En annan tid

(Ur romanen ”Gilead” av Marilynne Robinson)

En predikan saknas där uppe, den som jag faktiskt brände kvällen innan jag skulle hålla den. Folk pratar inte mycket om spanska sjukan nu för tiden, men den var hemsk, och den bröt ut under världskriget, just som vi var på väg att bli inblandade i det. Den tog livet av tusentals soldater, friska män i sina bästa år, och sedan spred den sig till resten av befolkningen. Det var som ett krig, det var det verkligen. Den ena begravningen efter den andra, här i Iowa. Vi förlorade så många unga människor. Och vi drabbades inte ens särskilt hårt. Folk kom till kyrkan med skydd för munnen, om de alls kom. De satt så långt ifrån varandra som möjligt. Det ryktades att tyskarna hade orsakat sjukan med något slags hemligt vapen, och jag tror att folk ville tro på det, för det besparade dem en massa tankar på vad för mening den annars kunde tänkas ha.

Föräldrarna till de där unga soldaterna kom och frågade mig hur Herren kunde låta något sådant hända. Jag hade god lust att fråga dem vad Herren skulle behöva göra för att tala om för oss att Han inte tillät något. Men i stället tröstade jag dem geom att säga att vi aldrig skulle få veta vad deras unga söner hade blivit förskonade ifrån. De flesta utgick från att jag menade att de blev förskonade ifrån skyttegravarna och senapsgasen, men i själva verket menade jag att de skonades ifrån att behöva döda. Det var precis som en biblisk farsot, precis så. Jag tänkte på Sanherib.

Det var en underlig sjukdom – jag såg den vid Fort Riley. De där pojkarna drunknade i sitt eget blod. De kunde inte ens prata för allt blod de hade i halsen, i munnen. Det var så många som dog på så kort tid att det inte fanns någonstans att göra av dem, så de bara staplade kropparna på gårdsplanen. Jag for dit för att hjälpa till och såg det med egna ögon. De kallade in alla pojkar vid vårt college och sjukan gick fram så hårt där att de måste stänga skolan och fylla byggnaderna med sängar, som om det var sjukhussalar, och det var en fruktansvärd död, här, i Iowa. Och om de här sakerna inte var tecken så vet inte jag hur ett tecken skulle se ut. Så jag skrev en predikan om det. Jag skrev, eller försökte skriva, att denna död räddade dumdristiga unga män undan konsekvenserna av deras egen okunskap och deras mod, att Herren skördade dem innan de fick möjlighet att åka i väg och mörda sina bröder. Och jag skrev att deras död var ett tecken och en varning till oss alla att viljan att utkämpa krig skulle få krigets konsekvenser, för det finns inget hav stort nog att skydda oss från Herrens dom när vi beslutar att smida svärd av plogbillarna och spjut av vingårdsknivarna, i trots mot Guds nåd och vilja.

Det var ingen dålig predikan, tror jag. Medan jag skrev den tänkte jag på hur nöjd min far skulle ha varit. Men modet svek mig, för jag visste att de enda som skulle komma till kyrkan var några gamla kvinnor som redan var så sorgsna och ängsliga som de bara kunde vara, och inte vänligare inställd till kriget än jag. Och de gick dit trots att jag kunde vara smittbärare. Jag tyckte själv att jag verkade löjlig som tänkt mig att jag skulle dundra från predikstolen under de omständigheterna, så jag släppte ned predikan i kaminen och skrev en ny, om liknelsen med det förlorade fåret. Jag önskar att jag hade behållit den, för jag menade vartenda ord. Det kanske är den enda predikan som jag inte skulle ha något emot att stå till svars för i livet efter detta. Och jag brände den. Men Mirabelle Mercer var inte Pontius Pilatus, och hon var inte Woodrow Wilson heller.

Nu tänker jag på hur modig du kanske skulle ha trott att jag var om du hittat den bland mina papper och läst den. Det är svårt att förstå en annan tid. Du kan inte föreställa dig den där nästan tomma kyrkan, men den handfull kvinnor som draperat sig i tjocka tyger för att försöka dölja de munskydd de bar, samt två eller tre män. Under mer än ett år predikade jag med en näsduk för munnen. Alla luktade lök, för det ryktades att lök dödade bakterierna. Folk gned in sig med tobaksblad.

På den tiden stod det tunnor i gathörnen så att vi kunde bidra med persikokärnor till krigsmakten. Armén sade att de omvandlade dem till kol som de sedan använde som filter i gasmasker. Det krävdes hundratals kärnor för att tillverka ett enda filter. Så vi åt persikor i pariotismens namn, vilket faktiskt fick dem att smaka något annorlunda. Tidningarna var fulla av soldater iförda gasmasker, och de såg ännu konstigare ut än vi. Det var en märklig tid.

De flesta av de unga männen verkade tycka att kriget var något hjältemodigt, och kanske har det sedan jag skrev detta varit nya krig som har tyckts dig hjältemodiga. Att det har varit krig är jag säker på. Jag tror att den där farsoten var ett viktigt tecken till oss, men vi vägrade att se det och inse dess betydelse och sedan dess har vi haft ständiga krig.

Jag är inte helt säker på att jag tror på det där. Boughton skulle säga: ”Det är predikstolen som talar”. Det är sant, men vad det betyder vet jag inte.