Att hoppas på framtiden med barnets röst

Under fastan hörs i kyrkorna präster be om förbarmande för lögn och vidskepelse, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand. Litanian samlar all djävulskap som man kan tänka sig. Lite påminner den om den sortens rabblande ett barn kan göra i den åldern då man tror att världen styrs genom ens tankar. Om man tänker rätt, ber rätt, går det rätt. Det gäller att få med allt. Annars riskerar hela världen att stjälpas.

För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden.

Bönen fortsätter med att åkalla Kristi kors och uppståndelse. En besvärjelse inför den yttersta domen. Sedan ber prästen för framtiden att Herren ska föra de unga på Hans vägar.

Det verkar självklart om man ber för allt att också barnen ska nämnas, men vad betyder det egentligen att be att barnen ska föras in på Guds vägar? Betyder det inte att man vill att barnen ska göra det vi vuxna inte gör? Bönen riktas mot Gud, men hoppet om att Han ska göra dem till bättre människor än oss riktar sig också till barnen. Barnen är livets mening, säger många, och flyttar fram sitt eget livs mening en generation. Vuxenvärldens omsorg om barnen är evig, men lika tidlöst är hur barnen fått utgöra ett slags skydd för oss vuxna. Om det inte är bra nu, så kan det bli bra i framtiden när barnen får bestämma.

Barnen deltar också själva i denna förhoppning som litanian uttrycker explicit och som överfört kan sägas ligga i varje sång som skrivs för barns röster. I den medeltida mässan sjöng korgossar som skulle bli präster. Efter reformationen sjöng gossar sopranstämmorna i Bachs passioner och annan kyrkomusik. Sjungande gossar har alltid haft en funktion i kristen gudstjänst och har så än idag, i den pågående gosskörrörelse som pågår i många svenska kyrkor. Nu sjunger förstås också flickor i kyrkans körer, ibland på samma melodier som under medeltiden.

Barnkören som en separat ensemble med en egen repertoar har lite andra rötter, även om de också är kyrkliga. Frikyrkans söndagsskolor och Svenska kyrkans skolkantorer i sin dubbla yrkesroll som både lärare och kyrkomusiker etablerade i början av 1900-talet en vana i kyrkorna vid att barn sjöng utan vuxna. Immanuelskyrkan i Jönköping hade i början av 1930-talet en barnkör som leddes av Carl-Elow Nordström. Waldemar Åhlén hade barnkör i sin tjänst som kyrkomusiker i Hjorthagens kyrka, och det var för dessa barn som han 1933 skrev sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Vid Rikskyrkosångshögtiden i Stockholm 1941 framträdde en barnkör i en morgonmässa i S:t Jakobs kyrka när Kumla kyrkas barnkör sjöng under sin ledare Rolf Forsman. ”Kören sjöng både flerstämmigt och gregorianskt”, mindes den legendariske körledaren i Engelbrektskyrkan David Åhlén senare om tillfället. En profan repertoar för barn växte fram vid samma tid. Boken ”Nu ska vi sjunga” utkom första gången 1941. Den boken sägs vara den mest spridda svenska samlingen med visor för barn någonsin.

Bägge dessa linjer, den medeltida kyrkosången och den självständiga barnkören med en delvis profan repertoar, märks i hur dagens tonsättare använder barns röster. Några exempel: I den oscarsbelönade ”Manchester by the sea” (2016) hörs a cappella-sånger med inspiration från kalvinistiska hymner i 1600-talets England i dramat om en arbetarklassfamilj på den amerikanska östkusten. De unga kvinnorösterna sjöngs in av kompositören Lesley Barbers nittonåriga dotter Jacoba på sitt studentrum. Autenticiteten i inspelningen framhölls av både regissören och kompositören i intervjuer som en särskild kvalitet i musiken. Den vibratolösa tonen, den oskolade röstens signum, påminde tonsättaren om renässanssång, har hon berättat. Det finns något jungfruligt i en ung kvinna i ett studentrum, som en novis på ett kloster. Kalvinisternas puritanska klang kan associeras till en karg och strängt religiös föreställningsvärld, men också till en mer oskuldsfull och idealistisk värld än vår vanliga.

”Spotlight” (2015) skildrar hur journalister på Boston Globe kartlade tystnadskulturen kring katolska prästers övergrepp på barn. I en scen i filmen står en av reportrarna i dörröppningen till ett kyrkorum där en barnkör övar julsånger. Det är strax innan det stora avslöjandet ska publiceras i tidningen. Reporterns plågade ansikte i korsklippning med barnens motsvaras av den dova filmmusiken som överlagrar deras ljusa röster som sjunger om julens glada budskap. Att det är just institutionen kyrkan som tystat ner brotten gör det så mycket smärtsammare för honom, som tidigare i filmen beskriver sig som en avfällig katolik. Han må ha lämnat den personliga tron på en kristen Gud. Ändå hade han på något sätt alltid trott på kyrkan. Hans naiva tro på den goda institutionen rämnar till ljudet av barnens röster som strömmar ur det heliga rummet. Det är förstås en enkel kontrast för en filmskapare att göra, just därför effektiv.

Rösterna i kompositören Murray Golds musik till den dystopiska tv-serien ”Years and Years” från BBC (2019) tycks komma från en annan plats än koret. Om de gammaltestamentliga profeterna utanför stadsmuren skulle sjunga sina anklagelser mot det avfälliga folket är det kanske såhär det skulle låta.

”Years and Years” skildrar en samhällsutveckling under ett antal år i den nära framtiden. En framröstad populistisk ledare förbjuder fri journalistik och avvecklar snabbt både yttrande- och rörelsefriheten när hon ser till att manipulera internet och stänga av telenätets signaler i landet. Till sist inrättas i Storbritannien koncentrationsläger för asylsökande. Ofta i seriens avsnitt bryter temasången in där barnröster (eller om det är vuxna som sjunger oskolat och rått; det spelar mindre roll) slungar ut sitt budskap, ett som är omöjligt att dechiffrera men som går fram ändå. Man hör inte orden men ett språk. På Youtube skriver signaturen Bigalsscooter: ”Jag har aldrig hört en sång som är så full av hopp och ändå så hopplös, så glad och ändå så sorgsen och så galen och skrämmande som denna sång” (min översättning). Rösten eller rösterna på inspelningen bryr sig inte om saker som tonbildning.

Om de vibratolösa fromma hymnerna i ”Manchester by the sea” uttryckte en naiv världsbild, ställs här primitiv natur mot civilisationen, den mänskliga odlingen, det vill säga kulturen. Samtidigt förankrar flödande sextondelssextoler musiken i barockens tonspråk, hos Vivaldis vilda fioler eller cembalomusikens brutna ackord. Men termen barock var från början en nedsättande term för en stil som i efterhand uppfattades som överlastad och som gick emot just mot naturen; barocco är ordet för en missformad pärla, ett missfoster.

Barnet röst bär alltså på både konnotationer om naivitet och på ett obönhörligt sanningssägande gentemot vuxenvärlden. Som den oskuldsfulla röst som inleder Michael Jacksons ”Heal the world” (1991) med sin önskan om att göra världen till en bättre plats. Cynismen i den placeringen framstår idag efter många trovärdiga anklagelser mot Jackson om våldtäkter på barn som nästan obeskrivligt mörk.

De tjugotre skolbarn mellan tretton och sexton år på Islington Green School som, ledda av sin musiklärare i byte mot gratis studiotid i Pink Floyds närbelägna musikstudio, sjöng in i Pink Floyds ”Another Brick In The Wall” från 1979 låter allt annat än naiva. Det är trotsiga barnröster som sjunger de klassiska raderna: ”Hey teachers, leave those kids alone!”. Barnen är förnuftigare än de vuxna, förklarar sången med både sin text och uttryck.

Detta har också varit en av de många fängslande sakerna med klimataktivistens Greta Thunbergs uppenbarelse. Med en skylt och några enkla talespunkter ställer hon de vuxna till svars för sina löften, helt utan att ställa sig in och samtidigt med bibehållna, barnsliga attribut som flätor och ett osminkat ansikte.

I Kjell Perders musikstycke ”Now or Never!” tillägnat Greta Thunberg sjunger barn från Västerås musikklasser tillsammans med Västerås Sinfonietta i ett libretto som Perder har sammanställt av texter från Rachel Carson, olika klimatforskare, samt Greta Thunbergs tal om ”enough is enough”.

I kören ingår sångare i Greta Thunbergs generation. Diskantröster varvas unisont och i stämmor med återkommande talkörer: ”Enough is enough: global warming must stop! Do not lie to us!”. Slagverket och den rytmiska talkören utgör grunden i ett verk där snarare de få harmoniska ackorden punkterar det musikaliska collaget än tvärtom. Tonsättaren har själv i intervjuer om musiken dragit en linje till hur Stravinskij under sin primitivistiska period inspirerades av naturfolkens musik. Dikotomin mellan natur och kultur framstår som ett bokstavligt motiv för varje klimattonsättare. Det påminner också om den brutala musiken i ”Years and Years”, fastän klimatfrågan inte är så central där som andra dystopiska scenarier som hänger över vår tid.

Kjell Perders ”Now or Never!” är också ett teatralt stycke musik, ett recitativ med sökande tonalitet och fullpackat libretto. En ensam oboe i början av verket anknyter till det operamässiga hos till exempel Wagner. Som åhörare väntar man på att en enda mänsklig röst ska lösgöra sig i verket och sjunga ut i en aria, men någon sådan röst kommer inte. Barnen kollektiva röster ropar bara sitt budskap en sista gång innan musiken ebbar ut: ”It’s now or never!”.

Jag vet inte hur uttalat det operamässiga i verket är med tanke på inspirationspersonens bakgrund. För mig framstår det i alla fall inte längre som någon slump att Greta Thunbergs bägge föräldrar är skådespelare; mamman just barocksångerska med den stilens markerade och känslosamma utfall. I Greta Thunbergs tal inför FN i september 2019 märktes ett tydligt nytt grepp när den unga aktivisten dramatiserade sitt budskap. Det teatrala i talet ska alltså inte förstås som något lögnaktigt utan som ett avsiktligt stilgrepp. Dramatiseringen av budskapet gör det inte mindre relevant eller osakligare på något enda vis, ger det bara fler dimensioner.

Greta Thunberg misstänkliggörs av många för att det är vuxna som ger henne plats i talarstolen. ”Hon är styrd”, säger man. Men barnet har redan placerats där i århundraden av vuxna som velat föra fram barnets röst. I musiken uttrycks ett hopp om att barnen ska föra oss på bättre vägar bortom litanians krig och världsbrand. Redan formen visar att det hoppet är fåfängt: när vi låter små ädla vildar uttrycka våra vuxna insikter har vi ju redan civiliserat dem. I samma stund som barnen deltar i konsten träder de med oss in i den konstlade världen. De går från natur till kultur där de blir lika moraliskt korrumperade som vi en gång blev.

Det kan tyckas nedslående om vi inte ens kan hoppas på barnen och framtiden, men egentligen är det ett bemyndigande som pekar tillbaka på oss själva. Vuxna lär barnen att sjunga rent, att stå stilla i kören, och insocialiseras i den vuxenvärld som vi samtidigt hoppas att de ska förändra. Musiken förklarar. Vi borde se att vi begär det omöjliga: vi säger det själva genom att gestalta det. Konsten förhöjer det som för alla generationer visat sig som en sanning, inte bara när det gäller klimatfrågan utan allt som människor har ansvar för: ingen, inte heller barnen, kan ta över ansvar från någon annan. Det kommer ingen efter. Vi måste själva skapa den värld vi vill se.