En god människa

Sent omsider läste jag Katarina Frostensons bok ”K”. Uppgörelsen med Sverige och svenskarna, hatboken, skildringen av året i landsflykt efter att nyheten om Kulturprofilen exploderat i den svenska offentligheten. Recensionerna av ”K” uppehöll sig först nästan bara vid innehållet. Många mustiga meningar om DN och SA SS SD finns att citera där.

Med tiden hördes fler röster framhålla bokens mer litterära värden.

Jag hittade den i biblioteksappen som e-bok. Bläddrade fram sidor på mobilen om kvällarna. Den är en bladvändare, både för innehållet och stilen. För mig som läsare var det uppenbart nästan genast att båda sakerna gäller på samma gång: det är inte en bra bok trots att hon är den hon är, eller parallellt med. Det är en bra bok därför att den åskådliggör henne. Men det här är inte en recension, det är något annat jag vill säga som tar sin utgångspunkt i min läsning av boken.

”K” är rätt och slätt en fantastisk bok. Det här kan hon, hon är högfungerande som författare på att se och beskriva. Men hon är helt handikappad som människa i världen. Hon slåss med näbbar och klor mot det hon uppfattar som angrepp, hon begår hundra projiceringar när hon talar om avundsjuka författare som misslyckats och vill hämnas på henne och hennes man. Hon beskriver alltså på ett makalöst vis sin egen stora brist som människa, utan beräknande som autofiktion nästan alltid är annars. För man vill framstå som en god människa. Och något sådant har Katarina Frostenson inte en tanke på. ”K” är alltså en ärlig bok, som klär av sin författare helt: en privilegierad människa som aldrig har behövt gå ner i det låga.

Hon skriver på ett ställe att poesi är språk utanför språket.

Jag ser det som en nyckelmening. Det hon beskriver genom hela boken är på samma sätt en värld utanför världen. Det är i världen utanför världen som hon har levt. Hon har med sin make levt det goda livet, de är nästan ensamma om det, som Horace Engdahl uttryckte det.

Katarina Frostenson har inte ställt klockan på 5.40 och gått genom ett mörkt miljonprogramsområde till pendeltåget där endast män utgör de få andra passagerarna vid den tiden och gått till jobbet för att skrubba fastbrända grötkastruller på ett äldreboende med kollegor som knappt gått klart folkskolan. Där samtalen vid de korta pauser runt lunchen när man får sitta ner handlar om senaste avsnittet av ”Idol”. Hon har inte gjort det i ett år och hon har inte gjort det i trettio år. Det är världen.

Hennes liv är ett annat, hennes kollegor är andra. I boken minns hon med värme tillbaka på relationen med Birgitta Trotzig, på hennes språk och sätt. Hon uttrycker tacksamhet över vännerna som räddar deras liv. Vänner som har en liten lägenhet över, mitt i Paris i floden Seine om jag fattat rätt, för K och hennes make att vila ut i, månad efter månad. Vänner med stora hus som kan trolla fram fantastiska måltider, eller enkla måltider: en god ost, ett gott vin, ett bröd.

Det är många noteringar om att hon äter mat. Katarina äter en kall fiskrätt, hon äter kalv med två glas vin, hon äter sparris och bläckfisk.

Inte en enda gång står det att hon lagat mat.

Människorna som lagar maten finns i världen. Katarina finns i språket utanför språket, i världen utanför världen.

Jag dömer inte, ärligt talat: det här är hennes liv. Jag är så frihetlig att jag kan tycka att om allt hon gör om dagarna är att äta en god ost och ett gott bröd så kan det nästan räcka för ett konstnärskap. Det är i alla fall mindre skadligt än mycket annat som folk jobbar idogt med. Men lyssna på hennes omdöme kommer jag inte att göra. Hon vet ingenting, på motsvarande sätt som många människor i världen vet mycket, men saknar förmåga att beskriva det.

*

K beskriver svenskarna som ett särskilt hämndlystet folk. Eftersom boken utspelas mest i Paris är det inte svårt att minnas att hon har fel i det. Men Katarina är (förståeligt) helt distanslös till sitt eget öde. Hon är en Marie Antoinette, förorättad, kränkt över att kastas ner i det låga. När hon skriver om konstnären som visselblåste om Arnault att ledamöterna förhört sig i kvinnans bekantskapskrets om ”vad det var för ett slags människa/person” vet man att det är det låga som K talar om. Det är en kvinna från det låga som har den enorma fräckheten att ha anspråk på K:s man, han i det höga, att förhålla sig hederligt till människorna i världen.

Jag känner så väl igen detta från min klassblandade experimentskola i innerstaden, hur föräldrar i överklassen och den övre medelklassen talade ner till våra arbetarföräldrar och till oss. I gymnasiet gick jag i samma klass som en person vars föräldrar rör sig i K:s och hennes makes kretsar (hur just deras relation ser ut vet jag inte, men alltså Stockholms litterära kulturelit). Klasskamraten – som det heter – var med i ett scenföreställning och jag hjälpte till bakom scenen. Det vill säga att vi var alla inblandade fast i olika uppgifter. Efter föreställningen kom mamman fram till mig och talade om att golvet behövde svabbas. Det skulle drickas champagne i logen. Jag svarade att jag sett svabben i ett skåp i källaren. Jag trodde att det var det hon menat, en fråga om var den stod. Då blev det svårt för henne att svara tillbaka. Hon hade menat att jag skulle göra det, men kunde inte säga det rent ut.

Tufft att jag svarat tillbaka tyckte mina kompisar efteråt, men hade jag inte själv blivit så överrumplad utan förstått vad hon ville hade jag omedelbart utfört uppgiften. Utan tvekan hade jag gjort det. Jag hade svabbat scengolvet medan de drack champagne i logen. Att lära mig att stå upp för mig själv gentemot dem som ser mig som sin tjänare var någonting som jag behövde lära mig, som en Rocky som tränar sig stark. Det kom inte med uppväxten som det gör för överklassens barn. Det tog tid för mig att dra mina gränser om det värde som jag visste att jag hade.

Det höga och det låga och området däremellan är ett land som jag känner väl. Jag har haft anledning att lära känna det och förstå det tidigt. Katarina har just upptäckt det. Fisken har just upptäckt vattnet.

Jag läste en gång om en kvinna som kommit till Sverige från Iran. Där hade hon hört till överklassen, men utan sina pengar degraderades hon här till en vanlig människa. Krocken med det svenska samhället blev för henne att upptäcka att dörrar inte öppnades av sig själva, att tallrikar inte dukades fram och dukades av. Alla de där människorna som förut hade stått bakom henne i skuggorna blev nu synliga för henne, i deras frånvaro. Hon hade inte sett dem tidigare. Fisken upptäckte vattnet.

K talar om offer och skriver att hon kommer att behöva återkomma till att beskriva erfarenheten. Det förstår jag. Det är en ny erfarenhet för henne att vara ett offer. Drevet som det innebär att mötas av sitt ansikte i medierna innebär en känslomässig stress av en särskild kaliber. Med tiden kan hon komma att upptäcka att ordet offer har flera betydelser.

I den kristna berättelsen handlar offret om att ta på sig ett offer för andra. Det offret är upprättelse för sig själv och andra. Det är Kerstin Ekmans offer gentemot Svenska Akademien, som lämnade sin plats för en övertygelse. Om K istället tänker på sig själv – och på sin make – som en syndabock, det ordet förekommer i boken – så ska man komma ihåg att de gammaltestamentliga offerdjuren var oskyldiga. Det var poängen med dem. Skuldfrågan är helt avgörande i fallet Arnault och den kan K inte ta till sig alls. Han är oantastlig, ett levande helgon. Den vad det verkar ganska fåniga kulturscenen Forum har varit ett tempel i hennes förståelse av världen.

Katarina Frostenson jämför sig heller inte med Jesus. Hennes bildning är alldeles för stor för en sådan banalitet. Hon diskuterar Judas litegrann och hans roll som förrädare. Det finns mycket att hämta i hennes bok för var och en som på allvar vill tänka över vad det är att vara människa. Men K själv är långt ifrån framme, hon är som ett barn i de här frågorna, som en sextonåring som just sett någonting av ett mörker, nej som en elvaåring är hon, en förorättad elvaåring som inte får någonting som hon vill ha, som plötsligt och för första gången blivit hindrad.

Hon återkommer genom boken till Jakobs brottning med Gud och det tror jag är en bra berättelse för henne att ägna sig åt. 

*

Boken ”K” skildrar privilegier som upphör. Det finns andra vanliga privilegier. Privilegiet att aldrig ha drabbats av allvarlig ohälsa. Privilegiet att aldrig ha varit hatad, paria, låg. Privilegiet att inte vara kroniskt fattig. Privilegiet att inte vara ful. Och så vidare. K beskriver sig som en individ – det är individen som är helig, det återkommer hon till i boken – och de som förföljer är massan, kollektivet. Det låga. De är inte individer i hennes ögon.

Vi har alla privilegier. Jag med. Privilegiet att aldrig ha haft några läs- och skrivsvårigheter. Privilegiet att inte ha varit med om krig. Det är viktigt att identifiera sina privilegier, så gott det går.

När en privilegierad människa annars drabbas av katastrofen och frågar sig ”hur kan alla dessa andra människor klaga över sin tillvaro när det är jag som har det svårt”, är det i själva verket världen utan privilegier hon ser. De ser för första gången en värld som kan se ut så för andra hela tiden, oupphörligt, som har sett ut så från början.

*

Jag tänker på SvD:s sommarserie för några år sedan, ”Så blir du bildad”. Punktlistor skulle det vara, med tio tips (jag skrev en om musik). Det är medelklassens fråga och panelsamtalen har avlöst varandra de senaste åren med den frågan i centrum. Det är 1810 all over again i den borgerliga offentligheten. Nytt ekonomiskt och socialt kapital vill åt det gamla kulturella kapitalet. Man har kliat sig i huvudet. Vad betyder bildning, och vad är den bra för? Svaren har varit sådant som att växla in i ekonomiskt kapital och komma nånvart, att må bra som människa, att förstå sig själv genom att förstå historien.

Det behöver inte vara fel svar, även om jag tänker att SvD hade inte behövt göra några nya listor. De hade bara behövt ta rygg på Katarina Frostenson och uppmana läsarna att läsa vad hon har läst: så blir du bildad.

Men jag undrar om det är rätt fråga? Martin Luther frågade sig: hur finner man en nådig Gud? Det vill säga, hur förhåller vi oss som människor till det som är högre än oss själva, till sanningen, godheten?

När man frågar: ”hur blir man bildad?” förhåller man sig till något som andra människor erkänner som viktigt. Frågan och svaret är parallell med människan, den är horisontell. Den skapar en högre dimension av något som trots allt fortfarande befinner sig inuti människornas värld, där människor jämför sig med varandra. Martin Luthers fråga är vertikal. Den ställer oss alla människor på samma plats i världen under Gud, det vill säga det verkligt höga.

På sätt och vis tror jag att läsningen av ”K” gör att en sten faller från mitt hjärta.

K nämner i förbigående att hon har läst Hamlet flera gånger. Det är inte högfärd (det finns hos henne absolut inget skryt kring detta med bildning) utan bara en självklarhet. Hon namedroppar Beatles och ”vaffö gör di på detta viset” också. Det hon skriver är det hon tänker och det kommer motståndslöst.

Min relation till Hamlet ser ut på ett annat sätt. En gång, i gymnasiet, tragglade jag mig igenom den, för att den ingick i undervisningen.

Det jag minns bäst från läsningen var att den inte fanns i klassuppsättning. Vi måste köpa boken själva. Den står här i hyllan fortfarande. Boken kostade hundra kronor. Jag minns summan. Den pengen lade sig på minnet mer än innehållet i boken, därför att utgiften orsakade bråk hemma om vem som skulle betala. Min ensamstående mamma med låglöneyrke tyckte att jag skulle ta det från min månadspeng. Jag hade inga pengar just då och fick låna av någon. Det är mitt minne, mitt Rocky-moment med Hamlet. Allt ovanpå det kommer alltid att vara pålagt och mindre centralt.

Om frågan i offentligheten de senaste åren hade varit lite mindre ”hur blir man bildad” och lite mer ”hur blir man en god människa”, så hade kanske bildningen kommit på köpet när man sökte efter svaren på det?

Om målet för de människor som besökte Forum och medverkade där på scenen och i media genom att lyfta fram scenen som en förebildlig verksamhet varit godhet och sanning, så hade kanske världen bakom scenen haft större resonans i den höga verksamheten på scenen.

För när man söker efter godhet och sanning märker man med smärtsam tydlighet att man inte själv är god eller sann, bara strävar efter det. Det är en väg att följa där kanonlistor inte är målet men kan vara bra att ha bland allt det andra som livet innehåller, som fastbrända grötkastruller och mediedrev.

Och jag är lättad över att jag vet att jag inte behöver vara bildad som Katarina Frostenson, att det är okej att hon är det men att hon inte måste vara min förebild, att jag inte befinner mig utanför världen, och att min fråga inte är hur jag ska bli bildad utan hur man är en god människa.