Motståndskraft i pestens tid

Jag läser broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Den står i skafferiet tillsammans med en liknande folder från Röda Korset. Det handlar om mat, vatten, värme, kommunikationer. Jag minns att jag testade receptet att koka pasta på en burk krossade tomater utan något vatten. Det gick förvånansvärt bra. Broschyren kom torrsommaren 2018. Vattenbristen tänkte man på då.

Om Sverige angrips krävs motståndskraft, står det i broschyren. ”Vid höjd beredskap ska hela samhället kraftsamla för att möta en angripare och för att se till att det viktigaste fungerar”.

Röda Korset tipsar om vad som behövs för att klara sig i tre dygn. Exempel från listan:

  • Fyllda 5-10 liters vattendunkar. Förvara mörkt och svalt
  • Vattenreningstabletter
  • Stormkök och bränsle
  • Termos
  • Tändstickor/tändare
  • Filtar, sovsäck och varma kläder

Kontanter uppmanas man att ha hemma. Mobiltelefoner laddar snabbt ur om strömmen går så dem kan man glömma.

Jag minns att jag tänkte att det är konstigt då att vi monterar ner telefonstolpar och har byggt ett samhälle som ersätter kontanter med appar, när allt det gör samhället svagt.

*

Som alla vet tog regeringen för några dagar sedan det helt unika beslutet att förbjuda folksamlingar över femhundra personer.

Att få ekonomi i kulturverksamhet är svårt under normala omständigheter. Att se hela sin verksamhet raderas i almanackan på några dagar liknar ingenting man hade kunnat försäkra sig för, som man annars gör genom att sprida riskerna på många uppdrag. När bestämmelsen blev klar hade arrangörer program planerade och biljetter sålda till samma kväll. Några stora scener fattade då beslutet att ge föreställningarna som planerat fast med färre besökare, och de som inte kom in skulle få pengarna tillbaka. Andra scener beslutade att ställa in helt och ge pengarna tillbaka. Ytterligare några ställde in sina föreställningar, men gav inte pengarna tillbaka. Jag har inte full överblick över det här, arrangörerna är många och självständiga, några är statliga institutioner, andra är kommersiella företag, många är små ideella föreningar som inte går med vinst i vanliga fall heller.

Jag tyckte också att idén att ta in 499 personer i lokalen missade målet. Det jag reagerade på var hur Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch gick ut med kritik mot arrangörerna för att de försökte att anpassa sig till beslutet utan att ha något förslag på lösning. Jag skrev det på Twitter och utvecklade det i en artikel i Aftonbladet Kultur. Ebba Busch är politiker. Hon är inte en fri opinionsbildare, som till exempel jag, utan någon som ska lägga fram budgetförslag och lagförslag. Hon kan kritisera statsministern för hans beslut, men inte tjänstemän för hur de följer dem. Särskilt inte när hon inte har något att komma med till scenerna för att hjälpa dem i situationen (läs min artikel för att få hela resonemanget).

Ebba Busch valde alltså att göra ett populistiskt utspel istället för politik, och sure enough återfanns genast det vanliga föraktet mot konstnärer i kommentarsfältet till hennes inlägg på Facebook (också Kulturprofilen flimrade förbi där, naturligtvis, han är ju alltid relevant).

Antagligen vann de arrangörer större sympati som ställde in helt på grund av Corona, men bad publiken om att få behålla förköpen. Littfest i Umeå fick tidigt positiv skjuts genom ett inlägg på Facebook från förläggaren Anders Teglund där han manade besökare att inte begära pengarna tillbaka för biljetten. Många andra har provocerats av giriga kulturarbetare som vill ha betalt fast de inte jobbar.

Men om man tänker efter lite här och applicerar regeringsbeslutet på sin egen bransch kanske det går att bättre förstå scenernas försök att hantera situationen. Om det du jobbar med förbjuds från ena dagen till den andra, och förbudet säger att du istället för att göra det varje dag i veckan får göra det två eller tre gånger i veckan. Skulle du inte försöka anpassa din verksamhet efter det som staten säger då? Om din lön helt drogs in från nästa månadsskifte och om dina uppdragsgivare såg ut att gå i konkurs eller behöva dra ner verksamheten väsentligt till hösten, skulle inte du göra allt för att lösa det åtminstone så gott det går? Dessutom har de flesta människor en yrkesstolthet och vill bidra med det de kan. Det finns några som inte bryr sig om de sätter kollegor i skiten eller om vilka konsekvenser det får för andra att de försvinner från jobbet, men de flesta är inte så.

Arrangörer vars uppdrag det är i samhället att samla människor är helt beroende av biljettintäkter, och stora delar av kulturlivet är inte som resebranschen, där åtminstone de största researrangörerna väl får antas vara vinstdrivande ett bra år. En musikscen som Stallet till exempel finns ju inte till för att generera något överskott till sina ägare. Allt omsätts i verksamheten.

Ändå är det resebranschens företrädare som är tydligast om den ekonomiska katastrofen. Didrik von Seth är generalsekreterare i Svenska resebyrå- och arrangörsföreningen (SRF), och han har en poäng:

– Det är i dagsläget orimligt att skicka ut fler svenskar till utlandet. Det är så många som är strandsatta ute i olika destinationer, säger von Seth till TT.

– Det här är en sådan exceptionell situation att alla regelverk är satta ur spel. Det här med att flygbolag ska kompensera för flyg som blir inställda, att paketresor inte kan genomföras, och så vidare. Alla eventuella ersättningar måste staten stå för. Inget flygbolag kan stå för detta.

– Det är ett extremt läge. Jag brukar säga att det är som ett tredje världskrig, men det pågår inte några strider. Effekterna är likadana. 

(”Resebranschen vädjar om hjälp efter UD:s avrådan”, i DN)

Det är alltså inte så att någon ställer människors liv mot värdet av musik och teater, eller nöjet med att resa. Naturligtvis tillhör inte heller de av oss som har ett hem och som är fria, etc, de svagaste i samhället (många viktiga frågor om dessa ställs här). Men det får konsekvenser, till och med om ingen mer dör nu och smittan mirakulöst skulle klinga av. Konsekvenserna av viruset blir olika i alla delar av samhället, och ingen vet än hur det blir varken på kortare och längre sikt. Det finns kanske goda sidor av detta också. Världen hade ju redan många problem som beror på status quo. Kort sagt, vi vet inte. Det är nyttigt att ha respekt för saker vi inte vet, särskilt det som gäller andras områden.

Alltså, åter till KD, jag ska inte ge honom mer uppmärksamhet här än nödvändigt, men Ebba Buschs egen Sancho Panza, policyansvarige i Kristdemokraternas partiledarstab Johan Ingerö, tog min artikel som ett tillfälle att ägna sig åt ännu lite mer sorgligt poängplockande. Jag kunde enligt honom inte tänka utanför min skimrande egobubbla. Lajks och hån på Twitter.

Jag är inte politiker och vill inte vara det. Politiken är inte svår; den är för enkel. Partisternas positionerande intresserar mig mycket lite. Som om Johan Ingerös futtiga Täby-reinactment av ”House of cards”, som om hans ”policyansvar i partiledarstaben” var mer verklighetens folk än människor som sjunger och spelar teater. Håhåjaja.

Men hela skiten gjorde mig ändå ledsen och lite osugen på att skriva mer om politik. Den är en störd värld där människor missförstår med flit och jag avskyr verkligen att bli missförstådd.

Fredagen var en ledsam dag, men på kvällen fick jag syn på någonting.

En länk till underbart betitlade Corona Koncerter förde mig rakt in i vardagsrummet hos en ung dansk som bjuder in artister som fått sina gig inställda att spela i hans webbkanal. En konsert per kväll, alla med proffs; ett viktigt kvalitetsmärke i en medievärld där vem som helst kan lägga ut material på nätet. Om man bor i Danmark kan man betala en frivillig biljettsumma för spelningen via något slags Swish. Jag har inte fått svar på min fråga hur vi svenskar kan göra.

En stråktrio som jag inte hört förut spelade fruktansvärt fint och deras skiva på Spotify gör det de gjorde i fredags inte rättvisa, men lyssna för all del ändå. Vesselil. Just att det var live gjorde något för mig. Det var ingen youtube-video jag såg på, de spelade för mig precis nu. Det var riktigt och verkligt och nu.

Deras spelning hämtade hem hela den där skitdagen för mig.

*

Konstnärer försöker vanligtvis gömma bakomarbetet. Du ska inte behöva känna oro för människorna på scenen, de är där för dig. De skapar en illusion om att det de berättar om finns på riktigt och suddar igen spåren. Om de är skickliga lyckas de med sin föreställning. Därför tror så många att de inte anstränger sig, ja att det kommer helt naturligt. En prima ballerina rör sig till synes fjäderlätt över scenen. Det ligger tusentals timmar arbete och smärta bakom, kanske har hon ont just nu. Sångerskan brottas inåt med den kritiska rösten som räknar upp alla fel hon gjorde och utåt med människor som säger att hon är så begåvad, att hon har talang. Inte så att vi ska tycka synd om konstnärerna. Men vi ska se villkoren. Det är lika mycket på riktigt och viktigt som någonting annat.

*

För några år sedan kom en väldigt fin bok, ”Den stora kreatursdöden. Kampen mot boskapspest och mjältbrand i 1700-talets svenska rike” (Carlssons, 2017) av agrarhistorikern Johanna Widenberg.

Boken, som är en vetenskaplig studie, är ganska teknisk. Men ämnet tränger genom de akademiskt torra och lite omständliga slutsatserna: boskap dog. Som flugor. 1700-talet var den stora kreatursdödens århundrade, står det i baksidestexten, och nöd och elände uppstod där farsoterna drog fram. Det var en katastrof och människorna kunde inte förhindra den. Fastän de förstod att det var en smitta, visste de inte helt vad den berodde på och hur de skulle stoppa den. Dessutom fanns inte möjligheten att göra allt ens som man visste. I verkligheten vägde man mellan kostnader. Boken går igenom de bekämpningsåtgärder som företogs nationellt, regionalt och lokalt. Myndigheter, medicinare och djurägare försökte på olika sätt hejda smittspridningen.

Det är gripande att läsa landshövdingen i Malmöhus län i ett brev till Kungl Maj:t i oktober 1763 och ana verkligheten bakom den sakliga redogörelsen:

Den beklageliga siukdommen har så utspridit sig här i lähnet, att knapt någon by finnes som icke warit eller är besmittad, och synes således wackten [vakthållningen] nu mehra wara mindre nödig, sedan kreaturen på de flästa ställen äro mäst utdöde.

Smittospridningen bekämpandes genom att separera de sjuka djuren från de friska, genom utslaktning och på många andra sätt, både med skolmedicin och folklig läkekonst. Man visste att det var en kontaktsmitta. Sedan digerdödens dagar kände alla människor till syftet med att avspärra och isolera, skriver Johanna Widenberg. Karantän var inte främmande för djurägare och de flesta människor hade ju kontakt med något eller flera djur.

Att total isolering av kreatur ändå var ovanlig berodde på dåliga förvaringsmöjligheter. Man hade oftast inte egna ladugårdar. De flesta byar saknade också separata betesmarker.

En bonde här i Skåne hade också genom instängning conserverat hela sin ladugård. Grannarnas fä dogo ut rundt omkring honom, mer än en gång. Han hade låst in sina och sjelf tagit nyckeln, sjelf stillat dem och flitigt tillburit watn.

(Läkaren Eberhard Rosenblad skriver till landshövdingen i Kristianstad, 29 juni 1773)

Det finns i källorna bara ett par exempel på framgångsrika isoleringar av hela bestånd djur, som därigenom hölls friska.

Verkligheten ser helt enkelt inte ut sådan att det går att stänga av sig helt från omvärlden.

Däremot var det vanligt att sjuka djur plockades ur flocken och vårdades i avskildhet. När människor hanterade de sjuka djuren, eller räddade delar av det som skinnet, eller åt av köttet som verkade friskt, smittades de själva, från djur till människa.

Boskapspest är en utrotad sjukdom idag. Mjältbrand ger fortfarande upphov till sjukdom hos djur och människor. Det heter med ett annat namn anthrax och kan användas i biologisk krigsföring. De som är i min ålder och äldre minns hur brev med detta ämne spreds över världen som en terrorhandling för snart tjugo år sedan.

*

Hur är det det står i den långa litanian i fastan, kommer jag på, är det inte ”krig och mjältbrand”?

Jag ser efter: för krig och världsbrand, står det.

 

Såhär sjunger prästen i ett sammanhang:

Herre Gud Fader i himmelen.

Herre Guds Son, världens frälsare.

Herre Gud, du helige Ande.

Alla svarar gemensamt: Förbarma dig över oss.

Var oss nådig sjunger prästen.

Hjälp oss, milde Herre Gud svarar alla.

 

Prästen sjunger:

för alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont,

för djävulens grymhet och list,

för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand,

för ondskans makter i himlarymderna,

för uppror och splittring,

för eld och våda, för ond bråd död,

för den eviga döden

 

och församlingen stämmer in: Bevara oss, milde Herre Gud.

*

Pesten är en återkommande figur i de judeokristna texterna. Du behöver inte frukta pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan, heter det i den nittioförsta psalmen kom kom till under årtusendet f Kr. Joel Halldorf lät snyggt slinka in den strofen i en artikel i Expressen häromdagen.

I Bergmans ”Det sjunde inseglet” förekommer ett tåg med flagellanter i pestens spår, självplågare. De gör sig till på ett nästan nutida sätt, inser jag nu. Det förekommer i dramat också en häxbränning (för övrigt är det pigan Ida i Lönneberga som bränns på bålet, apropå skådespelare) som ett slags offer till Gud, man kan väl likna det med kostnader som samhället tar för att bekämpa viruset, försiktighetsåtgärder. Filmen ligger på SVT Play nu eftersom Max von Sydow dog i veckan. Riddaren som spelar schack mot Döden och använder sitt försprång till att rädda den heliga familjen: Jof, Mia, och deras lille son (familjen är för övrigt är gycklare, apropå skådespelare. Det här är mycket analys ihoptryckt i ett stycke men jag förmådde inte att kill my darlings. Passa på att se filmen!).

I Johan Olof Wallins robusta psalmbok från 1819 finns ett register: under allmänna farsoter passar 361 (”Herre, mäktig att befalla över liv och över död”), vid hälsobrunnar kan sjungas eller läsas 366 (”Du, all hälsas källa, jag till dig vill ställa”), och som tacksägelse efter sjukdom: 367 (”O Gud, som skiftar allt, död, sjukdom, liv och hälsa”).

Jag tänker att den strofen, O Gud, som skiftar allt, sjöngs i de stora skiftenas tid under 1800-talet. Det är Gud som en lantmätare, som om vi idag skulle sjunga om, tja, gatukontoret. Något som vi känner igen från vår direkta verklighet. När den wallinska psalmboken anger nr 372 som en lämplig psalm att sjunga efter en storm på havet menas verkligen bokstavligen en storm på havet, inte någon poetisk omskrivning i en popsång.

Det har sagts att där frikyrkan har glad väckelsesång och den yngre frikyrkan har amerikansk lovsång, sjunger Svenska kyrkan fortfarande psalmer från ett bondesamhälle som ingen längre har någon relation till. I senaste avsnittet av podden Stormens utveckling fnissar de glatt åt att finansministern hade använt uttrycket ”samla i ladorna”. Inte ens bönder samlar längre i några lador. Vilka lador?

När jag var ung stod ännu fallfärdiga ekonomibyggnader ute på åkrarna. Nu samlas ensilage och hö i plastbalar och vårens ladusvalor har svårt att hitta någonstans att bo. Så är det, språket för det gamla lever kvar mitt i den nya verkligheten och avslöjar att verkligheten förändras, men närheten till smittan från djuren är fortfarande bara ett virus bort.

*

Pastoralt sett, alltså det som anger vad folk i kyrkan gör, kan historien visa kyrkan både som ett gott föredöme och hur fel ute man varit många gånger. Detsamma kan sägas om de flesta saker människor gör: inte minst läkekonsten har väl alltid haft en del etiskt tveksamma grejer för sig, sett såhär i efterhand (ta en Vipeholmskola, ta två). Ändå går vi till läkaren när vi blir sjuka.

Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet publicerade i veckan på Facebook ett brev från kung Magnus Eriksson – dåtidens regering, som man förklarar pedagogiskt – 1349 om åtgärder mot digerdöden. Grundorsaken till farsoten, trodde man på den tiden, var att Gud för människornas stora synder kastat en stor plåga på världen.

Kung Magnus skriver att i hela Norge och i Halland har många människor redan dött och nu (1349) är samma sjukdom på väg till Sverige. Kungen är rädd att allmogen här ska drabbas lika svårt. Han uppmanar alla invånarna att bikta sig och varje fredag gå i kyrkan, lyssna till mässan och barfota gå runt kyrkan med heliga relikskrin, ge allmosor vid altaren och pengar som var och en förmår. Dessa pengar ska kyrkvärdarna fördela mellan de fattiga och ingen del av dessa gåvor får gå till prästen. Varje fredag uppmanar kungen alla att fasta, helst på vatten, eller möjligen öl, och bröd, men i alla fall avhålla sig från fisk. Alla kristna människor, unga och gamla, män och kvinnor ska ge en svensk penning till Guds och jungfru Marias ära. Dessa pengar ska insamlas i varje kyrka och skickas till domkyrkorna och när dessa inkommit ska kungen och biskoparna bestämma hur dessa pengar bäst kan användas för att blidka Gud.

https://www.facebook.com/svensktdiplomatarium/photos/a.470682916309518/3114877231890060/?type=3&theater 

Digerdöden orsakades av en bakterie, det vet vi nu. Men det hindrar ju inte att Gud och för den delen Djävulen hade ett finger med i spelet.

Dagens kyrka, splittrad i många olika samfund, hanterar Coronavirusets smittspridning på olika sätt. Ännu handlar det mesta man ser om folksamlingar och om nattvarden. Också inom samma samfund drar man olika slutsatser om hur man ska göra. Vatikanen som en dag i veckan som gick beslutade att ställa in alla offentliga gudstjänster i Italien drog dagen efter tillbaka beslutet och lämnade det till varje lokal kyrkoherde att bestämma hur de skulle göra. I Norska kyrkan är de offentliga gudstjänsterna inställda, läste jag nyss. Biskopen i Lunds stift i Svenska kyrkan, Johan Tyrberg, meddelade något mer mediatränat att ”gudstjänst är det sista vi slutar med”. Om ögonblicket kommer att man måste begränsa det sociala livet helt kommer ändå prästen att hålla gudstjänst ensam och be för församlingen, menade han. I övrigt ställer församlingarna in många konserter nu och annan publik verksamhet som körrepetitioner och familjesamlingar, men håller mässor där man uppmanar deltagarna att doppa brödet i vinet och inte dricka ur bägaren. En hel del församlingar webbsänder gudstjänster.

Själv var jag förra söndagen i gamla Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericson-hallen, för Olle Carlssons nya projekt Kontempel och deras första mässa där. Den rätt stora kyrkan var i stort sett full med besökare. Olle Carlsson som ledde mässan berörde inför fridshälsningen när församlingen normalt tar varandra i hand att man kan hälsa på något annat sätt, och han nämnde brödkommunion som något som ofta praktiseras i katolska kyrkan och innebär att bara prästen dricker av vinet. Allhelgonarörelsen använder druvsaft istället för starkvin som kyrkan traditionellt gör och jag vet inte vad den vetenskapliga evidensen säger men det känns som att bakterier trivs bättre i juice än i alkohol. En gång var jag i Allhelgonakyrkan när trehundra personer tog nattvarden och jag var en av de sista. Det var bara slem i kalken när jag kom fram. Jag går inte fram till nattvard med druvjuice efter det, det har inte ens att göra med någon sakramental övertygelse även om jag är öppen för det argumentet också. Jag tycker bara att det är äckligt. Som att dricka slatten från någon annans läskflaska.

*

Det här blir väldigt tekniskt och man kan undra varför jag håller på såhär och skriver om pengar och bakterier, men det är ju vad smittan är i praktiken, och också vad kyrkan är i praktiken. Det vill säga en praktik. För kyrkfolk är det självklart men de är ju försvinnande få i jämförelse med alla som möter kyrkan mest som text i tidningen idag, som ord, språk, tyckande, talakter, företrädare. Digerdödens människor mötte kyrkan i sin mage, i sin plånbok, i sina stämband. De fastade och åt, de gav allmosor, de sjöng och bad.

Mat, vatten, värme, kommunikationer.

Jag vill peka på att dessa saker fortfarande är mycket mer konkreta än vi tror.

På sociala medier sprids filmer från Italien där italienare i karantän sjunger och spelar från sina fönster och balkonger.

Att svenskarna inte står på balkongerna och sjunger beror inte på att vi har ett annat folkkynne, om ni trodde det. Fram till för någon generation sedan sjöng vi också tillsammans. Det finns fortfarande rester av den svenska gemenskapssången, främst observerad idag i SVT:s ”Allsång på Skansen”. Det programmet har tryck bakom sången, en organisation med sånghäfte och umpa-umpa-orkester. Hur ofta sitter man egentligen utanför tv och sjunger tillsammans? På midsommar, på sin höjd. En eller två snapsvisor kanske man kan. Knappast längre på jul eller vid någon annan fest.

Äger du ens en tamburin som du kan plocka fram när grannen spelar dragspel tvärsöver gården? I barnens rum finns musikinstrument i gräll plast med inprogrammerade melodier.

I Sverige har vi varsitt Spotifyabonnemang och hörlurar.

Nej jag överdriver, jag vet att vi är många som kan spela något instrument. Men sällan på det där gemensamma sättet som en del i en folklig kultur. Att spela själv, att delta, innebär att ha en vana som kommer av en uppövad sångkultur, och jag menar inte alls professionell nu utan i högsta grad amatörmässig. Modet att ta upp en tamburin och sjunga med. En gemensam repertoar sånger som alla kan utantill.  Inte heller körsångare har det nödvändigtvis, eftersom körens sångkultur oftast inte är av det slaget med sånger som andra kan sjunga med i. Jag talar om det sociologiska specifika i folksången.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga någon för bristande sångarmod, det här är mycket större än någons enskilda medverkan. Jag är ute efter det som ibland kallar konsten för ett immunförsvar för samhället. Det som kan verka som en guldkant kan vara det allra viktigaste. ”Det här är ett ögonblick av glädje i detta ögonblick av oro”, säger en italienare om sången på balkongen. I Iran finns bilder av läkare och sjuksköterskor som dansar för att skaka av sig oron.

Det finns saker som, skriver Ingmar Bergman i sina memoarer apropå den radikala 68-vänsterns hantering av den klassiska teaterkonsten, aldrig ska skäras av vid rötterna.

Vi har outsourcat sången i vårt land till professionella sångare. Vanliga människor har blivit streamingkonsumenter eller åhörande publik. Det är en svaghet i vårt samhälle som fler behöver identifiera och fundera över framtiden för. Jag vill understryka att professionella sångare inte är ett hinder för amatörer utan tvärtom en förutsättning och en resurs. Men fler kan behöva fundera på hur de länkar samman sina kunskaper med sina åhörare, och börja se på det som en särskild kompetens och mål. Folkmusiker är ofta bra på detta. Studera hur de gör. Stämmor, spelmanslag, visstugor, kurser. (Samtidigt vill jag inte få det att låta som om musiker inom konstmusik, jazz och pop står emot förutsättningarna för en gemensam musikkultur, det är ju hos alla dessa musiker som odlingarna finns, och för övrigt är många av dem lärare.)

Preppers har ni läst om, men det finns också något som heter omställningsrörelsen. Där funderar man inte på vad som behövs för att klara sig i tre dagar eller tre månader, utan i trettio år. Hur ställer man om ett samhälle till hållbarhet?

Det viktigaste då är inte att sluta kretslopp eller odla grönsaker. Allt sådant är viktigt och eftersträvansvärt men det som är helt avgörande, säger omställarna, är sociala kontakter. Gemenskapen stärker ett samhälle. Därför ger det ett starkare skydd mot kriser, vilka de än blir, att ordna pubaftnar med sina grannar än att bygga skyddsrum i källaren till varje hus. Eller kanske att låna en spade från någon istället för att köpa en egen.

”Vid höjd beredskap ska hela samhället kraftsamla för att möta en angripare och för att se till att det viktigaste fungerar”.

Jag säger nu inte att konsten är det viktigaste eller viktigare än allt annat. Jag säger att den är en del i det hela. Jag säger att om man ställer kulturen mot läkekonsten eller militären eller vad som helst så är man ute och cyklar med sina jämförelser. Konsten är viktig för att musiken och leken och skrattet och fantasin får oss att orka och att vilja leva. För att den ger en stunds paus från det som är jobbigt. (Kolla till exempel ett slag på de här dårarna: Operaimprovisatörerna. Du kanske inte gråter av skratt som man gör när man ser dem live, men du glömmer Coronan för en stund. Bara kläderna, liksom).

När krisen kommer måste hela samhället kraftsamla så att det viktigaste fungerar, står det i broschyren. Hela samhället, inte bara de som producerar krossade tomater och toalettpapper. Och är det mer troligt eller mindre troligt att någon av de där italienarna som har sjungit tillsammans med sina grannar från balkongen får en rulle kastad till sig om pappret skulle ta slut?

”Om krisen eller kriget kommer” berättar hur vi överlever. Konsten berättar vilka vi är, och den får oss för all del ibland också att välsignat få glömma bort det en liten stund.

Det känns fånigt att behöva säga det. Vi vet ju det här egentligen. Låt oss inte falla ner i dumhet och ställa det viktiga mot det viktiga. Allt gott är viktigt.