Fina Lira (verkligen värd en prenumeration om man är intresserad av ny musik) publicerar i vinternumret min essä om folkmusiken och kritiken. Den är skriven inom ramen för Västra Götalands essästöd till kulturskribenter och dito tidskrifter. Köp tidningen på Pressbyrån och liknande. Finns också på de flesta allmänna bibliotek.
Ett utdrag följer nedan.
*
RECENSIONEN FICK SIN form i en tid när ståndssamhället var i upplösning. Den är en av de äldsta journalistiska genrerna i den pressverksamhet som byggde vår yttrandefrihet och föregick demokratin.
Rätten att tala och skriva fritt kom ju inte som något demokratiskt fattat beslut en gång för alla, som en lag som gäller från ett visst datum. Pressfriheten var en process som tillkom i en blandning av idealism, trial and error, och strävan att tjäna pengar.
Censuren utmanades genom att journalister begick lagbrott. Recensionen var ett av verktygen man hade för att träna tanken och skapa offentligheten, idén om vad offentligheten var, och vilka det var som ingick i den.
De första musikkritikerna levde i en tid av revolutioner.
I dag är det kanske svårt att tänka på borgerligheten som radikal, men man får komma ihåg att den växte fram under ett kungligt envälde. Det hade varit otänkbart att yttra sig kritiskt om scenmusiken på 1700-talet – operan hörde ju till kungen, representerade honom som militären representerade kronan. På Drottningholms slottsteater, som man bör besöka om man har möjlighet, står två klädda stolar längst fram i mitten av salongen. Där skulle kungaparet sitta. Föreställningar var lika mycket till för att se på dem, som att se händelserna på scenen.
Det var också denna borgerlighet som under 1800-talet plockade in folkmusiken i konsertprogrammen, i salongerna och på de första offentliga konserterna dit man köpte biljett. Arrangerad, omgjord, javisst, och man kan diskutera vad scenkultur över huvud taget är och hävda att därhelst någon spelar eller sjunger och någon annan lyssnar uppstår en scen. Men musiklivet i den form som det är organiserat i dag är borgerlig kultur, också folkmusiken.
Verksrecensionen är, för att ta ett älsklingsuttryck inom kulturjournalistiken, att gå i närkamp med ett verk: en scenföreställning, en bok, en skiva, eller något annat. Recensionen är sig lik genom de två sekler som den har förekommit, men synen på recensenten har förändrats genom årens lopp. Medieforskaren Kristina Widestedts avhandling Ett tongivande förnuft. Musikkritik i dagspress under två sekler från 2001 beskriver den tidigaste svenska musikkritiken som lika mycket upptagen av publiken som av musiken som framfördes. Det var nytt för dem att se sig som en del av en europeisk offentlighet. Man var också en flitig läsare av utländska tidningar vilket påverkade språk och estetiska ideal. Och kritikerna såg sig som en del av publiken.
Mot slutet av 1800-talet började kritikerna alltmer agera som en professionell elit, menar Widestedt. Under 1900-talet har kritikern ofta uppträtt som en smakdomare. De namnkunniga kritikerna begrep musiken, förklarade den och uppfostrade publiken till en god smak. Kritiken skapade idéer om vad musik var, den talade om värde och sorterade musiken i vad som var folkligt och populärt, högt och lågt, och infogade varje ny text i en pågående omförhandling. Den omförhandlingen kan sägas vara kritiken.
Recensenten var alltså från början en sorts fan som blev professionaliserad och en del av en yrkesgrupp. Kanske är det kritikerns professionalisering ihop med skivmarknadens åtminstone till nyligen starka ekonomiska incitament som gör att vi dras isär och att ett behov uppstår att försvara våra bastioner. Kritikern kontra musiklivets lyssnare och utövare.
sofia lilly jönsson 