”På väg” av Joachim Elsander

Idag kom en bok från trycket som jag har haft den stora glädjen att vara redaktör för, baptistpastorn Joachim Elsanders ”På väg” med texter från hans olika sidor på internet 2007 – 2019. Den mest kända bloggen hette Kolportören. Såhär har jag skrivit i förordet:

Joachim Elsander presenterade sig som en pastor i Borlänge, gift med Emma och pappa till tre härliga ungar (numera är de fem härliga ungar). Kolportörerna var väckelsens fotsoldater. Med språket som vapen delade de ut småskrifter med uppbyggligt innehåll. Titeln var så himla smart och passande för just en baptistpastor, en gång förföljda av statskyrkan för sin evangeliska gärning. Undertiteln på bloggen, ”På väg”, pekade på en inre resa där de gamla kolportörerna gjort yttre stigar. Där på sin internetplattform utvecklade Joachim en sorts förundrans teologi, på samma gång undervisning och undersökning, alltid med humor och kritisk blick på sin egen kyrkohistoriska resa.

Han var på väg, men Kolportören under de där åren på 00-talet var också en plats som man kom till. Snart blev Joachims blogg ett vattenhål för frikyrkliga kristna, för de som lämnat kyrkan för att rädda sin tro, för de som inte längre trodde, för ateister som aldrig trott, för oss från Svenska kyrkan som törstade efter teologi, för stormande fundamentalister, för teologer ur akademien, för de som inte visste så mycket alls.

Ja, vi kunde alla komma till en bloggpost, vi fick plats runt den. Det fanns ofta klokheter där att få sig till livs. Men det var inte bara texten för dagen som gjorde bloggen. Det var lika mycket diskussionen som utbröt efter att texten var läst.

(Sofia Lilly Jönsson, ur förordet i Joachim Elsanders ”På väg. Texter 2007–2019”, Marcus förlag 2020)

Vi är många med minnen från Kolportören. Därför är vi inte förvånade alls idag när Joachim har blivit nästan en kändis för nya läsare som följer honom på Twitter, gripna av ärligheten och klarheten i hans sätt att uttrycka sig om livet, det enkla och det svåra. Vi visste ju redan att det är så han är.

Ändå är det förstås imponerande att han skriver så öppet som han gör.

Sedan i april i fjol har Joachim levt med ett cancerbesked. De flesta av bokens texter skrevs före sjukdomen och det är ingen cancerbok. Men eftersom det är en bok om livet så är det också en bok om döden, om det som är bortom detta. Särskilt som Joachim hela tiden har skrivit som församlingspastor och under de senaste åren som pastor i sjukhuskyrkan. Den som läser boken kommer att se att hans resonemang har utvecklats under lång tid, långt innan han blev sjuk. Joachim själv har sagt att när han går tillbaka till sina texter ser han att insikter som han trodde kommit efter diagnosen gjordes tidigare. ”Jag har under arbetet med boken insett att den tro och teologi jag försökt skriva om håller att stå på”, säger han i en intervju i tidningen Dagen.

I ett sent inlägg i boken skriver Joachim om tacksamhet.

Jag har börjat lära mig att det finns ett sätt att övervinna oron och det är tacksamheten. Att känna tacksamhet för varje dag, att värdesätta varje dag, att inte leva i fruktan för olyckor och sjukdomar och istället leva i det som är, och att inte ta varandra för givna. Det hjälper att inse att vi inte har kontroll över så mycket som vi vill tro att vi har. På något förunderligt sätt bär de här lärdomarna mig även nu när jag själv har fått ett svårt sjukdomsbesked.

Nu fylls jag av tacksamhet över att mitt liv är besynnerligt fritt från krångliga, infekterade och ouppklarade relationer, fritt från hat och bitterhet. Dessutom ger den här sjukdomen, mitt i allt elände, mig i alla fall tid att klara upp det som behövs klaras upp, säga det som behöver sägas. Det finns människor som blir gamla men som ändå lämnar en röra efter sig. Jag dömer ingen, så kan livet också bli. Vi gör alla det vi kan med det vi fick. Därför förundras jag över det liv som ändå blev mitt.

Tar det bort smärtan av att stå inför utsikterna att lämna för tidigt? Nej, smärtan finns där i all sin nakenhet. Men det är inte bara mörker. Smärtan är blandad med tacksamhet.

(Joachim Elsander i ”På väg. Texter 2007–2019”)

IMG_4423
Författaren med den första boken i händerna.

*

Det märkliga är att Joachim inte alls alltid varit den här förnuftiga mystikern. En gång var hans tro som han själv beskriver den ytlig och tvärsäker. Joachim skriver väldigt roligt om hur han åkte runt i sin första bil, en blå Golf, med Livets Ords senaste lovsångskassett vrålande ur högtalaren. Så skulle han vinna världen för Kristus! När han var ung trodde han bergsfast på att det gick att be rätt, med rätt formler, så skulle Gud ge rätt svar. Den tron höll inte för verkligheten. När en bekant till familjen dog ung trots att alla till synes gjorde allting rätt väcktes han ur den naiva fasen, som Joachim själv beskriver det.

Vid den här tiden pluggade han teologi och kunde brottas med bibeltexterna tillsammans med kloka lärare på Örebro Missionsskola.

Under min troskris insåg jag att mitt gamla sätt att tänka, tro och resonera helt enkelt inte höll i verkligheten. Jag minns hur det skakade min tro i grunden när jag insåg att det inte finns några garantier, inte ens för kristna, inte ens för de som ber och läser sin bibel. Men det var inte bara en smärtsam erfarenhet. Krisen övergick i en befriande insikt: det hänger inte på mig, mina formuleringar och bekännelser. Mer och mer fick jag nåden att lämna en liten mekanisk gud bakom mig, för att istället upptäcka en otämjd och mäktig Gud som jag inte kan kontrollera men i vars händer jag får lägga mitt liv.

I den situation jag befinner mig nu är jag så otroligt tacksam även för troskriserna i mitt liv. De har format mig till den jag är idag. Det finns inga garantier och det är helt okej. Det finns förtröstan, det finns hopp och det finns kärlek. Det finns en famn att vila i. Det håller, det räcker. Även i mörker, även i förtvivlan.

(Joachim Elsander i ”På väg. Texter 2007–2019”)

När Gud får vara Gud och jag är jag befrias jag. Så skulle man kunna förklara det Joachim beskriver här. Gud blir större när Gud får vara Gud och inte en annan människa måste vara min gud, när inte det egna livsprojektet eller pengar måste vara gud i mitt liv. Att hålla det första budet fullt ut går inte för någon människa, men att hela tiden försöka att komma tillbaka till att inte ha några andra gudar än Gud är en riktning som håller att leva på. För den som inte förstår det verkar första budet oresonligt och narcissistiskt. Men Gud är kärleken. Inte någon liten kärlek. Kärleken som all kärlek hämtar från. Och den kärleken är allt.

*

I den kyrkliga tradition som Joachim står i är det andliga, karismatiska, av den tredelade gudens väsen särskilt centralt. Joachim återkommer flera gånger till tron på mirakler. I en text med kanske tio år på nacken skriver han att det kristna hoppet inte kräver mirakler:

Jag ser mig idag som en försiktigt karismatisk kristen, kallar mig ibland för post-karismatisk. Jag tror att under sker men vet att det oftast inte sker som vi har tänkt oss. Om någon drabbas av en dödlig sjukdom vill jag be om under, men jag vill också prata om annat än ett möjligt under.

Ibland uppträder en obalans här. Det får jag brottas med som pastor. Ofta talar vi som om undret var det naturliga, när det naturliga är att vi alla ska dö av någonting. Teologiskt är döden något onaturligt, något som Jesus har besegrat, men frågan är när vi ser det helt och fullt. Ibland törs inte människor möta sin egen dödlighet utan gömmer sig bakom miraklet som ska ske. När det sedan inte sker finns bara besvikelsen kvar. Jag vill hålla båda bollarna i luften samtidigt, både undret men också förberedelsen och bearbetandet av den egna dödligheten.

(Joachim Elsander i ”På väg. Texter 2007–2019”)

När han nu under det senaste året skriver om sin egen situation som sjuk fortsätter Joachim att tala om hopp:

När vi talar om helande här hemma så säger vi att vi har den dörren öppen för Gud. Om Gud kommer med ett mirakel så tar vi tacksamt emot det. Men det är inte den enda kroken vi hänger vår tro och vårt hopp på.

(Joachim Elsander i ”På väg. Texter 2007–2019”)

Många ber för Joachim. Andra frågar sig vad bönen ska vara bra för. Människor har bett för rättfärdiga saker och ändå har Gud inte ingripit. Det kan uppfattas som världsfrånvänt att be till Gud.

Men att leva i bön och med dörren öppen för mirakler är inte ett verklighetsfrånvänt sätt att leva. Det är precis tvärtom. Det är det rakaste, sannaste sättet att leva. Det som du talar om i ditt hjärta är din bön. Människor följer inte Joachim på Twitter för att det han berättar om sin sjukdom är så intressant. De följer för bönen, för att själva få be. Det är så jag tror.

Att ordlöst tända ljus som andlig handling, som många fler gör idag än som bekänner en gudstro, att knäppa sina händer, allt det är liturgi. Sådant är hjälpmedel och kultur och byggnadsställning och det är viktiga saker, men det är inte bön i sig. Den uppstår evolutionärt, vill jag påstå. Du som människa vet redan vad det är att be, utan att ha lärt dig det. Du följer det som är viktigt i omedveten automatisk bön för att det är på riktigt.

“Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet”, citerar Joachim Elsander i sin bok en bibelvers från Ordspråksboken.

Vi frågar oss vad bön ska vara bra för. Bland annat detta är bönens funktion: att bevara ditt hjärta. Vi dras till det viktiga och koncentrerar oss på det, det klistrar ihop oss, en främmande människa i cancervård, storbrandens Australien, det som är på riktigt, det som påminner oss om att vi faktiskt hör samman.

I det finns en riktning som är konkret och verklighetsnära. Från hjärtat utgår livet, så vad du gör bevara det. Det förvandlar dig och därmed världen. Det är ibland allt du kan göra och det är inte lite. Be och så gott det går ta konsekvenserna av det radikala svar du får (för Gud kommer att vilja föra dig ut på vägar du inte ville gå).

*

”På väg” kan läsas som en andaktsbok eller en samling små glimrande predikningar. Det ligger ett vackert märkband i ryggen som håller reda på ställen som du vill stanna vid. Jag ser fram emot att få ge bort den här boken som en favoritgåva till den som behöver vägledning och tröst, en själasörjares svar på egna frågor, en klok vän i vardagen.

Men jag tycker nästan att det ska bli ännu roligare att få ge den till den som inte har någon relation till kyrkan och det kristna alls som en snabbkurs i ämnet kyrka. Eftersom Joachim diskuterar det som händer i den kristna världen och vad han själv mött i kyrkan är boken en mycket god lektion i dogmatiska, pastorala, och organisatoriska problem. Viljan att sätta ord på det svåra i frågor om helvetet, helande, bön, eller den såriga konflikten i Israel och Palestina, gör förmodligen Joachims texter till en bättre introduktion till komplexa företeelser i kristet liv än många mer systematiskt upplagda försök. Om man till exempel undrar hur det som skedde i Knutby kunde uppstå, en sekt med förvriden teologi kring vissa ledare, så ger Joachims diskussioner om ledarkult i kyrkan många goda insikter om det.

Det är en rik bok, jag är väldigt glad att få ha varit med och gjort den, och det ska sägas att det var lätt när jag satt med hela råmaterialet av Joachims texter från över ett decennium att se texterna som skulle samlas i bokform. De lyste av sig själva. Nu ser många nya läsare och vänner det också. För en kristen blir det en påminnelse om vad Gud kan göra i samarbete med en människa. Evangeliets sanning håller. Det gör sig synligt. Man visste ju det någonstans, men glömmer det mellan varven, och sedan känns det otroligt häftigt när det händer.

Se där ändå, Joachim, där kom den väckelse som du så många gånger har skrivit om lite irriterat och med den luttrade karismatikerns hela skepsis. Inte någonstans långt borta, utan här.

Otroligt att ibland en solstråle kan bryta igenom molnen och sätta ljus på tillvaron så klart. Otroligt, och ändå troligt.

*

Joachim Elsanders bok ”På väg” släpps i Korskyrkan i Borlänge på söndag i samband med gudstjänsten klockan 11. Boken kan köpas hos Marcus förlag och alla bokhandlare.