunde vara så korttänkt. Just den kyrkan han talade om, den som fungerar, är den vi slåss för. Det är därför vi påtalar missförhållanden. Det är det som all verklig kritik går ut på.
Den här kognitiva dissonansen skildras också i ”Spotlight”.
Globes reportrar har alla en katolsk uppväxt, men har lämnat kyrkan som vuxna. De har på något sätt ändå alltid trott att kyrkan skulle finnas där, precis som den var när de var barn. Som de upplevde den då. En reporter som ibland följer sin farmor till gudstjänst slutar med det. Det blir för svårt när hon ser offren för övergreppen framför sig, säger hon. En annan av reportrarna erkänner att han alltid haft en tanke om att återvända till kyrkan. Nu är det omöjligt för honom. ”It’s a shitty feeling”.
Den egna barnatron på kyrkan har stått i vägen för dem för att ta in någon annan bild av kyrkan. Det har bidragit till att de inte förhållit sig professionellt till den.
Och så tror jag också mycket att det är i Sverige.
Svenskarna tror inte på Gud, men de tror på kyrkan.
Den barnatron kan de försvara in i kaklet. Mot oss som antyder att det inte alltid står helt rätt till bakom julkörerna och de roliga hattarna. Vi som påstår att det sker beslut om den egna sockenkyrkan. Där släkten ligger begravd. Där de en dag själva ska ligga. Där ungarna har gått i öppen förskola. Där barnen sjunger julsånger.
Och även om den svenska kyrkan inte har samma grepp om svenska familjers liv som den katolska kyrkan i Boston och resten av världen hade i de familjer där präster kunde begå övergrepp mot barn, har den svenska kyrkan, den svenska bilden av kyrkan, ett otroligt starkt grepp om många svenskar.
Det är till kyrkan man går för begravningar, bröllop, julkonserter. Kanske för att tända ett ljus. Den platsen är helig.
Vi som bråkar, vi bara förstör.
Det tror jag är en bärande orsak till att svenska medier är så förtvivlat aningslösa när det gäller kyrkan. En av världens rikaste lutherska kyrkor, som tar procent av skatten på sextio procent av befolkningen och bestämmer över kyrkor, skog, mark och den äldsta immateriella kulturen vi har. Man vet det här. Men man vill inte höra om att den fattar beslut och har politiker och tjänstemän som i resten av samhället.
Man vill att kyrkan ska vara oskuldsfull och ofarlig och ogranskad, därför att någon plats i världen måste fortfarande vara det.
*
Bildlänk från Nyckelharpsforum, från kronprinsessan Victorias besök på Eric Sahlström Institutet.
I början av 2000-talet, för snart tjugo år sedan, undersökte jag den politiska frågan om nyckelharpan som nationalinstrument. Ledamöter från alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet hade lagt motioner om att utnämna nyckelharpan till officiellt nationalinstrument i Sverige (det kan vara värt att notera att inget land i världen har ett officiellt nationalinstrument). Jag läste motioner och var på riksdagen och gjorde en del intervjuer med ledamöter. Vissa kunde vinna på att förslaget gick igenom, nyckelharpslobbyn uppenbarligen (den finns), men vad betydde det att så många politiker just nu plötsligt efter decennier av internationalism var villiga att lyssna på nationalistiska argument? Utanför folkmusikvärlden skrattade man åt mig. Jag förklarade att det här var en brännande sak i folkmusikvärlden. Jag minns en kille jag mötte som hade roligt åt namnet Riksföreningen för folkmusik och dans. Han sa: ”Vad kan de tänkas ha för problem?”
Kul med knätofs. Kul bilder med roliga hattar på biskoparna.
Idag skrattar ingen åt kopplingen mellan nationalism och folkkultur. Samma hånfulla skratt, samma typ av invändningar, samma kompakta ointresse, hör jag istället om kyrkan. ”Det där är deras sak.” ”Jag är inte insatt.”
Det kan vara dags nu att bli insatt. Du som har läst ända hit har ändå ett intresse. Gör som reportrarna i ”Spotlight” och börja med att lyssna på dem som kommer med kritik. För det är skillnad på en makthavare och någon som inte är det.
Och som reportrarna på Boston Globe säger: You’re gonna wanna be on the right side of this!
*
”Spotlight” finns att streama här och där. Kolla!
*
sofia lilly jönsson 