Jag hörde en präst som raljerade över kritiken mot Elisabeth Ohlson Wallins tavla ”Paradiset” i ett kyrkorum som går ut på att att den är gnostisk med motargumentet att ingen längre vet vad gnosticismen är. Gnostikerna låter som små sagofigurer som stjäl julen, som onda tomtar ungefär, tyckte han. De kunde hellre ingå i nästa års julkalender på tv. Att kritiken skulle ha något att göra tavlan egentligen avfärdade prästen helt.
I nästa mening berättade han hur illa han mår när han går in i ett köpcentrum innan julen. Krocken mellan budskapet om frid och kärlek å ena sidan, och stressen och köphetsen å den andra, fick honom numera att bli fysiskt sjuk.
När jag kom hem läste jag en annan präst som skrivit om farorna med julens avkristnande.
”Medan idealismens filosofer och poeter gärna har tonat ner kroppen och materien och lyft idéerna till något som skulle vara högre, så fungerar inkarnationen på helt motsatt sätt: Den höjer upp materien. Eftersom det gudomliga har fötts till denna världen i form av ett utsatt litet judebarn, så har Gud valt sida: Guds kraft gäller alla utsatta och av livets tilltufsade. Den mänskliga kroppens begränsningar står i kristen tro aldrig i motsättning till det gudomliga. Livet handlar inte om att frigöras från kroppen för att kunna renas till något högre. I stället visar Gud vägen neråt mot det vanliga, riskabla livet genom att födas i en människogestalt av kött och blod. När Kristus föddes i ett stall delade han verklighet med alla oss som kämpar med våra trasigheter och möjligheter. Han blev en av oss i vår söndriga värld.”
[…]
”Att julen inte skulle vara en kristen tradition är naturligtvis ingen neutral utsaga, utan en i högsta grad ideologiserad partinlaga. När julen avkristnas får det naturligtvis följder.
Det oroar mig, och då menar jag verkligen att jag ser en fara med avkristnandet av julen. Det beror på att det är en del av avkristnandet av människan och skapelsen. Den har pågått sedan 1700-talet och i framtiden kommer det förstås vara ekonomiskt attraktivt att se människan som en maskin där reservdelar kan bytas ut och avstängningen aktiveras så fort kostnaderna för fortsatt liv blir för höga. Tankar på skapelsen som ett konto att tömma vid behov gynnar möjligen storindustrin, men det är osäkert om planeten Jorden håller för påfrestningarna. I snabb takt tilltar problemen när kristen tro inte längre anses ha något att tillföra vare sig det gäller människan eller skapelsen; då blir det liksom fritt fram. Exploateringen av människa och skapelse kan pågå utan spärr när livets helighet släckts ner. Reduceras vårt existensberättigande till produktion och konsumtion, då blir värnandet om den utsatta människan allt svårare att hävda.”
Det är klart att man kan avfärda kritiken om gnosticism i tavlan för att man tycker att det inte är en trovärdig kritik. Men man kan inte göra det för att man inte själv har förstått kritiken. Då är det nämligen inte kritiken man avfärdar utan sin egen förståelse, vilket är ett irrelevant argument i debatten. Och jag tror visst att också kyrkan har mycket att hämta till sin analys av världen från både Sven-Eric Liedman och Karl Marx. Men när teologer måste gå till prästsonen Liedman och Marx, vars teorier många menar vilar tyngre på judeo-kristendom än vissa marxister har förstått, för kritik mot kommersialiseringen av julen och för att ens kunna identifiera vad det är när det på kristendom tömda innehållet fylls på igen med avgudadyrkan av produkten och marknaden, så är det att gå över ån efter vatten. Vi är värda bättre teologer än så. Tack och lov att vi har en och annan sådan.
sofia lilly jönsson 