Amatörer

”Ordet amatör – detta påpekas ofta i musikervärlden – betyder ”en som älskar”. Namnet gällde de utövare, ofta mycket skickliga, inom de högre stånden som inte levde på sin konst. Att ta betalt ansågs inte riktigt fint, men att älska konsten gjorde det. I nutida kulturpolitisk diskurs är amatörkulturen ett etablerat begrepp för all den verksamhet inom kulturområdet i Sverige som bedrivs i former som studiecirklar, körer, folkdanslag, med mera.

När jag i kyrkliga sammanhang har talat om amatörkultur har det hänt att jag blivit missförstådd, som om jag menat bara genom att använda ordet amatör att det är någonting sämre än det professionella utövarskapet. Det är raka motsatsen till vad jag tycker. Amatörkulturen är istället någonting särskilt, med egna förutsättningar och mål, och avlönade yrkespersoner kan dessutom vara amatörer på sin fritid. Jag vet inte riktigt varför ordet amatör har fått en negativ status. När blev det så?”

Arosia, 2019 i kapitlet: ”Det var så vackert att jag trodde det var playback!”

Erkänn att ni är några som trodde när ni klickade på länken att det skulle handla om några som jag tycker är riktiga klåpare. Men icket.

Amatör är inget nedsättande ord. Det är ett fint ord. Jag lärde mig tidigt i yrkeslivet att amatörkulturen var en hedervärd form av kulturutövande. Det var för att jag kom in i kretsarna kring Riksföreningen för folkmusik och dans och förbundsledaren Lars Farago, som framhöll amatörkulturen i alla möjliga sammanhang, som jag snart lärde mig begreppet amatörkultur.

I praktiken hade jag ju varit en del av den i stort sett alltid, från kyrkans julgransplundringar som vi gick till åtminstone någon gång till kören i skolan, även om jag inte tror att grundskolan räknas till amatörkulturen rent politiskt.

*

Amatörkulturen organiserades på 1900-talet ofta i föreningar. Till folkmusikscenen Stallet där jag arbetade som programassistent i början av 2000-talet kom flera av dessa föreningar, var och en med sina subkulturer. Ett gäng folkdansare strödde malt kaffe över dansgolvet för att det skulle glida bättre under sulorna när de snurrade. Det gjorde Lotta, producent på Stallet och folkdansare, irriterad, minns jag. Det skulle inte behövas några hjälpmedel om den som dansar lärde sig bättre teknik.

Varför lärde jag mig aldrig att dansa polska? Jag gick ju många korta kurser och dansade väl också en del. Det var i rätt många år jag var med där, i folkmusiksvängen. Många tillfällen blev det. Det finns ingen förklaring till att just jag aldrig knäckte koden för polskan. Vissa har läggningen för det, andra inte.

Jag kan stegen, men jag kan inte dansa.

[här kan jag inte bädda in en film, men klicka på länken för att komma till youtube]

På filmen ser vi tre dansare. Lotta Johansson är en professionell folkdansare. Hon har gjort borgerlig scenkultur av sällskapsdans, av polskan, tillsammans med Ami Petersson (numera Dregelid) och Bert Persson, tre av Sveriges främsta folkdansare. De är proffs och arbetar med folkdans.

Ändå står de mycket närmare amatörkulturen folkdans än till exempel jag gör, som ju verkligen är en amatör (kanske inte i den ursprungliga betydelsen av ordet, men i alla fall som det används).

Lotta, Ami, och Bert syns jämt på det vanliga dansgolvet också. De lär oss andra att dansa. Bert på Danshögskolan på den tiden, Lotta som producent på Stallet och nu på Folkmusikens Hus i Rättvik, som bland annat samlar in vanligt folks hemmafilmer från fester på 1960-talet där de dansar sällskapsdans, och Ami har danskurser på Erik Sahlström-institutet i Tobo. Det föreligger ingen motsättning mellan amatör och proffs; det är ett ekosystem.

*

Ändå finns den här idén om att amatören är ett sämre sorts proffs. Som om amatörkulturen helst skulle bli professionell och upphöra om bara kulturlivet fick mer pengar. Men det tycker inte kulturlivet själv. Amatörskapet är en egen kvalitet.

Det här med amatörskap går lätt in kyrkan också. Församlingens idé är att alla får vara med (vi vet att människor ideligen korrumperar och förstör församlingar, men i stort sett skulle de flesta kristna enas om att det i alla fall är tanken). Kyrkosången är lovsång till Gud. Psalmen, till exempel, ska inte vara professionell. Det finns ingen strävan mot att alla som sjunger en psalm tillsammans i en kyrka ska vara avlönade sångare. Kyrkan nöjer sig inte med det näst bästa när den låter oavlönade sångare sjunga. Det vore snarare katastrofalt om de enda som hördes i kyrkan var professionella sångare.

Men vänta nu… så är det ju nästan?

Jag ber alla kyrkomusiker som läser detta nu att stilla sig lite med försvarsargumenten. Jag är på er sida, absolut. Men det finns målkonflikter här, eftersom kyrkomusiken är så gammal och har gått igenom så många tidsåldrar och ideal. Det måste vi erkänna och titta på. Idealet i kyrkan att musiken är en lovsång som alla kan delta i, står jämte idealet om professionella sångare som uppträder för andra, som dansarna Lotta, Ami och Bert uppträder på scenen.

Körmusiken i Sverige är inte professionell i meningen avlönad – en handfull operakörer samt Radiokören och Erik Erikssons Kammarkör har betalt, på halvtid – men sångarna ligger ofta på en nivå som kräver träning. På samma sätt som Lotta, Ami och Bert får ihop det och deras professionalitet inte står emot amatörkulturen folkdans utan är en komponent i den, kan kyrkomusiken innehålla bägge delar utan att det ena hotas av det andra. Men det gör det inte av sig själv. Målkonflikten finns och den måste erkännas. För att kunna erkänna ett problem måste det först medvetandegöras. Och så är det alltför sällan idag.

Jag tror eller vet, för jag har märkt det, att många tvärtom har problem med ordet amatör, de känner sig träffade kanske, och därför problem med att reda ut hela företeelsen av musik i kyrkan. För har man inte begreppen med sig kantrar synen på musik och musikerna, och vi kan hamna i en sådan situation som arbetet med den nya kyrkohandboken gjorde synlig att vi har hamnat i, att kyrkoledningen hade tappat kontakten med musiklivet i landet, till och med sitt eget musikliv (bara ett exempel: kyrkomusikutbildningen på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm stod inte på remisslistan när kyrkokansliet skickade ut det första förslaget på ny handbok utan fick skriva en spontanremiss) och musikers synpunkter uppfattades som elitistiska.

Det är svårt att säga vad som är hönan eller ägget, men det är min övertygelse att förståelsen av begreppet ”amatör” är central i detta.

Vi är så tränade idag i att tänka på sångare som professionella sångare, scenartister, att det spiller över i alla andra sångliga praktiker som människor kan ägna sig åt. Som att sjunga psalmer i kyrkan, eller snapsvisor på kräftskivan, eller ”Ja må hon leva” när en kollega på jobbet fyller år. Vi tror att vi inte kan sjunga om vi inte är professionella artister. Väldigt, väldigt många har det så med sången och sina egna röster.

Det kan vara för att någon vuxen berättat för dem som barn att de inte kan sjunga. För en generation sedan kunde man bli ”befriad” från sångundervisningen i skolan. Det kan vara någon annan taskig person som sagt till dem att sluta sjunga för att det inte låter bra. Mest av allt tror jag att det beror på att vi har ett specialiserat yrkesliv där pengar är det som avgör kompetens, och allt som går att köpa, städning hemma, till exempel, blir snart fult att ägna sig åt på egen hand.

Man vill inte bli beskylld för att vara en klåpare på att sjunga, men så känner man att man kanske ändå är det, och misstänker att andra ser på en så. Och vips har vi en infekterad förståelse av musikens plats i församlingen som gör att människor ofta undviker att ta i frågan överhuvudtaget. Det behöver vi ändra på.

Amatör är det första ordet som behöver upprättas i kyrkans diskussion om musik, och det kommer flera.