Joachim Elsander begravs idag

Joachim Elsander begravs idag. Jag tänker hela tiden på saker som relaterar till honom och en dag kanske jag skriver ner det jag tänker lite mer ordentligt. Det är som att det finns en väg som leder till att jag skriver ner alla de många orden och en annan väg där alla de viktiga orden stannar inuti. Om jag vill eller inte vill uttala dem, om jag tror eller inte tror på meningen med att göra det, om det är orken och viljan som tryter eller tvärtom en vilja att bevara det viktiga, vet jag inte.

Nu sitter jag på tåget upp till Dalarna och funderar på vad jag hört i veckan om Jimmie jävla Åkesson och sportlovsresor till norra Italien och om hur myndigheterna uppmanar oss att inte röra vid våra egna ansikten. Vid varje ny station där vi stannar får jag flytta runt bland platserna eftersom det satt nån på min plats när jag kom på och jag tog en annan plats på det ganska glesa tåget, och nu fylls tåget på vartefter och jag tycker inte det känns värdigt att köra bort den förste. Just idag resonerar jag så. Andra gånger kan jag tycka att det är enklast att ta min plats från början. Livet är inte enkelt, inte ens de små sakerna. Bestämmer man sig för det ena börjar genast överjaget tjata om det andra. Man kan inte göra rätt utan att samtidigt göra fel. Men det som Joachim Elsander lärde mig var att hålla blicken på det väsentliga. Därför inte ett ord mer om Jimmie Åkesson i den här texten.

När Joachim var sjuk, särskilt de sista månaderna när berättelsen nått de bredare lagren, blev han omtalad i media. Han gillade berättelser, nu fick han ingå i en själv. Sjukhuspastorn som fått en dödsdom och som så stoiskt uthärdade sitt öde och själv tröstade oss som följde honom i offentligheten. Några intervjuer i tidningar och radio blev det, och det hade kunnat bli fler om han hade orkat vara med i tv och poddar som han fick förfrågan om.

Jag var ofta ganska irriterad på vinkeln. Det var som att de inte såg att det var en pastor sedan tjugo år som uttalade sig i teologiska frågor om livet och döden. Joachim hade varit församlingspastor, sedan jobbat på begravningsbyrå i några år innan han fick en tjänst i Sjukhuskyrkan i Falun där han sedan behandlades själv. Kan man vara bättre eller sämre på att dö, frågade Kristina Lindh i intervjun i Svenska Dagbladet några veckor innan han gick bort. Den frågan snuddade vid det som jag ville att vi kunde tala om mycket mer men som försvann under fascinationen för den döende personen Joachim. Det var som att han råkade vara troende också, i en bisats. ’Hans starka tro bär honom’, såna saker kunde det stå. Som ett oskyldigt helgon, liggande på sin dödsbädd i en stråle av Guds godhets klara ljus.

Om man läser boken som vi gjorde och följer hans tankar under åren han skrivit ner sina tankar ser man ett bygge av slutsatser och förslag om hur man ska leva sitt liv. Ofta har texterna konkreta utgångspunkter. En kniv i väggen på dotterns ridskola, inkörd ovanför dörren som magiskt skydd mot oknytt i det gamla huset, blir en samvetsfråga tillbaka till honom själv och andra kristna om varför inte vi förkunnar vår tro lika frimodigt som den spöktroende ridläraren. Joachim tog intryck av andra teologer och förmedlade en klok och förrädiskt enkelt formulerad teologi, inte invändningsfri men med så mycket essens. Jag tror att människor som lyssnade på honom på slutet hörde en pastor. Men de talade om patienten. De missade poängen, tyckte jag. Oavsett hans egen sjukdom och död fanns ju tankarna kvar. De är lika sanna och värdefulla nu. Det är dem vi borde prata om, inte Joachim.

Fast iockförsig. Det kan vara en sån där grej som när jag i vuxen ålder återkom till berättelsen om hur Jesus botar den lame mannen i Kapernaum. Ni vet: det hade samlats så många runt Jesus i huset där han predikade att en lam man inte kunde bäras in till honom. Då firade den lame mannens vänner ner mannen genom taket.

Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på. Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.” Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame: ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ”Något sådant har vi aldrig sett.”

Markus 2:4–12

Den lame mannen låg på en matta, så fick jag det berättat för mig i söndagsskolan. Jag var väldigt fascinerad av den där mattan. En randig trasmatta var det förstås, som de vi hade hemma. Mattan var den främsta detaljen som jag tog med mig av historien. När jag blev större, runt konfirmationen kanske, fattade jag hur barnsligt jag tänkt, och insåg att poängen som kyrkan ville att vi skulle ta hem var att Jesus botar.

När jag som vuxen återvände till kyrkan och själv var ledare för ett katekumenat för vuxna läste vi den där berättelsen. Då insåg jag att den handlade om vänskap och tro som får en att tänka nytt och se från nya vinklar och lösa oöverstigliga problem. Den handlade om mattan.