Multikabeln

Obs! En poänglös text.

Efter gymnasiet gick jag på musiklinjen på en folkhögskola. I ett av de hus som vi musikelever disponerade fanns en studio. Två killar i klassen gjorde den ganska snabbt till sin.

Snart började en av dem tjata om att studion behövde en ”multikabel”; en tjockare sladd som samlade alla andra sladdar. Studion var redan ganska påkostad men skulle knappt vara brukbar utan den, förklarade han för vår rektor. Det var ett evigt tjat om multikabeln. Så mycket att vi andra skämtade om det: ”Vi har ju ingen multikaaabel!”.

(Lägligt nog hade den här killen just en multikabel att sälja. Det är egentligen en parentes, men jag tycker att det är roligt.)

Det är ena delen av berättelsen. Den andra delen utgörs av mig, i andra delen av det där huset, i färd med att organisera notförrådet.

I någon sorts städmani hade jag gått loss på skolans över hela området spridda bestånd av noter och skivor, och organiserade det nu på hyllor och i en databas. Det fanns ingen systematik i vad som hade köpts in; jag minns att jag hittade fyra ”Våroffer” på cd och ingen ”Eldfågeln”. Det saknades framför allt musik att spela för flera av oss som spelade klassiska instrument.

När jag påpekade för vår linjeledare att skolan borde köpa in lite mer noter på ett mer genomtänkt sätt sa han inte direkt emot. Men så var det det här med multikabeln.

Ofta tycks de som har ansvar för någonting som en skola eller något annat politikområde vara hågade att tro på den mer komplicerade idén. På en musikutbildning där elever har kommit in genom prov på sina instrument är den enklare idén att skaffa material till deras utveckling i form av noter. Den mer komplicerade idén hoppar över det grundläggande steget, och går till steg tre eller fyra direkt, i det här fallet inspelning i studio.

Det här upprepas överallt. I stället för att ta bort spärrarna i tunnelbanan och låta kollektivtrafiken liksom bilvägarna finansieras av skatten, bygger man fler hinder i tunnelbanan och anställer väktare till att haffa plankare. I stället för att bygga städer och vägar där människor och djur kan ta sig fram till fots gör man samhällen för människor i bilar och låter gående varelser vingla i diket eller trängas på för smala trottoarer. Medan jag skriver detta anmäler sig det perfekta exemplet med ett IT-system i vården som framstått som absolut nödvändigt för våra politiker och tjänstemän, medan läkarna och sköterskorna sliter sitt hår och ber att få slippa.

När jag ser sådant idag tänker jag på multikabeln. Den står för mig för alltid för villfarelsen att ett dyrt och tekniskt avancerat förslag, gärna något som man inte riktigt förstår sig på, är viktigare och bättre än den enklare idén som ligger helt öppen.

*

Historien som jag just återberättade och poängen jag gör av den tar sin utgångspunkt i något för mig självupplevt. Jag använder ofta mig själv i en text, och jag vet precis när jag började göra det.

Januari 2017 kom utträdessiffrorna i Svenska kyrkan för året innan. Som förväntat var de helt spektakulära (även om den snabbare takten sedan dess har permanentats). 2016 var ett år med offentliga debatter och uppmärksammade granskningar av kyrkan. Mitt kors riktade kritik mot kyrkoledningens svaga försvar för kristna i Mellanöstern. Sveriges Radio redogjorde för församlingars utlandsresor, medan Aftonbladet avslöjade excesser hos cheferna för Svenska kyrkan i utlandet. Allt hände under loppet av några månader, och fick många som varit medlemmar i hela sina liv att gå ur kyrkan.

Jag fick frågan när utträdessiffrorna kom från Anders Q Björkman på Svenska Dagbladets kulturredaktion att kommentera i tidningen. Jag var på väg till ett kloster då, ett hus med fyra nunnor som faktiskt finns inom Svenska kyrkan även om det inte drivs av den politiska organisationen, till ömsesidig glädje. (Och när man säger ”kloster” tänker folk på vitkalkade murar men det här är mer som ett pensionat och väldigt öppet för alla och aktivt i sitt lokalsamhälle, bara så ni får rätt bild.)

Jag var alltså på väg dit, passerade Stockholm och redaktionen, och när jag kommit fram till mitt slutmål skrev jag en hel artikel om orsakerna till konflikterna och händelserna som uppmärksammats i media. Artikeln handlade om Ann Heberlein, som varit en stark röst för Antje Jackelén och etablissemanget i Svenska kyrkan tills hon plötsligt ändrade sig hundraåttio grader och började att skriva på högersajter om kyrkans undergång. Den handlade om debatterande präster som Annika Borg och Gunnar Sjöberg och Mitt kors-debattens underströmmar. Den handlade om församlingssammanslagningar som bildat storpastorat och hur deras nya kyrkoråd använde resor för att gifta samman arbetslaget, och om utlandsförsamlingars missnöje med centralstyrningen från Uppsala.

När jag hade skrivit klart texten förstod jag att ingen som inte redan kände till de här sakerna skulle förstå den.

Jag har berättat så många gånger om Svenska kyrkans problem. Hur tydlig jag än är, så flyger hela saken ändå de allra flesta över huvudet. Varför ska man bry sig om det här, tänker jag mig att många läsare undrar. Det där är deras sak. De som är i kyrkan.

Att det resonemanget är ologiskt eftersom läsarna själva, åtminstone 60 % av dem räknat på hela befolkningen, ”är i kyrkan” i den meningen att de är med och betalar och påverkas av Svenska kyrkans beslut oavsett verkar inte ha någon betydelse. Vad som rör sig i Sveriges största organisation har alltid journalistiskt allmänintresse. Men vanligt folk ser sällan problemen på ytan när de någon gång besöker sin kyrka. Det är ju en präst där och en kyrkomusiker och det finns ljus att tända, och så vidare. Dessutom vill man inte veta, eftersom det utmanar bilden av det sista som man orkar tro är korrumperat av bråk och maktkamp och futtiga människor.

Så jag skrotade den texten, och skrev en med utgångspunkt från mig själv i stället. Den nya texten gav svar om varför man ändå har en kyrka och vad det är som är viktigt med den. Det var ett medvetet beslut, som jag också diskuterar i texten:

”Jag skriver till en kompis att jag borde förklara konflikterna i kyrkan, ingen annan verkar ju skriva om hur det hänger ihop, ingen avslöjar dem. Jag känner mig frustrerad. ”Jag är ju på ett kloster och försöker bottna i Bibeln”. Han svarar lugnt: ”Allt har sin tid. Att bottna i Bibeln sin, att avslöja posörer och kappvändare sin.””

(”Vägen ut ur kyrkan kan vara vägen in”, SvD 4/2 2017)

Det kan verka och vara självupptaget att skriva utifrån sig själv, men det kan också vara ett medvetet val för att berätta en historia så att den når fram. Att använda sig själv är mer utsatt, mer riskabelt för en skribent. Det tycks också förändra ens eget förhållande till skrivande. Jag upplevde att något sprack när jag gjort det denna första gång, en hinna, ett skikt punkterades, något oåterkalleligt hände med hur jag kan skriva när jag strök den första analysen och i stället valde att använda mig själv som material. Jag har naturligtvis skrivit ”jag” i publicerade texter förut, men det här var ett medvetet skifte i perspektiv i en text i ett ämne som inte alls rörde mig egentligen. Jag blev ett verktyg för att det allmänna ämnet skulle fungera.

Artikeln fick stort genomslag och strategin verkar ha fungerat, folk förstod mer än vanligt upplevde jag på reaktionerna. Men kritiken mot texten gjorde också mer ont; en uppgift i artikeln – att jag själv hade gått ur som medlem, fast för mycket mer längesen – användes sjaskigt av en person utan insikt om saker som kyrkosyn och dopsyn för att punktera mig och mina argument som kom de från någon som ”stod utanför kyrkan”. Jag står mitt i kyrkan och det kommer jag att fortsätta hävda oavsett om jag är medlem eller inte. Men när jag tidigare hade skrivit analyserande texter utan att använda mig själv hade jag inte funnits att använda som tillhygge (inte för att de inte ändå försökte). Jag har försökt att inte låta det bli en fråga för texter tidigare huruvida jag själv tror eller inte, för det är inte relevant, men efter den artikeln är det svårt att gå tillbaka till en mer distanserad roll. Det är svårt att få läsare som själva har dimmiga begrepp om tro att inte överdimensionera betydelsen av författarens personliga tro i texter som skrivs inifrån religionen. Jaget ställer sig i vägen för en intellektuell diskussion, men jaget krävs också för att man överhuvudtaget ska förstå vad tro är. Och ännu mer är det så att jaget inte verkar vilja träda tillbaka när det väl har släppts fram.

*

Det blir en jäkla lång text det här. Igen. För nu måste jag baxa in Olga Tokarczuk i den också.

*

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar.

I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.

Vad vi tänker om världen och – kanske viktigast – hur vi berättar om den, har alltså en enorm betydelse. Något som händer men inte omsätts i ord, upphör att existera och dör. Det är något som inte bara historiker är väl medvetna om utan även (och kanske framför allt) politiker och tyranner av alla de slag. Den som äger och styr berättelsen – regerar.

I dag tycks vårt problem ligga i att vi saknar färdiga narrativ, inte bara för framtiden utan även för det konkreta ”nuet”, för de skenande förändringarna i dagens värld. Vi saknar språk, saknar perspektiv, metaforer, myter och nya sagor. Vi är vittnen till hur de gamla inkongruenta, rostiga och anakronistiska berättelserna försöker tvinga fram en framtidsvision, kanske utifrån uppfattningen att bättre ett gammalt något än ett nytt ingenting, för att på så sätt försöka anpassa sig till sina allt snävare horisonter. Vi saknar kort sagt nya sätt att berätta om världen.

Vi lever i en polyfon verklighet av jagberättelser och från alla håll möts vi av samma polyfona brus. Med ”jagberättelser” avser jag det slags berättelser som snävt kretsar kring ett skapande ”jag” som, mer eller mindre uttalat, helt enkelt skriver om och genom sig själv. Vi har tagit för givet att detta strikt individualistiska perspektiv, en röst som utgår från jaget, är den mest naturliga, mänskliga, ärliga, trots att det släpper alla anspråk på ett bredare synsätt. Att berätta i första person är att väva ett absolut unikt mönster, det enda i sitt slag; det är att i egenskap av individ känna autonomi, vara medveten om sig själv och sitt öde. Det innebär emellertid även att etablera motsatsparet ”jag” och ”världen”, vilket ibland kan vara alienerande.

Jag tror att berättandet i första person är väldigt karakteristiskt för den samtida optiken, där individen spelar rollen som världens subjektiva centrum. Den västerländska civilisationen grundar sig i stor utsträckning på upptäckten av ”jag”, ett av verklighetens viktigaste mått. Människan är här huvudaktören och hennes omdöme – om än ett i högen – bemöts alltid med uppmärksamhet och allvar. Berättelsen spunnen i första person tycks vara en av den mänskliga civilisationens viktigaste milstolpar, den läses med vördnad och tillit. Det slags berättelse där vi ser världen genom ett annat oefterhärmligt jags ögon, knyter starka band med berättaren och anmodar oss att inta samma unika position som hen.”

(ur Olga Tokarczuks Nobelföreläsning, på Svenska Akademiens hemsida)

*

I sin Nobelföreläsning säger Olga Tokarczuk vidare att litteraturen blivit en demokratisk plats där alla får komma till tals utifrån sin egen röst. Att det förmodligen aldrig har varit så många som skrivit och berättat som idag. Hon har märkt på bokmässor att narrationer av slaget ”Jag ska berätta min historia för dig”, ”Jag ska berätta för dig om min familj” samt eventuellt ”Jag ska berätta för dig om var jag har varit” utgör de populäraste litterära formerna i dag. ”Vi vill bli uppmärksammade, vill känna oss unika”, säger hon med förståelse, men också att det påminner henne om ”en kör bestående av idel solister”:

”Rösterna konkurrerar med varandra, rivaliserar om uppmärksamheten, rusar iväg längs samma allfarvägar. De överröstar varandra. Vi vet allt om dem, vi är i stånd att identifiera oss med dem och leva oss in i deras liv som vore det vårt eget. Trots det känns läsupplevelsen häpnadsväckande ofta inkomplett och nedslående, det visar sig nämligen att författarens eget ”jag” inte kan ställa anspråk på universalitet. Vad vi saknar är – tycks det – en allegorisk dimension.”

Jag ska inte dra hela föreläsningen, men läs den, den är bra. Vi kan här hoppa över hennes kritik av kommersialiseringen av litteraturen och iakttagelsen att förhoppningen om internet som en plats för tillgängliggörande av fakta kom på skam när nätet i stället blev en plats full med desinformation. 

Efter detta kommer Olga Tokarczuk fram till en plädering för behovet av fiktion:

”Fiktionen har mist läsarnas förtroende, vilket i sin tur har gjort lögnen till ett farligt massförstörelsevapen, även om det är och förblir ett primitivt verktyg. Väldigt ofta möts jag av den klentrogna frågan: ”Är det sant då, det ni skriver?” och när jag hör den kan jag gripas av känslan att den förebådar litteraturens död.

Ur läsarens perspektiv är det en oskyldigt ställd fråga men i författarens öra har den en apokalyptisk klang. Vad ska jag svara? Hur förklara Hans Castorps, Anna Kareninas och Nalle Puhs ontologiska status?

Jag betraktar den sortens nyfikenhet hos läsaren som en civilisatorisk tillbakagång, en nedmontering av vår verklighets kollektiva och mytiska medvetande, som ju är spelplatsen för litteraturen och konsten i stort. Det innebär en försämring av vår flerdimensionella (konkreta, historiska men även mytiska och symboliska) förmåga att ta aktiv del i den kedja av händelser som vårt liv utgör. Livet skapar händelser, men det är först när vi klarar av att tolka dem, försöka förstå dem och ge dem innebörd som de förvandlas till erfarenhet. Händelser är fakta men erfarenhet är någonting outsägligt annat. Det är den och inte händelserna som utgör vårt livs materia.

Erfarenheten är fakta som varit föremål för tolkning och getts utrymme i minnet. Den stöder sig även på vårt sätt att tänka, på innebördernas djupa struktur, vid vilken vi kan fästa vårt eget liv och betrakta det utifrån i ett helhetsperspektiv. Jag tror att det är myten som spelar rollen av en sådan struktur. Myten har som bekant aldrig hänt men är ständigt verksam. I dag når den oss inte enbart genom de antika hjältarnas äventyr utan har trängt in i biosalongernas, litteraturens och tv-spelens allestädes närvarande och omåttligt populära berättelser. Olympens invånare har flyttat in i Dynastin och hjältarnas heroiska dåd ombesörjs numera av Lara Croft.”

Hon understryker att hon inte vill ställa fiktion mot icke-fiktion. Tvärtom utgör fiktionen alltid något slags sanning, säger hon. Men litteraturen ställer frågor som inte låter sig besvaras av Wikipedia, och som exempel drar hon sig till minnes en saga hennes mamma berättade om en tekanna som behandlades illa av världen. Som barn kände Olga stark sympati för tekannan, alltså för ett dött föremål. Hon säger att hon längtar tillbaka till tekannans värld, det hon kallar för ”hela den synliga och osynliga världen”.

Det är möjligt att jag missuppfattar Olga Tokarczuks Nobelföreläsning lite, ni som läser det här får gärna säga till om det är så, men jag uppfattar det ändå som att hon ställer jag-berättelsen mot tekannans värld. Hon längtar, säger hon, efter en berättare ”i fjärde person”.

”Jag funderar hela tiden på om det i dag är möjligt att finna en grund för ett nytt slags berättelse som är universell, hel, icke uteslutande, rotad i naturen, fylld av kontexter och samtidigt begriplig.

Skulle det vara möjligt med en berättelse som sökte sig bortom den icke-kommunikativa låsningen vid ett eget ”jag”, avtäckte ett större område av verkligheten och lyfte fram ömsesidiga samband? Som skulle kunna distansera sig från det upptrampade, självklara och banala centrum som består av ”allmänt spridda uppfattningar” och förmå betrakta det givna på ett ex-centriskt vis, från en punkt utanför centrum?”

*

Jaget har präglat litteraturen på 2010-talet, sägs det. När Linn Ullman kallade berättelsen om henne själv och hennes far Ingmar Bergman för en roman tyckte jag att det var att gå för långt. Jag tycker att man kan utgå från att läsarna kan, eller ska kunna, förstå att även om man inte etiketterar en text som fakta så är texten ändå subjektiv från en författare som gjort konstnärliga val. Men jag vet inte, det kanske är något rättsligt som gör det visare att kalla en bok med existerande personer för en roman. Eller så låter det finare. Eller något annat.

Peter Handke verkar ju också använda sig en del av sig själv i sitt skrivande. Katarina Frostenson som jag skrev om för ett par veckor sedan gör det i sin självbiografiska ”K”. Visst förstår vi eller borde förstå att det inte är hela sanningen om dem som vi möter mellan böckernas pärmar? Om det är klandervärda personer som vi möter i dessa jagtexter, som i fallet med både Handke och Frostenson, visst kan vi både klandra dem och se dem som mer än detta klandervärda på samma gång? Vi måste inte sänka oss till nivån av förståelse som Olga Tokarczuk skriver om hos människor som frågar henne om det är ”sant”, det som står i texten. Inte ens om dessa läsare är i majoritet. When they go low, we go high, som Michelle Obama sa. Ibland skriver man för de fem procenten, en handfull läsare som uppfattar det man ville säga.

Jag menar inte att dessa fem procent är samma personer överallt, men att varje text har några läsare som förstår den, och kanske är det olika fem procent för författaren varje gång. Mycket information går förlorad i överföringen från mig själv, vidare till mina ord, sedan till läsaren. När något jag skrivit blir misstänkt mycket uppskattat tänker jag att läsarna har lagt till mycket av sin egen förförståelse till läsningen och tolkar utifrån det; egentligen uppskattar de då sig själva, sina egna slutsatser som de gör med hjälp av texten. Det är något av ’läraren kommer när eleven är redo’ över läsförståelse.

Utifrån vad jag vet om mig själv, de situationer som jag skriver om, och vad jag menade när jag skrev, vet jag att författaren har väldigt lite kontroll över hur texten blir läst. Man har ett ansvar för att göra sig så begriplig som möjligt, men kontroll är omöjligt. Skriver jag då med mig själv i centrum för att känna mig uppmärksammad och uppskattad, som Olga Tokarczuk säger? Nej, därför att ge offentlighet till en text funkar inte så och människans psykologi funkar inte så. Att vara offentlig och personlig är snarare att utsätta sig för risken för missförstånd. Uppskattning kan inte väga upp det eftersom också uppskattning av en text har vissa mått av missförstånd. Jag personligen blir indragen i tolkningar som jag gärna skulle hållas utanför. Om jag ville bli uppskattad (och gå upp tidigt på morgonen) skulle jag fortfarande jobba på dagis.

Jag skulle snarare säga att jag skriver för att jag vill säga det som är sant och viktigt. Allt ifrån faktauppgifter till tankar och åsikter som jag har om estetik och konst och samhället är för mig sant och viktigt när jag valt att diskutera det offentligt. För mig personligen är det fortfarande fackjournalistik eller sakprosa eller vad det kallas som är ärendet med mitt skrivande. Om jag kunde göra det på ett sätt som uteslöt mig själv skulle jag göra det, för det är jobbigt att ha med sig själv. Men som i beslutet om texten om utträdena i Svenska kyrkan använder jag ändå ofta mig själv för att det alternativet når fram mest, är bäst verktyg.

Men är det så att det drabbar författaren värre, som inte kan skydda sig?

Är det så att andra drabbas hårdare när de ju av nödvändighet ingår i jagberättarens text, som debatten om Knausgårds böcker handlade om i Norge? (Killen med multikabeln och linjeledaren i min lilla anekdot ovan existerar verkligen.)

Är det som Olga Tokarczuk säger att fiktionen har mist läsarnas förtroende?

Att vi förlorat ett sätt att förstå världen när vi bytte försök till förståelse mot att få utgöra en kör av idel solister?

*

I höstas kom Torbjörn Elenskys roman ”Eldungen”. Receptionen av den boken verkar ha en del att göra med hur man uppfattar hur texten är gjord. Det låter kanske självklart, men jag kommer inte på något annat sätt att beskriva det. Kritikerna verkar inte vara överens riktigt vad det är för en sorts bok. Vissa kritiker har i romanen läst en magisk saga. Andra har läst en allegori, ett dolt budskap, kanske politiskt, om samhället. Eftersom Elensky också är aktiv i samhällsdebatten har man kanske sett en kommentar i romanen till vår tids samhälle. Så polariserad har inte kritiken varit, dessa tolkningar kan återfinnas hos samma recensent. Men det finns ändå några sådana linjer som man kan se i deras läsning.

”Eldungen” rubriceras på omslaget som ”en herrgårdsroman”. Handlingen utspelas i början av 1800-talet, alldeles i den svenska industrialismens barndom. Genom en serie tillfälligheter hamnar torparungen Per som fosterbarn hos traktens godsägarfamilj. Där drömmer patron om framsteget i maskinen, frun i huset drömmer om romantiska konster som ska förklara världen, och en präst drömmer om att få tränga igenom en bok med trollformler som han har kommit över och håller hemlig för världen.

Fastän man följer personerna under ganska många år, känns det efter läsningen som att man bara har fått en glimt av Per och hans värld. Utvecklingen sker i den kronologiska handlingen, medan karaktärerna står sig ganska intakta från när vi först möter dem. Kanske är det så vi är? Det kan vara mer realistiskt än en utvecklingsroman där förändringen sker inom en människa. Jag vet inte, det här är ingen recension heller. Det jag är ute efter är läsningen. Jag tycker att boken fick en ganska rättvis kritik, en som var utforskande och frågande, det här är ingen självklar bok att hantera. Något är undflyende i den – men jag noterade att det fanns läsare som direkt läste romanen som en klassisk berättelse, en saga.

Här tycks finnas beröringspunkter med vad Olga Tokarczuk talar om.

Torbjörn Elensky skriver också många artiklar i tidningar och tidskrifter där hans eget jag är uttalat i texten. I ”Eldungen” finns inget sådant närvarande författarjag (som det kan göra i romaner, hos till exempel Ingmar Bergman i ”Den goda viljan”, som marknadsfördes av förlaget som en roman och regisserades på film av Bille August, finns författarens metaperspektiv på berättelsen; detta är dock inte med i filmen). I Elenskys essäer och recensioner finns hans jag.

Men medan om man tar en författare som Marcus Birro som skriver texter där det egenupplevda nästan är textens hela ärende, och också jag själv som på senare år har skruvat upp det egna i långa och märkliga texter som en hård, vibrerande sträng, och tillåter mig att fortsätta med det ett tag till för att se vart det tar vägen, så drar det personliga bara lätt förbi i Torbjörn Elenskys essäistik. Han snuddar ibland vid en personligt upplevd situation, men den subjektiva rösten i hans texter är inte vittneslitteratur. Tonen påminner om flanörens. Samma författare, olika val.

En helt annan sida hos Elensky såg jag i operan ”Tristessa” till vilken han skrivit librettot. Vilka nakna, personliga scener, vibrerande av den första unga förälskelsens utplånande känsla. Det var som att råka avslöja två tonåringar som kysstes eller bara höll hand. Det var rörande. Jag blev blyg när jag såg den och ville nästan titta bort av respekt.

Det finns också i all musik som inte försöker att vara cool en berättarröst. Det behöver inte finnas någon sångtext. Rösten finns oftast i singer-songwriter-berättandet, men det är mer än en genre, snarare något som uppkommer ibland som fragment inuti musik som också är något mer opersonligt. En melodilinje i en sonat. Rösten är övertydlig hos till exempel Wagner och Elvis Costello, tonsättare som en del har svårt för på grund av deras starka musikaliska patos. Den rösten är för mig en krok som fångar in mig, min uppmärksamhet.

Jag försöker minnas vilka romaner jag har läst i vuxen ålder och det är märkligt, för jag ser mig själv som en läsande person, men jag läser väldigt lite skönlitteratur. De romaner som jag har läst efter 30 fastnar inte. En period i livet läste jag rätt mycket poesi. Jag har själv skrivit dikter och sångtexter, jag har någon sorts ingång till skönlitteraturen. Men text för mig idag är nästan alltid som manualer till en teknisk apparat. Jag avkodar innehållet i texten, betydelsen, vad någon berättar eller tänker. Jag läser för att hämta hem poängen.

I ”Eldungen” finns två korta berättelser insprängda, det teatervetare kallar för scen i scenen. En vandrande gubbe dyker upp vid några tillfällen i boken. Två gånger berättar han långa och poänglösa berättelser. Det finns ingen förklaring till varför han gör det. Han bygger upp en förväntan hos sina åhörare, men avviker från kontraktet genom att berätta fel historia, och sedan kommer ingen förklaring till varför gubben gjorde så, och den rätta historien följer inte. Eftersom författaren har placerat gubben där är det avsiktligt så att berättelserna är poänglösa.

Det är en gåta. Vad ska det betyda? Tänk om det inte ska betyda något alls? Tänk om det poänglösa är poängen? Är det jag som måste läsa in en poäng? Har den mer komplicerade idén blivit det självklara valet för mig? Medan den enkla idén, sagan som bara ligger där, texten som är vad den säger att den är, framstår för mig som noter på en musikutbildning, någonting så självklart att det verkar som att någonting saknas, kanske en multikabel.

Är jag en poängläsare?

Olga Tokarczuk säger att aldrig tidigare i världen har så många skrivit, att tillgången till plattformar har demokratiserat litteraturen. Jag vet att jag för egen del har vävt samman mitt arbete med internet och att det inte går att säga hur de senaste tjugo åren hade varit för mig om inte internet och sociala medier funnits. Mejl, chattar, bloggar, Twitter, Facebook, poddar – vem vet vad som kommer sedan, men nästan varje steg i den sociala digitala utvecklingen har förändrat mig, och jag måste ställa mig frågan även om den är omöjlig att besvara vem och var någonstans jag skulle ha varit utan nätet. Det finns sociala faktorer som vilka personer jag lärt känna och läst och så vidare, men också stilistiska, och det måste ju ha påverkat mig som läsare lika mycket som skrivare att jag befunnit mig mest där, eller här, deltagande på skärmen med sina villkor med hyperlänkar, kommentarfält och röda prickar som dyker upp och annonserar att jag måste bli avbruten i det jag gör för att någon just nu har velat få min uppmärksamhet på något.

Upplever jag nu att det är lättare att följa med i en tyckartext – en text med en poäng – därför att det liknar det samtal som jag har läst och deltagit i i tjugo år på internet? Text som inte sammanfattar sin poäng utan talar på en annan frekvens har sådana läsare som jag, om man ska tro Olga Tokarczuk, svårt att uppfatta. ”Är det sant då, det ni skriver?”

*

Samtidigt som hon säger sig längta efter en berättelse i fjärde person formulerar sig Olga Tokarczuk i sin Nobelföreläsning såhär om sitt eget skrivande: ”När jag skriver måste jag känna allt inom mig. Alla personer och föremål närvarande i boken, allt som är mänskligt eller bortom det mänskliga, levande eller livlöst, måste jag släppa igenom mitt eget inre.”

Läsaren märker det personliga, söker det. När läsaren uppfattar att något är personligt berättat – jag antar att man med det också menar ärligt – finns potential för en gemensam kontakt mellan den som berättar och den som lyssnar – lite som punctum som Roland Barthes myntade om det som tränger igenom ytan i ett fotografi?

Och nu känns det som att jag borde ha någon sammanfattande poäng här, en sensmoral med resonemanget, annat än skärvor av olika saker som har lagts på samma bord. Kanske det känns så för att jag är en sådan hopplös poängläsare och därmed poängskrivare. Om ni har tagit er ända hit och ni är som jag, och min beskrivning av poängläsaren stämmer, så måste jag göra er besvikna. Jag har ingen slutsats om 10-talsläsaren. Men det verkar som en vettig iakttagelse som Olga Tokarczuk gör att tillgången till fakta inte nödvändigtvis har gjort oss mer hågade att agera efter det vi vet. Och det låter attraktivt som hon hoppas på med ett berättande som skulle göra att vi vaknade upp från vår dvala och såg att vi håller på att förstöra världen. Samtidigt: romanens storhetstid var på 1800-talet. Det hindrade ändå inte människorna som levde då från att begå folkmord och rovdrift på naturen. Tvärtom var det väl då det startade?

En sak kan jag säga att jag i alla fall tentativt har upptäckt för egen del, att det verkar inte som att gränsdragningen är så tydlig mellan jagberättelsen och sakprosan. Någonstans i texten finns författarrösten, bara längre fram eller bak på scenkanten, och i slutändan är det kvalitetsfrågor och inte principfrågor som avgör om en text är en lyckad. Huruvida vi säljer ut vårt arv med att träna oss som läsare i sociala medier och inte genom läsning av fiktion, om jag korrumperar facktexten genom att väva in mig själv i den, om det är ett tillvägagångssätt som ger snabba kolhydrater men i längden kommer att skada förtroendet för fakta, som när DN:s nyhetsreportrar har börjat att skriva personliga krönikor eller som jag gjorde i klostertexten, eller om det tvärtom tränar oss att nyttigt ifrågasätta auktoriteter som menar sig stå för fakta, och huruvida romanförfattare som redogör för fakta ur sina liv som de kallar för romaner, som Linn Ullman och transkriptionerna av samtalen med pappa Ingmar, och om det drastiskt mindre bokläsandet hos unga men också hos många av oss vuxna, vad allt detta kommer att betyda och ta vägen, och om det kommer någon ny litteratur skriven i fjärde person, det blir kanske frågor för 20-talet.